Ett år.

För några veckor sedan hittade jag en av mina gamla anteckningsböcker från den tid då jag skrev mycket dikter. Det var som att ta en tidsresa bakåt i sinnet. Det var från när jag bodde i Höganäs, strax innan jag började plugga. Det som slog mig var hur deprimerad jag var… Nej inte deprimerad, för jag hade bra dagar med. Men. Bitter-ensam. På gränsen till ett självförakt som resultat av singellivet.

Jag läste rader av text skrivna av en Kent som bara är svaga minnesfragment just nu. Men jag mindes hur jag kände. Och jag är glad att jag inte är i den situationen längre. För även om texterna var från Höganäs-tiden så hade jag mina bottnar i Helsingborg. Och i Ängelholm. Min vän Dennis är väl den som upplevt dem närmst då jag bodde hos honom i ett halvår.

Men allt är förändrat. Aldig mer känslan jag kallar solitaire. I dag är det ett år sedan jag och min Leona blev ett par. Under detta året har drömmarna om framtiden mer blivit ett slags planerande för att jag vet att de är möjliga och inte längre en suddig flyktig bild i den blinda fläcken. Ett år har jag levt med mitt livs kärlek. Ett år gick från en student i Malmö och en knegare i ängelholm till En student och en knegare med ringar på och under samma tak. Och framtiden är full av möjligheter och drömmar och underbara ting. Jag vet det. Jag är där jag vill vara. Med Leona.

Det här håller på att bli för långt. Ikväll ska jag och min fästmö ut och äta på restaurang för att fira.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *