En arg insändare.

Den har anlänt. Besudlat oss den värsta av all nederbörd. Kall och blöt ligger den som ett täcke av misär över gator och torg. Slaskig, påträngande och eländig. Snö. Snööööööööö…. Jag hoppades att molnen kunde vänta med att fälla sin fula mjäll tills i alla fall julen är kommen.

Snö kan vara vackert om det är där det hör hemma. Ett fjäll. Långt borta på en bergstopp, så vykortskorrekt. Och jag erkänner miraklet av nyfallen och orörd snö över en glänta i skogen en gryning där det ligger kvar på trädgrenarna och morgonljuset får det att bli orange-lila och magiskt. Allt detta förutsett att jag inte är någonstans i närheten av det.

För snö drabbar vår vardag där vi befinner oss som mest. Vi slaskar runt i det när vi går på stan. Något som får våra byxben att bli blöta och våra fötter kalla. Det lirkar sig in innanför halsdukar och vantar mest för att jävlas. Det faller på våra glasögon så vi får svårt att se. Det faller på parkeringsplatser och gator och ökar risken för olyckor. Och snö inne i stan blir snabbt grå brun med de sporadiska hundurinfärgade högarna.

Det finns människor som tittar ut genom fönstret på kvällen och ser ett snöfall som får något magiskt i ögonen när de ser miljoner snöflingor falla i mörkret. OCh säger saker i stil med: ”Åh så fint.” och ”Snö! Vad kul! Pulka pulka pulka! Snöbollskrig! Weeee!” Själv tänker jag mest på hur jobbigt det ska bli sig att ta sig till jobb dagen efter.

Jag kanske är lite bitter men jag anser mig ha rätten. Nu väntar månader av snorig näsa, glasögon som immar igen så fort man kommer in nånstans. Snöklegg som dras med in i lägenheter. Kalla fingrar. Halkande och allmän svårframkomlighet.

Vinter. Du har påmint oss om din existens. Tack nu har vi sett det. Det var inte kul. Nu kan det bli vår.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *