Leona pratar rätt så ofta om podsändningar av radioprogram hon lyssnar på och om sommarpratare som är bra. Igår när jag gick och lade mig tänkte jag att jag skulle lyssna på en sommarpratare och liksom höra om det var så bra som hon påstår. Jag har lyssnat på en sommarpratare förr och det var Lars Winnerbäck en gång för länge sen när jag var superWinnerbäckfantast. Så det räknas ju inte.
Så jag bläddrade igenom poddarna för att hitta någon jag kunde tänka mig vara intressant. Claudia Galli hade Leona pratat om… Men nej… Nour el Refai… Ja varför inte. Hon är kul och allvarlig och verkar ha nåt speciellt. Och det hade hon. Jag låg i sängen och var klarvaken. Vanligtvis lyssnar jag till något lättsamt att somna till och jag trodde i ärlighetens namn att jag skulle somna till sommarpratet också… Men nej. Det var oerhört intressant och gripande. Har ni inte lyssnat på det så gör det… Om ni gillar Nour förstås… Nej. Faktiskt också om ni inte gör det.
När jag väl somnat så drömde jag.
Det enda jag minns av drömmen är en otrolig detaljerad bild. Ett minne av ett slag.
När jag var liten så fanns det en cykelväg bakom ett villakvarter som jag gick på väg till skolan. En liten bit av den här cykelvägen, kanske bara sextio meter så var det på vänster sida stora nyponbuskar fulla med nypon. På andra sidan cykelvägen var det ett dike fullt med stora nässlor. Man var lite rädd att hamna däri. Just denna lilla biten cykelväg med så mycket grönska, nässlor och nypon. Den blå himlen ovanför och vetskapen om att den är på vägen till Eric Ruuthskolan. Det är det enda jag minns från min dröm.
Follow
