Det går inte uppåt.

Det finns folk i min närhet som har avancerat på sina arbetsplatser eller har möjlighet till det. De har efter ett tag på sina arbetsplatser stigit i graderna till chefer och liknande, eller har möjligheter eller chanser till befordran framför dem.

För länge sedan på mitt jobb cirkulerade det svaga rykten om att den avdelning jag jobbar på skulle expandera, rustas upp och få lite fler folk. Jag såg en möjlighet att jag i detta också kunde växa i min roll och påverka och kanske till och med bli någon sots chef en dag. Men så kom krisen och allt lades på is och när det värsta var över sade ryktena att man skrotat idén och körde vidare på mer säkra kort istället.

Jag pratade om detta med min chef och när jag sade att jag inte såg någon som helst möjlighet för mig att växa eller utvecklas eller stiga i graderna på min arbetsplats så svarade han att så tyvärr var fallet. Och det kan man ju tycka är lite trist.

Det är ingen hemlighet att jag håller ögonen öppna efter annat jobb. Men så illa är det inte att jag hoppar på chansen till vad som helst bara det är något annat. Jag har det ändå när det kommer till kritan rätt så bra. Även om jag gnäller en del… Men någon befordran lär det aldrig bli. Inte där.

Nu tänker jag dessutom på om det är det jag vill ha. Egentligen… Mer ansvar, mer lön, fler timmar, mer att tänka på… Eftersom jag skriver och det börjar bubbla upp en ny bok i mitt huvud så känns det som om ett jobb som jag kan sköta i nästan automatik och som lämnar hjärnkapacitet till så mycket annat borde vara eftersträvansvärt. Jag kan med lätthet sköta mitt jobb och tänka på vad som helst samtidigt.

Det är kanske bättre än en befordran… Jag får kanske intala mig själv det.

Följ min blogg med bloglovin

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *