Att finna sig själv.

Igår lyssnade jag lite grann på en podcast från i julas. Det var Vinter i P1 med Jonas Gardell. En av de saker som var rätt så lustiga som han berättade var att han träffat en man som påstod sig söka sig själv. Gardell frågade då honom vad han skulle göra med sig själv när han funnit sig. Rätt så kul. När man tänker efter lite närmre så är frågan omöjlig att svara på innan man har just funnit sig själv om nu det är möjligt.

Många är de som förvinner i några månader till nåt år eller så till Australien eller Nya Zeeland eller öarna däromkring för att finna sig själv. Det måste finnas många svenskar att hitta där nere. Aldrig har jag hört någon säga att de ska åka till Hudiksvall eller Borås för att finna sig själv.

Och vad är det man letar efter. Vad är man utan en plats att passa in på. Du finner dig själv på en sylta i Sydney, säger vi för exemplets skull. Sedan kommer du hem. Och sen då? Är du fortfarande den du du fann down under nu när du är up over?

En annan tanke som har underhållit mig denna morgonen är vad som skulle hända om du verkligen fann dig själv på något ställe. Ordagrannt. Tänk dig att du gör dig fin för en fredag ute och beger dig till ditt favorithak eller det trevliga fiket eller korvkiosken på hörnet… Och så uppt’äcker du att du redan är där.

Hur hälsar man? Vad har man att säga till varandra/sig själv? Det blir nog lätt en tur ner för minnenas allé för man har ju en hel del historia du och du själv. Det är rätt så märkligt att föreställa sig det där första mötet med dig själv och möjligheten att kunna uppfatta dig som andra uppfattar dig. jag tror man hade blivit chockad.

Jag skulle nog experimentera lite. Ge mig en liten skrivövning. En plats: Skolkök En person: Dvärgen Morgin En händelse: Ett swat-team är utanför dörren och tror att det är ett gisslandrama där inne.

Skulle jag och mig skirva samma scenario? Skulle våra historier vara identiska? Om vi spelade schack, skulle vi vinna varannan gång typ? Skulle diskussioner vara givande? Skulle världen klara av mer än en Kent?
Det är rätt så lustigt att tänka på.

Följ min blogg med bloglovin

4 Comments

  1. Jag reste ju till Indien för att bland annat finna mig själv som det heter och det gjorde jag. Innan resan fanns en rastlöshet inom mig och jag kände mig splittrad. Jag ville samla mig och bli hel.

    Indien är fullständigt kaotiskt. Ett talesätt är ”man åker till Indien för att dö” vilket stämmer bra (att jag sedan var med om en olycka vilken borde ha orsakat min död är en helt annan berättelse).

    Jag är inte densamma efter min resa och det fick konsekvenser i många relationer. Jag har rensat bort saker och personer ur mitt liv och prioriterar annorlunda. Jag fann ett lugn och fick svar på mina frågor men framför allt fick jag ännu fler frågor att fundera kring.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *