Efter det förra inlägget så passar det här otroligt bra. Jag läste på Mandragoras blogg om en 30-dagars fotoutmaning. Challenge accepted! Jag hade något annat någon gång som jag skulle göra varje dag i veckan men det glömdes bort och det blev si och så med det… Men detta är ju en utmaning. Listan ser ut som följer:

Dag 1 – Självporträtt
Dag 2 – Favoritpryl
Dag 3 – En familjemedlem
Dag 4 – Min hobby
Dag 5 – En gammal bild
Dag 6 – Tema grön
Dag 7 – En bild som jag aldrig har lagt upp
Dag 8 – En favoritbild
Dag 9 – Dagens
Dag 10 – Detta gör mig glad
Dag 11 – Tokigt
Dag 12 – Min vardag
Dag 13 – Tema ljus
Dag 14 – En vinterbild
Dag 15 – Kärlek
Dag 16 – Självporträtt i svartvitt
Dag 17 – Ett ögonblick
Dag 18 – Känslor
Dag 19 – Här bor jag
Dag 20 – Tema olika
Dag 21 – När jag var liten
Dag 22 – Mitt beroende
Dag 23 – En sommarbild
Dag 24 – Detta gör mig glad (favorit i repris)
Dag 25 – I all hast
Dag 26 – Detta skrattar jag alltid åt
Dag 27 – Tema två
Dag 28 – Väder
Dag 29 – Senaste bilden på mig själv
Dag 30 – Valfri bild



Imorgon börjar det. 

Följ min blogg med bloglovin

Värld i fokus

Igår kväll, eller natt egentligen, kom jag hem från Ängelholm och såg att jag missat sista bussen hem med ungefär tio minuter. Eftersom alternativ: ”Stå och vänta på nattbuss bland dryga och högljudda tonåringar.” inte var något för mig så beslutade jag mig för att promenera hemåt. Helsingborg nattetid mitt i veckan är väldigt lugnt och vägen hem är rätt så fin.

Jag tror att när man börjat ta lite foto så ser man saker på ett annat sätt. Som om färger och vinklar och ljus helt plötsligt blir mycket mer intressant. Man ser på saker man sett tusentals gånger och plötsligt framträder det på ett nytt sätt. Här är två bilder från min nattliga promenad hem.

Följ min blogg med bloglovin

Inget spring i bena trots sommaren kommit. Idag.

Jag hoppar faktiskt över min springrunda idag. Mitt knä är fortfarande inte bra. Jag var tvungen att springa ifrån en mås i morse och det kändes som om undre delen av mitt ben egentligen ville någon annan stans. Nu höll det ihop och jag fick inte så farligt ont men nog ont för att jag känner att jag ska vara försiktig. Så imorgon sticker jag och köper något som kan stadga upp knäet när jag är ute. Jag har ett gammalt knäskydd hemma. Ett exemplar av den där sorten som är tålig och olidligt varm. Efter man blivit lite varm så kliar det och man svettas och det kniper en i knävecket. Inte gjort för att springa i alltså.

Så jag har inte så värst dåligt samvete. Om jag inte är för trött efter jobbet imorgon kan jag ju istället ta en kortare kvällsrunda innan jag går till sängs. Det är nog behagligare temperatur då än vad det är nu. Nu ska jag sätta på mig mina kortbyxor och bege mig mot stan i första hand och Ängelholm i andra hand. Det är rollspelskväll.

Följ min blogg med bloglovin

Morgonljus

Klockan fem om morgonen är södra stenbocksgatan väldigt tyst. Det enda som hörs är de sysslolösa trafikljusens klickande i otakt. Jag har gått upp tidigare än jag brukar för att hinna till samåkningen som jag börjat åka med nu. Jag är glad att jag trots den tidiga timmen ändå mindes nycklar och matlåda.

Jag kommer spara en hel del pengar. Och så farligt var det inte med lite frisk luft i gryningsljuset när man stod och väntade. Jag låter bli att tänka på vad jag kommer känna och tänka vid samma tid mitt i januari.

Följ min blogg med bloglovin

Lutad mot ett träd i solen.

Ibland känns vardagen lite grå av olika anledningar. Då är det tur att man bor i en stad där man är i närheten av en underbar park. Jag talar om viskängen. Jag begav mig dit med en bok i min väska och med blicken kisande av solen. I skuggan av ett träd satte jag mig ner och öppnade upp Norwegian Wood.

Omvärlden, även om den gjorde sitt till eftermiddagen, försvann nästan. Som om den övre kanten av min bok var en horisont så hördes bortom den resten av ljuden från parken. Det var ljuden av fotbollar som sparkades på. Barn som lekte. Mödrar som bad sina barn vara försiktiga när de for omkring. Det var ljuden av folk som spelade kubb och skrattade och fåglar som skrattade med dem.

Från andra sidan av den verklighet på sidorna jag läste fanns dofter från den verkliga världen. Grillad korv. Äppeltobak från vattenpipor. Parfym i vinden. Helsingborg.

Jämnt utspritt över denna ändå rätt så stora oas bakom Högaborg och Eneborg satt ensamma sollapare, sidvändare, slappare, sömntutor, småbarnsfamiljer samt sociala samlingar, och där mitt i, under ett träd som då och då gjorde sig påmint av fallande ekollon, satt jag med Murakamis än så länge tragiska historia. Och precis lagom till att solen gick ner bakom träden tog jag mitt lilla pick och pack och begav mig hemåt. Det tar två minuter från gräs till dörr.

Följ min blogg med bloglovin

Lite nere.

Efter dagens snack med Swedbank och fortsatt strul med nätverket här hemma så orkar jag inte mer. Jag tänkte att lägga alla trista tankar åt sidan och bara göra något kreativt istället. Börja bygga något eller måla. Men jag orkar verkligen inte. jag vill inte bita i det sura äpplet och bara ge upp framför tv:ns menlöshet men jag har ingen aning om vad jag ska hitta på.

Jag funderade på att sticka ner på stan en sväng men så kollade jag på klockan. Kvart över sex. Jag har inte ätit middag än och allt är väl stängt när jag väl kommer ner… Jag är så trött. Jag måste gå i säng tidigt för det är förmiddagsskift imorgon också och eftersom jag numera samåker får jag vara så snäll och gå upp ännu lite tidigare än vad jag brukar. Jag har inga idéer som jag orkar ta itu med. Jag skulle kunna lägga mig och läsa en bok. Men jag har ingen lust.

Jag har hamnat i den sinnesstämningen där man är uttråkad men man har inte lust att göra något. Ingen lust… Nej, efter snorkiga tanter, ett modem och en router som turas om att inte göra som man vill och en fästmö som är långt långt bort är det inte så konstigt att man liksom bara säckar ihop lite grann. Jag vill inte heller bara sitta hemma och tycka synd om mig själv.

Nu äter jag så får vi se vad jag gör sen.

Följ min blogg med bloglovin

Jag försäkrar dig. Jag är något irriterad.

Jag har precis talat med min bank/försäkringsbolag om att avsluta mina försäkringar där eftersom vi tecknat nya hos ett annat försäkringsbolag vi föredrar.

Döm om min förvåning när en dryg tant som efter hennes tonfall anser sig veta mycket bättre än mig upplyser mig om att jag inte kan avsluta mina försäkringar. VA? Är inte jag i kontroll över mina försäkringar? Nej. Jag skulle ju ha tänkt på att den trettonde denna månaden så startade en ny cykel och därför är det omöjligt att avsluta försäkringar förrän i slutet av oktober.

Då frågade jag om detta telefonsamtal där jag uttryckligen önskar att få mina försäkringar avslutade kan göra så att jag slipper ringa tillbaka om några månader för att avsluta dem. Att hon med sitt pekfingers hjälp kan kryssa i en liten ruta som säger att de här försäkringarna ska inte förnyas. Icke sa Nicke… Jag ska tålmodigt vänta till den sjätte oktober för att tidigast kunna ringa in då och avsluta mina försäkringar. Så nu har jag dubbel försäkring på bilen. Onödigt. Dessutom så pröjsar jag för att skydda en lägenhet vi inte bor i längre. (Sorry Dennis och Nathalie. Den täcker inte er. Jag frågade.) Ännu onödigare.

Jag har fått för mig att om man hittar en annan försäkring så ringer man och avslutar den man har när den nya börjar gälla. Har man mer tid kvar på den gamla så får man pengar tillbaka kanske. Är det inte så det funkar? Nej. Så är det inte. Inte hos nån. Jag har alltså levt lite grann i en låtsasvärld…

Men jag tycker ändå att det är ruttet att man inte kan säga till en gång att: Nej. Jag vill inte mer. Tac så mycket för denna tiden. Svaret borde vara: ”Okej. Tack. Då gör vi så att när din försäkringstid löper ut så avslutar vi försäkringen.” Är det så jävla svårt? I stället får man: ”Du får hålla koll på ditt autogiro och höra av dig tidigast tjugofem dagar innan försäkringen löper ut. Skulle du råka glömma det av någon anledning så sitter du fast i våra klor i ett år till FUCKER!!!” Okej. Jag gick lite överstyr där på slutet men jag är lite irriterad nu. Jag har satt ett alarm i min telefon med en påminnelse. Jag bara hatar att jag får kasta pengar i sjön för att jag var några dagar försent med att ringa till banken. Vem kan säga på rak arm när deras försäkringscykel börjar och slutar ändå?

Följ min blogg med bloglovin

Klossarna faller och jag hinner inte med.

Hur gör de människor som lyckas ha så himla många järn i elden? Jag får en känsla av att det finns folk därute som har familj, förhållande, hobbys, arbete, andra intressen samt friskvård och fritidsintresse ovanpå det och får allt att gå ihop på något sätt. Och jag vill med. Det finns så mycket jag vill göra men hittar inte riktigt metoden för pusslets lösning.

Jag måste erkänna att jag också har en viss brist på självdisciplin. Men problemet vill jag ändå lägga i pussellådan. Jag har ett jobb att sköta. det vet jag hur lång tid det tar och när det är. Men sen har jag löpning, figurspelande, skrivande, tecknande, målande, musicerande, bloggande, rollspel, hemmet, fika, umgänge, geocaching, arrangera evenemang, utflykter, med mera med mera… Saker jag gör och saker jag vill göra. Men hur hittar jag tiden?

Jag vet att jag förmodligen inte kommer förverkliga alla mina drömmar men jag tänker inte sluta drömma. Jag har någonting som jag har börjat tänka mer och mer på men än så länge ligger det på någon slags ”Tänk-om-stadie”. Det ligger i visualiseringslådan och jag har inte riktigt vågat sätta igång med att arbeta för drömmens uppfyllande än. Än…

Jag vill heller inte stressa genom dagarna för att hinna med alla fritidsaktiviteter. Däremot vill jag gärna se mitt skrivande mer som ett arbete. (Detta ligger väldigt nära det jag talar om i stycket ovanför.)

Hur gör dessa människor som sätter highscore i livstetris? Som får alla ojämna klossar av sysslor att passa snyggt ihop och samtidigt se fräscha ut när de gör det? Eller ser jag bara den putsade fasaden. Missar jag vad som döljs bakom den typiska förtrollande tetrismusiken? Förmodligen. Men jag vill inte välja bort något. Jag vill tro att jag kan få allt jag begär. bara jag blir lite bättre på att organisera min tid.

Följ min blogg med bloglovin

Det kommer från ovan.

Såhär i midsommartider är det passande att skriva om regn. Tack och lov blev vi besparade igår. Men som sagt… Regn hör ändå lite till på en svensk midsommar.

Jag har slutat springa i regn. Man blir lika blöt ändå. Och på något sätt så känns det lite malligare att inte låta regnet beröra en. Att bara för att det droppar från skyn så ska minsann inte jag huka mig i ett fattigt försök att ducka mellan dropparna och skyndsamt skutta mellan vattenpölarna. Sen är jag ju inte dum. Jag tar ju paraply med mig om jag ska ut i regn.

Även om regn kan lägga locket på vilken trädgårdsmiddag som helst så är regn ibland väldigt harmoniskt. Jag vet att det inte är ideala förhållanden men jag älskar att köra bil mitt i natten när det regnar. Det är mörkt, lite trafik och någon skön låt på radion. Allt som lyser är det gula ljuset från instrumentpanelen och bakom musiken hörs ljudet av vindrutetorkarna som arbetar ihållande.

Att sitta i soffan och veta att man inte har några fler ärenden och höra regnet smattra mot fönsterrutorna kan också vara lugnande. Som om regnet på något sätt sköljer bort en stressig dag. Då kan det vara trevligt att titta mot fönstret och, inte titta ut, men se på regndropparna som rinner ner för glasrutan på ett sätt som är nästan levande. De kringlar sig ner. Rinner ihop och blir en större droppe som rinner lite fortare. Tar aldrig den snabbaste vägen ner.

För det är just i de små sakerna som man kan uppskatta regn. (För oss som inte är bönder.) Det är smattret mot rutan. Det är det stilla porlandet från stuprännan på en sommarstuga. Det är gummistövlar på små barn som hoppar i pölar. Det är dropparna som ligger kvar på växter. Det är en lista på saker som kan fortsätta länge.

Men faktum kvarstår. Regn är för jävla tråkigt när det kommer vid olämpliga tider.

Följ min blogg med bloglovin

Dagar kan passera fort som en våg på öppet hav.

Jag har haft en väldigt trevlig eftermiddag och kväll i Ängelholm och när jag återvänder till Helsingborg så händer något som händer väldigt sällan. Jag börjar närma mig stan och ser välkända röda flaggor med gula bågar på och får en snabb tanke att man kanske skulle in om McDonalds och ta sig en hamburgare eller något.

Jag blir lite chockad av tanken och slår genast bort den. Jag har inte varit på Donken på evigheter och det finns ju uppenbara anledningar till detta. Så fort man tar första tuggan av sin måltid så blir man ofelbart besviken. Det är ju inte gott! Det är trött bröd, en sorglig sallad och formpressad menlöshet som ska föreställa kött man sätter tänderna i.

Så varför får man det där hastiga suget efter en big mac när man vet att det bara är blaj? Är det något de stoppar i burgarna som gör att man även efter flera års avhållsamhet kan få abstinens? Eller är det så att reklamen påverkar oss mer än vi tror och när man ser de där stora M-en så tror vi att livets goda stunder finns bakom de där glasdörrarna? Jag vet inte. Jag är bara glad att jag inte följde min lilla hastiga tanke.

Istället styrde jag bilen raka vägen hem. Bytte om till mysbyxor och linne och hällde upp ett glas vin. Bättre. Här, i soffan har jag en av livets goda stunder. Doo-wa-pa-dapa-do-de-do-dooden liksom…

Följ min blogg med bloglovin