Med stirrande ögon mot displayen.

Med alla möjligheter vi har till kommunikation och inblick i våra vänners och vänners vänners liv, så har man lätt för att bli lätt beroende av kommunikation. Vi vänjer oss vid att vi alla är cyborger med smartphonen eller datorn eller paden nära till hands. Hela tiden. Jag själv har mobiltelefonen i närheten i stort sett alltid.

Detta gör att man blir bortskämd. Eller bortskämd kanske är fel ord. Otålig! Det är ett bättre uttryck. Man vänjer sig att vid vilken tidpunkt som helst få ett snabbt svar från vem som helst. Man skickar iväg ett sms eller ett tweet och vips så får man svar. Det är därför jag kan tycka det är så jobbigt när någon bryter det mönstret. Jag vet. Felet ligger hos mig. Jag säger inget annat… Men när man skickar iväg en fråga via sms och man inte får svar på väldigt länge så blir jag oerhört otålig. Man kollar mobilen med tätare och tätare mellanrum och till sist inser man att man beter sig liknande en förälskad trettonåring som väntar på att tjejen ska svara. Det är fan otåligt.

De få gånger jag glömmer mobilen hemma så grips jag först av en liten panikkänsla. Tänk om någon behöver få tag i mig? Men den byts snabbt ut mot en känsla av ledighet. Som om man är på rymmen lite grann. Även om man bara ska ta en runda på stan. Man är ute helt själv. Det är jag i och för sig annars också men jag är utan facebook. Utan Twitter. Utan sms, samtal, hipstamatic, internet, musik och bli då på något sätt lite lite mer medveten om min omvärld. I alla fall inbillar jag mig det.

Jag sitter nu och väntar på svar från en vän. Det började med ett meddelande över facebook. Sedan slöog det mig att man kanske inte kollar facebook sådär frekvent. Så jag skickade ett sms istället. Ingenting. Inte än. Jag är otålig. Kommunikationjunkie.

Följ min blogg med bloglovin

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *