Färdig med första bygget

Okategoriserade

Jag är klar med mitt första terrängbygge. Mitt orklag har nu en plats de kan stå och se allmänt tuffa ut. Jag är nöjd med resultatet. Visst ser man att det är en nybörjare som byggt det, men det gör inget. Jag klappar mig själv på axeln ändå. Såhär ser den ut:

Fin va? Vi tittar lite närmre:


Jag gjorde stenar av en cornflakespaket och mossan där är sand från sandlådan på gården.

Här slängde jag in lite guldfärg i berget. Man måste få pengar nånstans ifrån. I framtiden ska jag nog sätta en liten goblin med hacka där också. Dödmannen är en kul detalj.

Tegelmur med lagets märke klottrat på. Jag blev riktigt nöjd med utseendet på muren. Inte helt nöjd med färgen.


Allt förutom sanden och pappstenarna är frigolit. Detta gav en yta på underlaget som med lerbrun färg ger illusionen att det är en uttorkad flodbädd eller öken. Tycker jag i alla fall. Jag gjorde lite extra sprickor här och var och lade lite ljusare färg i dem.

Tadaa! Nu ser de mycket tuffare ut.

Följ min blogg med bloglovin

Run! Forest! Run!

träning

Ska Kent helt enkelt bli en träningsblogg? Mest sannolikt inte men här följer ändå ett litet inlägg om träning.

Jag valde nog rätt tid att börja springa. Både i regn och sol har jag funnit det… Njutbart är inte ordet, men gött… Gött är ordet. Dock så har efter den senaste rundan spöken i ryggen och knän börjat göra sig påminda igen. Såklart. Jag är otränad som en, i brist på passande metafor… riktigt otränad person.

När detta sker, blir jag rädd och slutar. Icke! Inte den nya Kent som lagt ner en mindre förmögenhet på skor och fräcka kläder. Istället går jag in på det oändligt visa nätet och tittar på sidor där folk verkar veta vad de talar om. Problem: Ont i ländryggen: Orsak: Jag lutar mig för mycket framåt eftersom jag inte har tillräcklig styrka i bålen. Lösning: Situps, rygglyft och sträck på dig för fan karl. Problem: Ont i knäet. Orsak: Dum Kent slarvade med sjukgymnastiken efter en meniskoperation (Datorn vill att jag ska särskriva det ordet! What?) Lösning: Ta det lugnt och tänk på hur du tar steg och glöm inte stretcha.

Okej. Jag kan göra det där.

I ljuset av detta valde jag idag att inte springa. Jag gick istället. I rask takt men ändå bara gång. Där gick jag och fokuserade på att sträcka på ryggen och på hur jag satte ner mina fötter. Och jag valde en annan runda än den jag tagit innan för jag tänkte att en extra kilometer inte kunde skada. Döm om min förvåning när jag verkar lämna Helsingborg och hamnar i Lothlorien. Fem minuter hemifrån är ett underbart skogsområde med små stigar och spår. Idag var det första gången solen sken när jag var ute så det kan ha bidragit till min uppskattning men jag har bestämt mig för att mina fötter ska lära känna de stigarna riktigt bra i år.

Nu ska jag sträcka på mig lite grann.

Följ min blogg med bloglovin

Ärlighet varar längst för att den används sparsamt.

funderingar

Det finns de som går runt och säger saker som ”Ärlighet varar längst.” och ”Svara ärligt nu. Jag vill veta vad du egentligen tycker!” och tror att detta är sanning. Min nuvarande uppfattning är att ärlighet är helt okej och att föredra så länge det är konstruktivt. Ärlighet som inte innebär något positivt kommer alltid att mottas med fientlighet, försvarsmekanismer eller tjurighet. Även om den var ombedd…

Det klassiska exemplet: ”Ser min rumpa stor ut i de här byxorna?” ska jag inte använda mig av…

Har du en åsikt eller en synpunkt om något som inte är positivt och du inte är ombedd att orda denna åsikt, håll tyst. Har du blivit ombedd att säga vad du tycker och du vägrar ljuga, bli bra på att väva in kritik i mjuka fina rosa moln.

Vi vill ju bli klappade medhårs, eller hur? Vi vill inte veta om tavlan vi målade ser ut som något en femåring kunde gjort bättre. Vi vill inte veta om vår frisyr skulle få tjeckiska hockeyspelare att peka och skratta. Och vi vill absolut inte veta om vår rumpa ser stor ut i de där byxorna. (Okej jag kunde inte hålla mig!)

Nu kan man ju gå in på djupet i den här åsikten och säga att ärlighet när det kommer till brott och eländigheter är en sak och mina petitesser till problem är en annan. Visst. Vi kan kalla det vardagsärlighet. En sån där ärlighet som man kan tänja på för att få relationer och vardagen att glida på så mycket mer friktionsfritt. En sån där ärlighet som alla tyst kommit överens om att man egentligen inte är bunden att lyda. En sån där ärlighet vi ändå med en liten röst i bakhuvudet ångrar att vi bad om sekunden efter vi frågade.

För vi litar på de omkring oss i största allmänhet. De kanske inte är ärliga men de får oss att må bra med de vita små lögnerna. Om en tavla är mest kladd så får vi veta att beskådaren känner sig lite vilsen i abstrakt konst. Om vår frisyr är ful får vi diskreta tips på hattar och kepsar som är på modet. Om vår rumpa är gigantisk i de där byxorna så är de säkert i fel färg för våra ögon.

Ärlighet varar längst för att den används sparsamt.

Följ min blogg med bloglovin

Musik för pulsens skull

musik, träning

Har varit ute på min andra löprunda nu. Det är rätt så skönt att man har relativt nära till grönska i den här delen av stan. Det är väldigt skönt att i lagom takt, med lagom flås ta sig fram i duggregn omgiven av träd och buskar som alla luktar lite mer i regnet.

Men jag måste säga att pricken över i:et när jag är ute är musiken jag har valt som min träningsmusik. Postrock. Jag har ett relativt stort förråd av låtar och de flesta är ungefär en löprunda långa. Postrock är bra på det sättet att det börjar lugnt och bygger upp sakta. Från att bara vara skön musik blir det till sist pampigt, inspirerande och i vissa fall till och med bombastiskt. Perfekt till att börja med uppvärmning och öka lite grann hela tiden och sedan trappa ner lite mot slutet. Det är väldigt inspirerande.

Här är ett exempel på vad jag pratar om: God is an Astronaut…

Andra bra postrockband är ’Mogwai’, ’Explosions in the sky’, ’This will destroy you’ och ’Godspeed You Black Emperor’. Bara för att nämna några.

Följ min blogg med bloglovin