Den dog och återuppstod.

Igår på väg till arbetet, helt utan förvaning, dog min telefon. Jag hade precis kollat twitter och låst skärmen efter mig och kom på att jag skulle kolla en sak till och fick inte liv i den igen. Jag tryckte mycket på både hemknappen och startknappen som nån slags teknikidiots hjärt- och lungräddning. Inget hände.

Hade jag missat påminnelser om lågt batteri? Nej… Batteriet var halvfullt. (Eller halvtomt beroende hur man ser på saken.) Varför hände detta? När jag anlände vid mitt jobb satte jag laddaren till som en slags sista hopp till att få ett livstecken. Ingenting.

Sånt här händer ju, tänkte jag. Mobiler dör, går sönder eller får fel. Typiskt bara att det gör det en dag innan både min syster ska komma och jag har tvättid så jag har ont om tid att sticka till 3-butiken och få det fixat. Och om det vill sig illa, kanske vara tvungen att skaffa en ny mobil.

Fast när jag kom så långt i mina tankebanor så började den lilla tekniknördsdjävulen på min vänstra axel att viska till mig. ”Skulle det vara så illa om du skulle vara tvungen att uppgradera? En ny mobil… tänk på så kul du kan ha med den…” Jag bad honom lugna ner sig och kollade ännu en gång om kanske startknappen fungerade. Det gjorde den inte.

Jag hade också lite panik, för jag har inte säkerhetskopierat min mobil på länge så ett eventuellt mobilbyte skulle innebära att all musik och alla appar skulle införskaffas på nytt. Jobbigt. Jag viskade zen-mantra till mig själv. ”Jag äger mina ägodelar. De är bara objekt. De äger inte mig.”

När jag kom hem i morse tänkte jag att bara för säkerhets skull kan jag ju fråga oraklet Google innan jag kastar in handduken helt. I sökfältet skrev jag: ”Min iphone bara dog”. Och vips så hade jag svar på mitt bekymmer. Håll inne hemknappen och startknappen samtidigt i fem till tio sekunder. Var det allt? Jag provade. Det fungerade. Först möttes jag av det där lilla äpplet som stått ivägen för en ninja och sen kom hemskärmen som en gryning. Lättnad spred sig i rummet.

Och den lilla nörden på axeln sparkade frustrerat och väste: ”Nähä… Då blev det väl inte en ny telefon då… Fan.”

Det slog mig också. En sån sak, borde man inte ha vetat den? Kanske om man läst manualen. Men vem behöver det numera när man kan fråga allt och få svar på nätet. Under dagen ska jag säkerhetskopiera min telefon. För helt plötsligt är den svarta skärmen där med sin obönhörlighet igen.

Följ min blogg med bloglovin

Vad följer jag?

Att följa något. Att se något framför sig, verkligt eller en idé, som är värt att ta efter, är inget jag på rak arma kan säga att jag gör. Jag har gjort halvhjärtade försök till ett sökande efter något att följa men inte känt att det var rätt när jag började komma i närheten av att förstå vad det hela handlade om.

En religion eller en tro är något som fått vilsna människor att hitta en riktning, en väg att följa i alla tider. Men jag tycker inte om religion. Jag såg en bild på facebook häromdagen. Religion är som en penis. Det är okej att du har en. Det är helt okej att vara stolt över den. Men plocka inte fram den och vifta den i mitt ansikte.

Jag tror att jag är lite rädd för religion. Både religion och säg en kod att följa resulterar i samma sanning för mig: Jag måste följa en etik och en moral som inte är min egen. Jag måste rätta mig in i ett led, en doktrin, bara för att jag tror på Jesus, Muhammed, Buddha, Oden eller någon av de andra gudarna eller profeterna. Och jag känner mig inte bekväm i det, så jag låter bli. Det finns givetvis riktlinjer i dessa religioner som är vettiga och som jag följer utan att följa dem. Det är ju självklart för mig att jag inte behandlar andra på ett sätt som jag själv inte hade velat bli behandlad. Det gör jag inte för att Jesus säger det.

Eller kanske… Det var ju lite bibellära där i första och andra klass… Det kanske sitter kvar.

Jag vill inte heller se det som att jag bara kör på känsla. Som Rob Gordon säger i filmen High Fidelity:
”I’ve been listening to my gut since I was 14 years old, and frankly speaking, I’ve come to the conclusion that my guts have shit for brains.”

Jag har inbillat mig att det är nobelt eller viktigt på något sätt att ha en rak linje att följa. Ett kall, en kodex. Men ju mer jag sitter här och tänker över det så slår det mig hur fel jag kan ha. Jag känner på mig vad som är rätt eller fel. Jag reflekterar över det. Skillnaden är att istället för att skriva ner allt i en tjock bok som jag ska banka in och formulera så lägger jag upplevelser, beslut och reflektioner bak i huvudet i något namnlöst som bara blir en del av min personlighet.

Jag kommer nog inte sluta söka. Jag tror det är viktigt att söka efter mening. Så det är väl det jag följer….

Sökandet efter…

Följ min blogg med bloglovin

Skräp skräp guld.

Sedan jag började med mitt byggande till Mordheim och modellbyggande i allmänhet så har min inställning till skräp förändrats radikalt. Varenda liten pinal kan eventuellt vara någonting som är en del eller en grund till något annat. Det rör sig främst om papp (adlibriskartonger är utmärkta att bygga med.) Men även korkar, kapsyler, plastförpackningar, frigolit, med mera. Jag ser det, borde slänga det, men så börjar man tänka…

”Undrar vad jag kan göra med den här…”

Korkar till juicepaket blev häromdagen delar till raketer på ett rymdskepp jag håller på att bygga.

Nackdelen med att skräp i mina ögon helt plötsligt har ett värde är att jag samlar på mig mer och mer. I min sambos ögon är skräp dock fortfarande skräp. Visst har hon respekt för min hobby men samtidigt går det inte att sticka under stol med att det kanske inte är så kul för henne att många saker som egentligen hör hemma i en tunna nånstans, helt plötsligt läggs på hög inne i hobbyrummet för att det ”kan vara bra att ha” en dag.

En dag snart så får jag ha upp hyllor på väggen där. När hyllorna kommit upp så får jag fixa lite fin förvaring så att skräpet inte ligger i travar uppe på bokhyllan. För även om alla små papp- och plastattiraljer är, kanske inte guld värt, men i alla fall värt nåt i mina ögon så har jag ändå respekt för min sambo som bara ser skräpet.

Följ min blogg med bloglovin

En serie serier.

Höstsäsongerna av tvserier har dragit igång. Det finns ett antal jag följer och jag hittar då och då någon till.

How I met your mother, Big bang theory, NCIS, Castle, Warehouse 13 och Doctor Who är de serier som jag just nu följer. Jag slukade mig även igenom första säsongen av Lost Girl, vars andra säsong nyss har börjat. Alla som rollspelat Changeling kommer känna igen väldigt mycket.

Det handlar om Bo, en Succubus som hela sitt liv trott att hennes beröring varit dödlig, som får kontakt med en hel värld av fae, dolda ibland oss människor. De försöker få henne att välja mellan den ljusa och den mörka sidan. Givetvis gör hon inte det. I mitten, tillsammans med sin sidekick löser de problem åt fae som kanske inte kan vända sig till sina överordnade och söker samtidigt efter Bos ursprung.

Det låter lite lökigt. Det är lite lökigt också men man kommer in i det. Och som rollspelare är igenkänningsfaktorn hög. Och det är ju lite kul.

Det har också börjat en serie som heter ”The playboy club.” Jag såg de första tjugo minuterna och sedan skummade jag igenom resten. Det var inget som tilltalade mig alls. En serie som försöker plocka upp lite av Mad Men-vibbarna förmodligen. Och så har det börjat en ny Charlies Änglar-serie. Där tittade jag också tio minuter innan det dåliga skådespelandet och menlösheten i det hela sköljde över mig och jag struntade i det.

Jag har sex serier jag följer. Sju… Jag och en vän har börjat beta av Babylon 5. (Bättre sent än aldrig) Och så tänkte jag ge Boarwalk Empire ett nytt försök. Jag kom av mig när det gick.

Följ min blogg med bloglovin

Gudars skymning! Ordnörderi!

Häromdagen utbrast jag trött: ”Gudars skymning, vad jag är trött!” Direkt efter slog en fråga mig. Varifrån kommer uttrycket ”Gudars skymning”?

Ibland får jag såna drifter, att veta varifrån saker, uttryck och ord, härstammar ifrån. Och då… Då tackar jag internet, för då slipper jag rota i luntor och rullar. Jag behöver inte besöka bibliotek och antikvariat. (Även om det är kul det med.)

Gudars skymning kan härledas bak till vikingatiden. Ragnarök. Såhär står det på wikipedia:

Händelsen nämns primärt i poetiska eddan, kompilerad på 1200-talet från tidigare traditionella källor, och Snorres edda, skriven på 1200-talet avSnorre Sturlasson. I Snorres edda, och en dikt i den poetiska eddan, nämns händelsen vid namn som Ragnarökr eller Ragnarökkr (”Gudarnas skymning”[3]), ett användande populariserat av 1800-talskompositören Richard Wagner med titeln på den sista av hans Der Ring des Nibelungen-operor; Götterdämmerung.[4]




Och där är sökandet väl egentligen över… Relativt odramatiskt. Man skulle bara googla på rätt sätt så man inte konstant hamnade hos ett bluesband som var lite intressant men som inte riktigt gick hem hos herr Johnsen. Och lite missnöjd är man att det inte var mer av en utmaning. Jag kan ju ta itu med den här listan om jag får tråkigt.

Götterdämmerung är också ett bra kraftuttryck som man kanske skulle använda när man slår sig nån gång. Tyska är ett bra språk att ryta på.

Följ min blogg med bloglovin

Ett musiktips att ta till sig.

En av de saker jag verkligen lusläser i tidningen Dagens Arbete som kommer i brevlådan en gång i månaden är skivtipsen. Septembers utgåva gav många bra tips men ett av dem gav mer än vad det lovade.

Jag citerar: ”Det tog åtta år för Welch och hennes partner Dave Rawelings att få ihop detta album. Den väntan var väl värd. Få kan uppdatera det gamla Amerikas musik som Welch. Hon slungar oss tillbaka till en tid med jord under naglarna och där drömmar väcktes i speglingen av en djup källa i skogen. Låt oss inte få vänta åtta år på nästa.”

Visst… Det låter ju bra. Men alla med spotify kan snabbt ta reda på om det ligger något i det där. Och oj. Det är höstmys och americana. Det är gungstol och whiskey. Det är tumbleweeds och regn mot rutan. Det är gitarrplink och stämsång och alldeles alldeles underbart. Lyssna bara…

Nu vet du. Ta nu en filt, en soffa eller bekväm fåtölj, en bra stereo (eller en som knastrar lite grann för effektens skull), en whiskey eller ett glas vin eller envarm kopp te och tryck på den här länken: Spotifylista!

Följ min blogg med bloglovin

Ett värdshus som sett sina glansdagar.

Jag har nu blivit klar med mitt senaste bygge till Mordheim. Ett värdshus. Tyvärr har jag glömt att ta bilder under byggets gång.

När jag säger klar menar jag att det i stort sett är färdigt. Jag vet inte om jag ska lägga nån krut på insidan av huset eller om jag ska behålla det sotsvart. Men just nu blir det inte så mycket mer gjort i alla fall. Skåda!

Följ min blogg med bloglovin

Saker måste definieras.

För er som är sugna på lite öliv så kan ni inte längre åka till öland för detta. Öland är enligt EU-direktiv nämligen inte en ö. Det står det i tidningen.

Och det är ju bra att det finns kriterier om vad som är vad egentligen. Öland är ingen ö. Pluto är ingen planet. Dvärgplanet däremot… Som om dvärgar inte är människor. Sorry. Du kvalificerar inte till människosläktet… Du är inte tillräkligt stor. Därför tar vi bort alla privilegier människor har. Banklån, ägandeskap, giftermål, eller? Nej…

Bananers och gurkors krävda böj för att bli behandlade som bananer och gurkor är yesterdays news. Vad kommer bli framtidens definitioner för att göra saker lättare när det kommer till bidrag och handel?

Mynt med hål i mitten kommer inte räknas som pengar. Eftersom man kan trä en läderrem igenom dem och hänga runt halsen räknas de nu som billiga smycken istället.

Fartyg och farkost är inte längre fortskaffningsmedel. Det är istället könsklassad gardinvara och mat. Det skall också finnas mortyg och morkost.

Städer skall inte längre räknas som städer om det inte finns en smedja med ett städ i.

Jag orkar inte fortsätta. Klockan är mycket. Jag önksar ibland att vissa klokhuvud i EU som sitter och bestämmer med linjal att ett glas mjölk inte är ett glas mjölk om det inte är fyllt upp till en centimeter från kanten med mjölk. Annars räknas det som ett halvt glas mjölk. Jag skojar… Eller…

Följ min blogg med bloglovin