Det var marknad och jag var där.

Igår var vi på Ryds marknad i Höganäs. Där brukar jag köpa pennor och strumpor och sånt, men igår kom jag därifrån med bara ett seriealbum av Nina Hemmingson. Och det är ju inte så pjåkigt. Vet ni inte vem det är kan jag berätta att det är en högst underhållande och tänkvärd serietecknare. Kolla upp!

Efter marknaden begav i oss hem till mor och far. Där är det mysigt. Syster och svåger var också där så det blev en helkväll med lax, vin, dessert och premiären av Så Mycket Bättre.

Följ min blogg med bloglovin

Och efter konserten…

Efter Movits lyckats med att vara fullkomligt värdelösa så bestämde vi oss för att gå vidare. Mer öl och skratt i goda vänners lag. Och en sak slog mig på vägen hem sen.

Vi pratade hela kvällen om film, musik, böcker och musik i film och film baserade på böcker. Vi avbröt varann. Vi kompletterade och hjälpte varann när man glömt ett namn eller hade fel eller rätt om nåt. Och inte en enda gång. Inte ens en, så var det nån som plockade fram sin smartphone för att snabbt googla svaret eller kolla det på Imdb. Det var så skönt.

Följ min blogg med bloglovin

Katzenjammer är fantastiska!

Igår kväll var vi på the Tivoli och konsert. Vi såg ett norskt bad som heter Katzenjammer, och jag säger bara: Eufori!

Nej jag ska säga lite till… Dessa otroligt talangfulla norska kvinnor byter instrument med varandra som om det inte vore nåt. Spelar munspel, xylofon och dragspel samtidigt. Mandolin och trummor hur nu det går ihop. Men det gör det. Experimentell och ändå så okomlext utförd musik som inte håller sig till väggarna av en genre. Det var sjömansvals. Det var Country. Det var… Något det inte riktigt finns ord för. Det är bäst att bifoga lite liveklipp från hederliga gamla youtube.

Åh, ja just det… Efter så spelade Movits. Ljudkillarna hade nog somnat på mixerbordet, för det som var klockrent när katzenjammer spelade blev någon slags hemsk orgie i mummel och bas. Det var så kasst, så vi gick. Vi hade redan fått valuta för våra pengar. Katzenjammer och ett lyckorus.

Följ min blogg med bloglovin

Allmosor till de väldiga

Regeringen har beslutat sig för att ge en massa stålar till Facebook för att bygga serverhallar i Luleå. Hundra miljoner svenska riksdaler. Såg det idag i DN. Facebook säger att de hade byggt sina hus i Luleå ändå, så man kan ju undra hur regeringen nu kan tycka det här är en bra idé. Det känns lite grann som att ge bidrag till Joakim von Anka.

Eller som en unge som bjuder på godis för att den populära ungen ska vara kompis med den. Fast att den populära ungen ändå hade lekt, utan godis.

Det kommer skapa en massa jobb, säger näringsministern. Javisst. Byggjobb. 300 stycken. Det är bra för Luleå. När man sen byggt de tre serverhallarna är det säkerligen de 300 som får jobba kvar som servertekniker. Eller inte.

Fridolin har lite synpunkter på bidraget. Ge pengar till järnvägen istället. Efter hur tågen brukar gå på vintern så kan jag hålla med honom. Man minns ju hur det var i vintras när det helt plötsligt skulle fixas och repareras och åtgärdas med hela järnvägssystemet efter att folk och främst riksdagsmän suttit fast i ett kallt tåg i flera timmar och missat möten och allt. Men sen hörde man inte så mycket mer när våren kom. Man får ju lite på att de gjort sitt jobb. Det skrivs ju inte så mycket när folk gör det de ska. Men ändå. Det finns plats för förbättring. Både i järnvägen och andra ställen i Sverige. Ställen där hundra miljoner kronor (100 000 000) kan göra mer nytta än att ge dem till ett av de rikaste företagen i världen.

Facebook är värt omkring 630 miljarder kronor. (630 000 000 000) Man kan ju i sin enfald tycka att om man har ett företag som är värt så mycket så kan man ju faktiskt själv betala för sitt husbygge.

Det var inte många dagar sen det var hysteri om nån som sökte bidrag trots hög inkomst. Jag undrar om Facebook kommer lynchas och tvingas be om ursäkt för att de sökte bidrag de med.

Följ min blogg med bloglovin

The Wise Man´s Fear

Jag har läst klart boken ”The Wise Man´s Fear” av Patrick Rothfuss. Det är andra delen i en trilogi om den mytomspunne magikern Kvothes Liv. Jag skrev om första delen i min gamla blogg.

Kvothe har gått i gömma och är numera den passive värdshusvärden Kote, gömd i en by på landet. En Krönikör har lyckats söka upp honom och får honom att nedteckna sin livs historia, såsom den verkligen var, bakom alla myter. I första boken på 660 sidor följer vi Kvothe från barnsben och hans första år på Universitetet. I denna boken följer vi honom i bara ett par år, trots att boken är på tjocka 990 sidor. Men han har också kommit upp i sextonårsåldern.

Kvothe lämnar Universitetet för ett år för att tjäna hos en hög adelsman som heter Alvedon Maer. Där händer en hel del saker som får den stöddige och allt för självsäkre ynglingen att lära sig lite ödmjukhet, men också gott om möjligheter att spä på myten om sig själv. Han räddar liv, hälper adeln i kärlek, jagar banditer, kallar ner blixten från skyn, far till norr för att lära sig seder hos det tystlåtna adem-folket. Och mycket mycket mer.

Det är en bra fortsättning på första boken. Jag hade återigen svårt all lägga boken ifrån mig. Persongalleriet är levande och även om det handlar om magi och äventyr så blir det ändå trovärdigt på något sätt genom Rothfuss skrivande.

Boken rör även relationsproblem och våldsamheter, kärlek och vänskap på ett sätt som jag aldrig någonsin upplevt i fantasygenren. Det gör att jag med stor längtan väntar på nästa och sista boken om Kvothe.

För övrigt kan jag säga att om man inte orkar läsa på engelska så har nu i alla fall första boken (I Vindens Namn) kommit ut på svenska i två delar. Och första delen av The Wise Man´s Fear är också översatt men jag kan inte säga på rak arm om den kommit ut än.

Följ min blogg med bloglovin

En sättekasse

När jag var liten hade vi i hallen, hängandes på väggen, en sådan här:

Vi har alltid kallat det för sättekasse. Det heter med största sannolikhet något annat då det är det danska namnet för den vi använt.

Leona och jag var ute på en promenad då jag såg denna i en second handbutik. Mitt huvud fylldes av nostalgi och nya idéer och den fick följa med oss hem. Den ska upp på väggen och fyllas med pryttlar, pinaler och andra roliga små saker man kan tänka sig. Vilket fynd.

Följ min blogg med bloglovin

Ett måste för alla cineaster

När alla filmer som går på tv har visats hundratals gånger redan. Och när videobutikens nyheter bara består av dravel eller mög, då kanske det är dags att se bakåt istället.

I en gammal datortidning på jobb fann jag ett sajttips som jag nu delar med mig av. Classic Cinema Online. En sajt dedikerad att gratis och lagligt visa urgamla filmer som copyrighten gått ut på för länge sedan. Dock inte nöjet i att se dem. Här hittar man gamla westerns, sci fi och monsterfilmer som man visade på femtio- och sextiotalets drive-in-biografer. Gamla stumfilmer med mera.

Här vilar en filmskatt av gamla B-rullar och spaghettiwesterns som kom som ett brev på posten nu när det börjar bli konstant dåligt väder.

Följ min blogg med bloglovin

tidsfredsställelse

Det här är mitt favoritklockslag. Men inte om man väntar ut det… När man råkar kolla på klockan och den är 12:34, då… Då myser jag lite grann. Om klockan visar sekunder och det är 56 sekunder med… Då är det ännu mer tillfredsställande. Jag kan inte förklara varför. Det bara är så. 
Klockan 12:34:56 den nionde augusti 2007 gled obemärkt förbi. 12:34:56 070809… Det hade vart nåt det…

Följ min blogg med bloglovin

Landet brunsås

Vi brukar kolla på SVTs program Landet Brunsås. Som tur är finns det play på nätet annars hade jag missat det helt. Jag har ingen aning om vilken dag eller tid det ”egentligen” går.

Landet brunsås är ett bra program på ett flertal sätt. Programledarna, Lotta Lundgren, Eric Haag och Henrik Schyffert, tar upp både på ett informativt och kul sätt vi svenskars matvanor och vårt förhållande till dem. Vår matindustri och vår matkultur. Det är ett väldigt kul, informativt och aha-känsle-program.

Visst, det kan bli lite långrandigt när Schyffert ska ha sin lite för långa ensam-i-rutan-monolog i mitten av programmet. Men det är väl en smaksak…

En sak som slår mig varje gång jag ser ett program är det utmärkta musikläggningen. Soundtracket, om man får kalla det det, är fantastiskt. Jag tog mig friheten att från programmets sajt, där musiken listas, ställa samman en liten spotifyspellista. Den är inte komplett och inte helt korrekt. Vissa artister envisas ju med att inte finnas på spotify, därför blev det The Silver Beetles istället för The Beatles till exempel. Vissa låtar fattas helt. Men i alla fall så är det en riktigt bra musiklista. Från ett riktigt bra tvprogram.

Spotifylistan: Landet Brunsås

Om ni bara ska se ett program, se det första…

Följ min blogg med bloglovin

Beslutsamt på fjärde gatan

Du har en sån jävla fräckhet när du säger att du är min vän.
När jag var nere i skiten så stod du bara där och hånlog.
Och du har en jävla fräckhet när du säger att du har en hjälpande hand för mig,
när du egentligen bara vill vara på den sidan som verkar vinna.
Och du sade att jag svek dig, men du vet mycket väl att det inte är på det viset.
Och om du nu är så jävla sårad, varför visar du det inte då?
Du sade till mig att du förlorade din tro. Men det är inte sant.
Du hade ingen tro att förlora från första början, och det vet du om…
Jag förstår varför du snackar skit om mig bakom min rygg.
Jag brukade hänga i de cirklarna i vilka du rör dig.
Och tar du mig för en sån jävla idiot, att du tror att jag kommer ta upp kontakten igen,
med nån som försöker dölja något han ändå inte vet ett jävla skit om?
Du ser mig då och då på stan och du låtsas alltid vara förvånad.
Du säger, ”Hur mår du?”,och ”Lycka till.” Men det syns att du inte menar det.
Du vet lika väl som jag att du helst skulle vilja se mig paralyserad.
Varför kommer du inte bara för en gångs skull fram till mig och skriker det i mitt ansikte?
Nej, jag njuter inte när jag ser de stora sorgerna du omfamnar.
Och om jag hade varit en mästertjuv så kanske jag hade kunnat stjäla dem.
Och nu vet jag att du är missnöjd med din ståndpunkt och din plats.
Men du måste väl fatta att det inte är mitt problem?
Jag önskar att du för en gångs skull kunde gå en mil i mina skor.
Och kanske just då så kanske jag skulle kunna vara du…
Ja, jag önskar att du kunde få gå en mil i mina skor,
för då skulle du förstå hur jävla trist det är att se dig.
***
Fri översättning av Positively 4th street av Bob Dylan

Följ min blogg med bloglovin