Igår såg jag en väldigt underhållande film. ”Tucker and Dale vs. Evil.” En kul twist på temat: Skolungdomar i skogen som blir mördade en efter en av inavlade rednecks.
Det är en film om hur förutfattade meningar och fördomar kommer i vägen för enkla lösningar. Det är en film om hur vi är färgade i våra uppfattningar om vad som är ont och gott. Och framför allt är det en sevärd rulle. Inte den bästa filmen som gjorts, men helt klart sevärd.
Jag har läst in en kort historia jag skrev för en massa år sedan. En sedelärande historia om galningar och deras villfarelser och om hur det lätt kan gömmas en viktig sanning mitt i en storm av sanslöshet. Och hur lätt den är att missa.
Jag har aldrig spelat in något sånt här förut och jag har gjort en liten miss med klippningen. Men strunt samma. Man missar slutet på ett ord bara. Jag har heller inte världens bästa utrustning. Ett billigt headset och inget mer. Jag spelade in i Garageband och gjorde stillbildsfilmen i iMovie. Man kan ju inte lägga upp rena ljudfiler i blogspot av någon anledning.
Men dessa faktum till trots så är jag faktiskt väldigt nöjd med resultatet. Jag hoppas att du också tycker att berättelsen är bra.
När jag kom hem i morse fick jag en idé att för en gångs skull vakna till musik istället för ett alarm av något slag. Klockan tolv började musiken spela för att få upp mig ur min sömn, och jag måste säga att det här är nog världens bästa: Vakna-på-ett-jävligt-skönt-sätt-låt! Mer behövs inte sägas.
Jag läste om en lite kul grej. Saker är inte alltid som man tror. Du vet den där låten från mupparna… Mahna mahna… Den från 1976… Den här:
Hur fjantig den än är och hur mycket ”mupparna” man trodde att den låten var sså är den faktiskt skriven för ett annat ändamål sedan innan. Det är en låt som användes i den italienska mjukporrfilmen: Sweden. Heaven and Hell. En slags påhittade dokumentär om den svenska sexualiteten. Låten spelas när ett gäng blonda storbystade svenskor klädda i päls (såklart) ska in i en bastu mitt i en vinter.
Okej, det fanns ett par brunetter… I alla fall så tänkte jag att den här lilla biten total onödig information hamnar under kategorin: ”Heh, där ser man…”
Ibland är något väldigt gammalt väldigt nytt. Tidigt i morse lyssnade vi på jobbet på radio. P4. Det lyssnades med ett halvt öra men när sång efter sång var obeskrivligt bra så började man lyssna lite extra. Det visade sig vara ett program om den här skivan. Jag hade aldrig hört talas om Guy Clark förut men jag har lyssnat lite grann under dagen. Mest har jag dock lyssnat på en av de artister som gör en cover på en av Clarks låtar. Rodney Crowell. Här kommer en annan cover med honom som är bra. Crowell och Emmylou Harris gör en Dylan.
Men Guy Clark ska inte förglömmas. Det är ju inte för inte som den sjuttioårige herren fått en tributskiva med artister som Steve Earle, Kris Kristofferson, Roseanne Cash och många fler.
Ofta somnar jag nästan direkt efter jag slagit huvudet mot kudden. Men det händer också att jag ligger och drömmer lite grann precis innan jag somnar. Dagdrömmer är väl fel ord eftersom det hunnit bli natt, men det är ändå mitt undermedvetna som bubblar upp i drömmar. Jag har ingen kontroll över vad som kommer. Dock så är jag ju vaken, på gränsen till sömn, och kan slå bort saker när det blir för obehagligt.
Det sägs att nästan alla drömmar vi drömmer är mardrömmar. Vi kommer bara inte ihåg majoriteten av dem.
Om det stämmer vet jag inte men oftast så har mina sena kvällars vakendrömmar två teman. Antingen så handlar det om stor sorg. Jag eller någon nära mig har antingen gått bort, blivit sjuk, varit med om en allvarlig olycka eller något annat som är jobbigt att ta itu med. Eller så handlar de om att jag på något sätt är en hjälte. Jag har räddat någon oskyldig från något våldsbrott eller rättat till en orättvisa av något slag. I dessa två teman så är det konstanta förändringar. Men det rör sig alltid om något eländigt eller nåt hjältedåd.
Jag slår ofta bort de obehagliga vakendrömmarna. Jag tänker då på lagen om attraktion och vill liksom inte dra nåt sånt på mig. Men mitt undermedvetna är ihärdigt. Jag försöker vända på dem men när mitt medvetna trötta jag lägger sig i vad mitt undermedvetna gör på vad det räknar som sin arbetstid så blir det bara knas.
Jag kom fram till något i går kväll när jag lade mig. Jag tror inte drömmarna handlar om att jag har nån önskan om olycka över mig och mina närmaste. Jag tror det handlar om att lära sig hantera motgångar och sorg. Att kunna stå ut OM det skulle hända något, att kunna hålla huvudet högt och näsan över ytan under svåra perioder. Och mina hjältedåd kanske är mitt undermedvetnas sätt att visa mig hur modig jag kan vara om inte min försiktighet och mina rädslor och alla mina tänk-om-ifall-att kommer ivägen.
Att jag behöver en förändring. Att jag behöver nåt annat och mitt undermedvetna säger åt mig. Du klarar avv att hålla dig flytande om det skulle gå åt helvete. Det har vi ju gått igenom nästan varje natt. Och du vågar. Du vågar. Du har räddat våldsoffer på gatan utanför flera gånger. Du har räddat världen i din rustning. Varför tvekar du för detta?
Jag vet inte. Jag känner att jag måste veta exakt vad det är jag vill innan jag gör något. Det ska inte handla om att fly från något. Det ska handla om att börja på nåt nytt. Nu är det bara frågan om vad.
Har ni sett reklamen för den nya tvålpumpen som inte kräver nån pumpning. Man håller bara handen under. För annars får man ju baciller på händerna… Det är det dummaste jag sett på tv på länge. Och då finns det ändå en massa idioti på tv. Om det råkar finnas baciler på en tvålpump, so what? Är det inte tanken att man tvättar händerna rena EFTER man tryckt på pumpen.
Det är inte bara den rena dumheten med en sådan pryl som spelar på folks rädsla för små baciller. Tänker man inte ordentligt så kan det ju verka som en bra ide att man inte behöver röra på den smittohärd som är hemmets egna tvålpump. Jag stör mig också otroligt mycket på bacillskräcken i allmänhet. jag ser framför mig framtida hermetiskt tillslutna barnrum där babyn ligger i rymddräkt för att inte bli utsatt för luft. För luft innehåller baciller och bakterier. Det är sant. Framtiden är full med hyperallergiska människor som vittrar sönder vid hudkontakt med andra. Det är bakteriernas fel. Sex borde vara att sensuellt täcka varandras kroppar i handsprit. Annars så kan man ju råka ut för BACILLER. BAKTERIER!!!
Renhet har blivit förknippad med sterilitet. Smuts har blivit förknippad med död och sjukdom. För mig är renhet avsaknad av smuts. För mig är smuts när det är dags att ta en dusch eller boka tvättid. Bakterier bryr jag mig bara om i influensatider. Jag snyter mig inte i näven och tar i hand med folk. Jag är ändå så väluppfostrad. Men allvar nu… Kan vi inte sluta vara så jävla överkänsliga?
Det är inte bara att ha tråkigt. Tråkigt på jobbet. Tråkigt på släktmiddagen kanske. Tråkiga program på tv. Tråkighet är lätt åtgärdat. Byta sysselsättning. Fantisera.
Tristess däremot är svårare. Tristess är liksom urtråkigheten manifesterad. En tråkighet som gör att allt man kan tänka på verkar svårare och tristare än nånsing. Man orkar inte göra något. Orkar är nog fel ord. Pallar! Man pallar inte nånting. Ingenting känns rätt och man blir frustrerad för att det inte finns någonting i hela världen som verkar vara en bra idé just då.
Det gör att man lätt blir snäsig. Det gör att ingen vill umgås med en. Men det gör inget. Man vill ändå inte umgås med någon just då. Man vill inte prestera något, inte påbörja något, inte se film, skriva, lyssna på musik. Till och med att gå och lägga sig låter otillfredsställande.
Man kan tänka sig att med så här mycket anti i kroppen så borde tristessen vara ens minsta problem. Men det är tristessen som påtvingar ett slags tråkighetstäcke över en.
Så hur bryter man det. För mig är det att tvinga mig själv att teckna. Att sitta och bara kladda med pennan och fördriva tid. I början är det frustrerande för man har inga bra idéer och allt blir bara skit. Men fortsätter man bara lite till… Bara några minuter, så helt plötsligt så händer det… Man råkar rita något som skulle kunna vara intressant om man går försiktigt fram. Man sjunker in i teckningen och helt plötsligt så tänds en glädje där mellan ögon och skiss. En timme eller två förflyter och när man tillslut tittar upp från sin färdiga teckning är tristessen som bortglömd.
Det funkar inte varje gång. Men tre gånger av fem i alla fall.
Ibland får man gjort det sagt att man skulle. Jag kan vara en expert på att prokrastinera eller bekvämt glömma bort jobbiga saker. Timmar kan lätt slösas bort på oväsentligheter och det är först när det är försent som man med både irritation för att man inte fått nåt gjort och en feg nöjdhet över samma faktum inser att man har en massa måsten kvar.
Idag begav jag mig tidigt till byggmax och köpte hyllor. De for jag sen hem till föräldrarna med och jag och min far sågade till dem så de kommer passa på väggen i vårt hobbyrum. På väg hem svängde jag inom Harald Nyborg och köpte lite saker som behövdes. Krokar, sladd, glödlampor, förgreningsdosa och lite sånt.
Istället för att åka direkt hem svängde jag inom en butik och köpte en present som jag ska ta med på ett kalas på lördag.
Väl hemma satte jag igång med detsamma att fixa hallampan. Nu har vi ljus innanför dörren igen. Väl klar med det började jag möblera om i hobbyrummet inför uppsättandet av hyllor på fredag. Jag är faktiskt väldigt nöjd med hur det blev och undrar lite för mig själv varför vi inte satte allt såhär från början…
Nu har jag tagit mig en liten välförtjänt paus. Det enda som ska fixas mer idag är att köra en sväng med dammsugaren och laga middag. Imorgon kan jag sova länge länge med gott samvete.
Ibland så hittar man något underbart. Ibland är underbart tecknad film. Och ibland är tecknad film inte för barn… Eller är det det? Jag älskar det i alla fall.
Adventure Time är en serie om människan Finn och hunden Jake. Bästa vänner på äventyr i ett magiskt land. Det är helt sjukt. Det är underhållande som attan. Se själv:
Så. Jävla. Kul.
Follow