Skrivpuff Tristess

Det är inte bara att ha tråkigt. Tråkigt på jobbet. Tråkigt på släktmiddagen kanske. Tråkiga program på tv. Tråkighet är lätt åtgärdat. Byta sysselsättning. Fantisera.

Tristess däremot är svårare. Tristess är liksom urtråkigheten manifesterad. En tråkighet som gör att allt man kan tänka på verkar svårare och tristare än nånsing. Man orkar inte göra något. Orkar är nog fel ord. Pallar! Man pallar inte nånting. Ingenting känns rätt och man blir frustrerad för att det inte finns någonting i hela världen som verkar vara en bra idé just då.

Det gör att man lätt blir snäsig. Det gör att ingen vill umgås med en. Men det gör inget. Man vill ändå inte umgås med någon just då. Man vill inte prestera något, inte påbörja något, inte se film, skriva, lyssna på musik. Till och med att gå och lägga sig låter otillfredsställande.

Man kan tänka sig att med så här mycket anti i kroppen så borde tristessen vara ens minsta problem. Men det är tristessen som påtvingar ett slags tråkighetstäcke över en.

Så hur bryter man det. För mig är det att tvinga mig själv att teckna. Att sitta och bara kladda med pennan och fördriva tid. I början är det frustrerande för man har inga bra idéer och allt blir bara skit. Men fortsätter man bara lite till… Bara några minuter, så helt plötsligt så händer det… Man råkar rita något som skulle kunna vara intressant om man går försiktigt fram. Man sjunker in i teckningen och helt plötsligt så tänds en glädje där mellan ögon och skiss. En timme eller två förflyter och när man tillslut tittar upp från sin färdiga teckning är tristessen som bortglömd.

Det funkar inte varje gång. Men tre gånger av fem i alla fall.

Följ min blogg med bloglovin

One Comment

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *