Skrivpuff om att flyga

I början var stålmannen ”bara” superstark, supersnabb och kunde hoppa jättehögt. Alltså, superhögt… Men så en dag så tyckte man väl att eftersom han ändå kunde hoppa så jävla högt så var det väl egentligen meningslöst för honom att landa. För vad är väl flyga annat än att hoppa jättelänge? Alltså, superlänge…

Nu är det ju inte så enkelt… Kanske i serietidningsvärlden. Många hjältar har flugit, med hjälp av bevingade sandaler, mattor eller vagnar dragna av allt från katter till getter. Jag vet faktiskt inte när eller hur det kom sig att någon kom på att det ultimata, det mäktigaste i alla kategorier hade varit en übermench som av egen fri vilja bara lättade från marken och flög som en fisk i vattnet. (Okej. Dum liknelse.)

Jag, uppväxt på serietidningar, fantasy, science fiction och tecknad film har ofta drömt om att flyga. Det är drömmen om den ultimata friheten. Så otvingat och mäktigt att ignorera den obevekliga makt som håller oss alla fjättrade till marken förutom den sekunden ett jämfotahopp håller oss uppe. Vi kan bara fantisera om hur det skulle vara att inte känna vikten av vår egen kropp och se städer och åkrar från ovan. Det är inte viktlöshet jag talar om. Det är flygande. Flygande utan vingar. Utan jetpack, propellrar, plan, ballonger eller andra hjälpmedel. Den omöjliga fantasin.

För övrigt så har Douglas Adams den bästa beskrivningen av hur man lär sig flyga i Liftarens Guide till Galaxen. Man kastar sig mot marken och missar. Så enkelt. Men så ofta med saker som är för enkla så är de otroligt svåra att lära sig.

Följ min blogg med bloglovin

4 Comments

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *