Month: januari 2012

Smått och inte nåt gott

kent johnsen Leave a Comment

Idag gick jag en sväng på stan och hade egentligen inte planerat nåt speciellt men fick ändå köpt på mig ett par saker här och där som behövts. Ny antennsladd så man slipper det åbäket man har som glappar så fort man går i närheten. (Eller när katterna kutar bakom tvn…) Jag fick också köpt skydd till min ipad, som egentligen inte behövdes men det kändes bra att ha och det var inte så fasligt dyrt.

Det köptes också en nyckelknippa som jag letat efter ett tag och små mässingshängen till min sättekasse som inte kommit upp på väggen än. Små saker som behövts men som är lätta att glömma bort. Och så fick jag mig en bra promenad i ett kallt men soligt Helsingborg.

På vägen hem blev jag sugen på nåt gott och en kopp te. Jag kunde dock inte bestämma mig för vad nåt gott var och var jag i så fall skulle köpa det i så fall. När jag gick där och funderade på vad det kunde vara insåg jag att det var teet jag var mest sugen på ändå. Så det dricker jag nu. Utan nåt gott.

Följ min blogg med bloglovin

Email, RSS Follow

Två par! Vem anade?

kent johnsen Leave a Comment

Jag har idag införskaffat ett par träningsdojjor. Detta innebär att jag för första gången i mitt liv äger två par skor ägnade för träning samtidigt.

Jag har kommit till den insikten att klagande, kvidande och konstant konsumtion av värktabletter inte är en hållbar metod för mitt ryggont. Därför kommer jag gå till träningsakademin på måndag för att sätta igång med övningar och träning för att bättra på min fysik.

Bättre sent än aldrig.

Följ min blogg med bloglovin

Email, RSS Follow

Golvläggarn

kent johnsen Leave a Comment

Vi har idag lagt nytt golv i köket. Igår visade jag före-bilden på det grå och trista plastgolvet. Efter att ha varit flitig större delen av dagen så ser det nu ut såhär: Tadaa!

Ett snyggt mörkt trägolv är en enorm förbättring. Tack vare min fars hjälp har arbetet gått både smidigt och snabbt och varit riktigt kul. Men nu är det faktiskt soffläge som gäller. Och ikväll tittar vi på P3 Guld. Och dricker lite vin. Och äter lite glass. Vi firar lite helt enkelt.

Email, RSS Follow

Ååh typiskt…

kent johnsen Leave a Comment

Jag hade en tanke idag att hinna med att bygga en transportlåda för mina warhammergubbar. Det är inte så bra med en stor box där alla ligger och skramlar runt osorterat och skaver mot varann. Dels så slits färgen. Dels så är det svårt och tidskrävande att börja spel om man måste sortera och sätta upp varenda gång.

Så jag satte igång när jag hade lite tid över. Men så är det det att om man inte tänker efter riktigt så blir det lätt fel. Jag hade frigolit, lim och en skokartong och tänkte att det skulle funka.

Jag har inte så många gubbar än men det visade sig rätt så snabbt en en skokartong med frigolit i är rätt så otillräcklig. Även om man har två våningar. Så det blir att tänka om, tänka rätt och göra det ordentligt nästa gång. Det får vara bra för tillfället. Jag tänker ändå spara lådan. Den funkar ju för mindre enheter, såsom mina mordheimgubbar eller nåt. Men visst är det typiskt när man tror man löst ett problem för att upptäcka att man inte riktigt kom hela vägen fram…

Följ min blogg med bloglovin

Email, RSS Follow

kvällsaktivitet efter aktiv dag.

kent johnsen Leave a Comment

Idag har det varit en bra dag. Tvätten blev fixad relativt snabbt. Ida var på besök och det var jättemysigt. Lunchen blev riktigt god. Vaktmästarna var här och fixade både vår ringklocka och luftsystemet så vi inte har det där high-pitch-suset i öronen konstant. Tvätten blev uppburen från torkrummet nyss. Jag ska steka lite bacon så är middagen klar.

Sen är det bara öppet resten av kvällen. Det blir inte bortslösat framför tvn. Kanske framför skärmen. Det var länge sen jag spelade Eve Online. Jag kan tänka mig att min karaktär längtar efter att få ut sitt rymdskepp. Jag ska kolla…

Jovisst… Där står han och väntar. Men å andra sidan har jag en jävla massa av detta att göra också…

Jag får tänka på det över middagen. Vad göra vad göra…. I vilket fall som helst så blir det kul.

Följ min blogg med bloglovin

Email, RSS Follow

En promenad på stan.

kent johnsen Leave a Comment

Idag hade jag ett litet ärende nere på söder och tänkte att det kunde vara sunt att inte bara går raka vägen dit och hem igen. Det blev en liten promenad med Lana del Rey i lurarna. Jag tog också lite bilder på vägen.

Precis runt knuten.

Nu har jag kommit ut på andra sidan. Jag har ingen aning om den där kiosken eller macken eller vad det tillhör är öppen överhuvudtaget. Bussen stannar där. Det är ju ett bra läge.

Utsikt till utlandet. Även om Danmark inte riktigt räknas som utlandet. Där bakom skorsten och dis kan man skymta en liten suddig bit av Helsingör.

Precis kommit ut från optikern där jag fått mina glasögon rengjorda. (Mitt ärende.) Det stod en tant och rökte framför den här butiken och jag tyckte det hade blivit en bra bild. Tyvärr rökte hon klart och gick innan jag fick fixat klart allt jag skulle och fått fram mobilkameran. Så lastbilen fick bli en ersättningstant.

Gustav Adolfs torg och dess torghandel och dess duvor. Och cyklar. Och folk.

Ida dök upp som ett färgglatt yrväder. Det framgår inte riktigt av bilden att hon var färggrann men det var hon. Vi bestämde att hon skulle besöka mig imorgon på en fika. Det kommer bli trevligt.

Jag fortsatte längs Södergatan och förbi Söderpunkten. Jag kom till Mäster Palms plats men fortsatte att gå förbi den.

Istället svängde jag höger strax innan kyrkogården och gick backen upp där. Hemåt.

Man går då förbi Serbisk ortodoxa kyrkan. Jag är inte så religiös men jag kan uppskatta en fin kyrka när jag ser en.

Det här var bara lite småkul. Jag gick igenom kvarteret där jag hängde mycket för en herrans massa år sedan när en gammal kompis till mig bodde där.

Precis runt om hörnet där framme bor jag. I stort sett. Det var en lite uppfriskande promenad. Nu ska jag äta nånting. Vi har lite linssoppa kvar. Det får det bli.

Email, RSS Follow

Dagens outfit.

kent johnsen Leave a Comment

Idag har jag klätt mig i en av mina favoritcombos. Tshirt och jeans. Större delen av dagen har jag kasat runt i linne och mysbyxor med färgfläckar på knäna. Det är rätt så gött men nån gång måste man ju ändå klä sig.

Jeansen är rätt gamla och sitter nu skönt. De har blivit sådär lagom mjuka som de blir innan de börjar bli sådär slitna som jeans kan bli. Jag minns inte vilket märke de är och jag har inget intresse i skrivande stund att kolla efter.

Tröjan köpte jag på en konsert i Malmö på KB 2005. Horrorpops är ett riktigt bra band som alla med öron bör kolla upp. Trycket börjar bli lite slitet efter för många tvättar där jag glömt vända tröjan ut och in. Än så länge finner jag det slitet på ett snyggt sätt. Den håller nog ett eller två år till.

I köksdörren hänger ett förkläde. Det kanske jag visar en annan gång.

Följ min blogg med bloglovin

Email, RSS Follow

Skrivpuff: Om något osynligt.

kent johnsen Leave a Comment

Han mindes inte hur han hade lagt märke till den första gången. Den. Han visste inte om det var en den eller en det eller någonting helt annat. Han kallade den den en den. Han hade ingen närmre definition. Det gick liksom inte. Han hade råkat på den. Den osynliga saken. Och bara det var rätt så löjligt när man tänkte på det för den befann sig på en grusplätt mellan en cykelväg och ett parkeringshus. Mitt i stan. Och vem går där på den lilla grusplätten annat än kanske en hund då och då?

Vad hade han haft där att göra då nån gång för några veckor sen? Han kunde faktiskt inte minnas. Han visste bara att han varit där och känt den. det var inte ens så att han nästan råkat snubbla över den så som man kan tänka är det naturliga sättet att råka på en osynlig sak. Han hade stannat upp, böjt sig ner en aning och sträckt ut handen och där hade den varit. Ett objekt som bara ett av hans sinnen kunde uppfatta. Det var frustrerande och fantastiskt. Det stod något osynligt bara två minuter från hans port. På en liten grusplätt vid sidan om cykelvägen. Så vitt han visste så var det bara han som kände till den.

Han funderade då och då på att berätta för någon. Men han drog sig för det. antingen så skulle det visa sig att han var galen. Eller så skulle ryktet spridas och han skulle inte längre ha den lilla osynliga hemligheten för sig själv. Eller så skulle nån myndighet få reda på det och spärra av området tills de vissta vad det var. Kanske lite väl konpiratoriskt men man visste aldrig. Det var bättre att han höll det för sig själv.

Han kunde bli lite orolig när han gick förbi. Tänk om den inte var kvar. Han visste ju inte förrän han kände på den. Att man litade så mycket på synen. Att så mycket trygghet låg i saker och tings synlighet. Det är väl för att man får reda på tidigare om ens farhågor är sanna. Tänk att inte veta om ens bil är stulen förrän man står precis vid sidan om där den ska stå parkerad. Om man ser parkeringsplatsen från ett fönster så är det helt plötsligt en annan sak. Att se från köket att bilen är stulen. Märkligt. Men den osynliga saken var alltid där. Han hade en natt gått ner med anteckningsbok och penna och mätt den. Ungefärligt och uppskattningsvis i alla fall.

Han ville inte sitta där med måttband om någon skulle komma förbi. Då var det bättre om det såg ut som om han kramade luften vid en grusplätt vid ett parkeringshus. Han skrattade lite grann över den tanken. Den osynliga saken var cirka en meter hög. Den var kägelformad och lite skrovlig till ytan på ena sidan. Den var väldigt len på andra sidan. Den sidan ut mot cykelvägen. Som en persika om en persika var hård.

Ingen hade kommit förbi då. Ingen verkade komma förbi de gånger han kände han var tvungen att gå ner för att se om den stod kvar. För att se… Det var ett konstigt sätt att tänka på det. För att känna om den stod kvar… Han gick oftare ner. Han hade försökt lyfta upp den hem till sig men den var allt för tung. Den gick inte att rucka på. Den osynliga käglan. Han hängde sin jacka på den en gång. Men det kändes bara fel. Den skulle vara osynlig. Den ville vara osynlig. Och det var första gången han hade tänkt på den som om den hade en vilja. Var den medveten? Han började prata med den och klappa den. Ständigt orolig för att någon skulle komma förbi och tro han var galen. Men ingen kom. Inga hundägare. Inga cyklister. Ingen alls. Märkligt.

Från andra sidan gatan kunde han när han väntade på bussen se att den cykelvägen var relativt vältrafikerad. Han struntade i bussen. Föräldrar med barnvagn. Skolungdomar. Hundägare. Pensionärer. Det var nästan alltid folk på den där vägen. Såklart. Det var ju mitt i stan. Han struntade i nästa buss också. Det verkade som en aldrig sinande ström av olika typer av människor använde den där cykelvägen. Han rusade över gatan och letade med utsträckta händer efter den osynliga. Men den var borta. Som om den aldrig varit. Folk stirrade på honom där han med tårar ner för kinderna trevadei luften en meter över marken. Hur han hulkade ordet nej flera gånger hela tiden. Han brydde sig inte.

Inte nu längre.

Följ min blogg med bloglovin

Email, RSS Follow