Mycket oro för ingenting

Jag fann en påminnelsefaktura i röran på mitt skrivbord. Påminnelsen avsåg en nyckelbricka och vad jag visste så hade jag ingen nyckelbricka. Aldrig haft nån. Jag kollade igenom mina räkningar från förra året och hittade ingen räkning från det här företaget där heller. När jag kollade upp dem på nätet hade de minst sagt ett tvivelaktigt rykte och det var mycket bluff och båg inblandat om man läste de myriader av inlägg på sajter som rejta och liknande.

Så med en påminnelse på skrivbordet ringde jag till företaget, beredd på en fajt och konstaterade att:
1: Jag har fått en påminnelse men inte fått en huvudfaktura.
2: Aldrig haft en nyckelbricka överhuvudtaget
3: Inte kan dra mig till minnes att jag någon gång talat med någon representant för deras företag. Än mindre ingått något kontrakt.

Pontus i andra sidan telefonledningen konstaterade att jag har fått en gratisbricka skickad till mig 2009. Och eftersom jag betalat räkningen 2010 (vilket jag kanske gjort av bara farten då då.) så fick jag en ny faktura i slutet av 2011 som jag inte betalade och därför fått en påminnelse i början av 2012. När jag påpekade att jag inte var intresserad av ett fortsatt abbonnemang fick jag lugnt beskedet att då var det bara att riva fakturan så strök de mig i sitt register och så var saken ute ur världen. Så lätt.

På ett sätt är jag lättad, men när man byggt upp irritation och förväntar sig det värsta och laddat för en riktig omgång och allt går smidigt och lätt. Då är det ändå lite otillfredsställande. Ett litet antiklimax.

Följ min blogg med bloglovin

De har gjort ett gått jobb.

Det var första gången jag egentligen hade besökt Landskrona och jag var där i ett enda ärende, att hitta er. Jag fann er och ni passade mig bra och ni följde med mig hem. Jag kan faktiskt inte minnas exakt vilket år det var men det var nog 2003 eller 2004. Det var soligt och det var i en liten armébutik på ett hörn som var lite svår att hitta till. När jag väl köpt er tog jag tåget tillbaka till Helsingborg igen.

Redan nästa helg hade jag på er på ett lajv och jag skrapade stålhättorna i betonggolvet i en scen jag och nån annan spelade ut. Det blev skrapmärken på er och jag minns att jag var besviken för att ni inte såg nya ut längre. Ni såg inte snyggt slitna ut heller för det var ju bara de där märkena. Det rättade till sig snabbt. Jag bar er dag ut och dag in. Regn och solsken. Långbyxor eller shorts till. Det spelade ingen roll.

Ni har räddat mina tår under så många konserter. Dropkick Murphys har jag sett både med er och utan er och tro mig. Det är så mycket behagligare när jag vet att jag har ert skydd.

Men allt har sin tid. Sömmarna gick upp på era sidor och jag fick dem lagade, men de börjar spricka igen. Sulorna är slitna och spruckna och ni skyddar inte längre mot väta. Era insidor börjar lossna och spricka och skaver mot mina fötter. Ni har blivit gamla nu. Det är dags för er att pensioneras. Ni kommer aldrig mer beträda leriga festivaler. Aldrig mer gå längs gator och torg. Aldrig mer spännas hårt om mina anklar inför en långpromenad. Ni har gått vad ni ska.

Tack för den här tiden. Ni har gjort ett bra jobb. Mina fötter hälsar.

Följ min blogg med bloglovin

Hej då Jesus. Ha det bra.

Nu var det bekräftat. Från och med alla hjärtans dag var jag inte längre medlem i Svenska Kyrkan.
En vän hade fått ett brev efter hans utträde som han uppfattade som spydigt och lite ”må du brinna i helvetet” mellan raderna men så tyckte inte jag att det var. Det kanske beror på församling eller nåt.

Istället upplystes jag om att jag inte längre har rätt att vigas eller få begravningsgudstjänst den dag det är dags för det och att jag inte längre kan rösta i kyrkoval. Kyrkoavgiften kommer jag inte betala längre men dock begravningsavgiften. Den kommer man inte undan.

Brevet avslutas med att jag om jag har åsikter om svenska kyrkan så får jag gärna kontakta dem. Jag är också välkommen till gudstjänster och konserter, och skulle jag känna för det i framtiden så är jag också hjärtligt välkommen tillbaka. Och det är ju snällt av dem.

Detta steg känns bra. Även om jag inte varit en flitig kyrkobesökare förut… Även om jag inte trott på det kyrkan representerar, (även om det också har sina goda sidor så är det inget för mig) Även om jag aldrig tänkt på kyrkoskatten (och jag gör inte detta för att spara pengar) så är detta utträdet ändå ett hejdå.

Nu kan jag mer ärligt gå på den stig jag påbörjat gå på.

Följ min blogg med bloglovin

Bästa köpet i år.

Jag har en svaghet för anteckningsböcker. Det har jag nog nämnt vid ett flertal tidigare tillfällen. Det är svårt att gå förbi kontorsmaterielen. De lockar med sirensång…

Idag köpte jag mig en anteckningsbok. Den var dyr. Det var den. Lite dyrare än vad jag egentligen hade råd med men… Den är ju så fin. Och jag kommer att använda denna. Fast än den är så fin så man nästan inte vill förstöra den genom att skriva nåt i den. Men jag ska. Jag lovar. Den kostade trehundra kronor. MEN till mitt försvar kan jag säga att det gjorde den av samma design som var hälften så stor också. Först trodde jag det blivit fel i prismärkningen. Men det var det inte. Jag blev så glad så jag slog till.

Kolla:

Kolla! Gammalt-läder-imitation. Guldmönster. Lås på sidan. Blanka blad. Jag är så himla glad för denna bok. Jag tror minsann jag ska inviga den med det samma.

Följ min blogg med bloglovin

Konst till salu.

För elva år sedan målade jag en tavla som blev en klar favorit bland alla de tavlor jag målat. Den har alltid i alla mina lägenheter haft en hedersplats.

Jag har haft den på utställning och vid ett flertal tillfällen har vänner, bekanta och folk jag inte känner visat ett intresse för just denna tavla. Jag har dock sagt att jag aldrig ska skiljas med den… Men…

Men så igår satt jag och åt lunch. Tavlan hängde där i köket och jag satt och tittade på den. Och jag insåg att jag tittat klart på den nu. Jag tycker fortfarande den är fin. Det är inte det. Och jag säljer den inte i stor monetär nöd. Jag har helt enkelt tittat klart på den och det är dags att jag hittar ett nytt hem åt den trasiga dockan.

Såhär ser den ut.

Jag tänker inte sätta ett pris. Men hör gärna av er om ni är intresserade. Inte gärna skambud. Det kommer inte bli någon auktion eller något sånt, jag vill helt enkelt att den ska hänga på en annan vägg nånstans där någon tittar på den.

Följ min blogg med bloglovin

Vår man i Shanghai.

Det finns något som heter Booked. Booked låter ett fåtal intressrade av böcker läsa böcker lite före alla andra i utbyte mot att man bloggar eller twittrar om boken. Man har ett visst antal dagar på sig, (gott om tid) att läsa ut boken och komma med en recension. Eller en kommentar. Eller ett annat sätt att uttrycka sin åsikt om boken. Jag misslyckades kapitalt för jag skulle ha läst ut boken igår och ha skrivit nåt innan dess. Skit också…

Boken heter ‘Vår man i Shanghai’ och är skriven av Åsa Lantz.
I infotexten man fick stod det såhär:

Isa Montgomery har ett scoop på gång. Hemlösa svenska män i Göteborg reser med jämna mellanrum till Shanghai. Ingen vet varför, eller vem som ligger bakom. Reportaget är Isas chans att komma tillbaka som TV-reporter, efter att i många år ha låtit sig försörjas som lyxhustru.
Hon stöter på Törnrosa, som liksom sin man Henning är hemlös. Nu har Henning försvunnit i Shanghai, och Törnrosa får via mejl makabra filmklipp som tyder på att han utsätts för tortyr.
Samtidigt, som av en slump, befinner sig regissören Viggo Sjöström i Shanghai för ett gästspel, inbjuden av en rik välgörare, herr Sun. Herr Suns gästlista till föreställningen är både märklig och fylld av prominenta gäster; alla ska dit. Också Isa. Hon villl inte. Men när Törnrosas dotter också försvinner, och alla spår leder mot Shanghai, har hon inget val.”

Det låter spännande. Det låter riktigt spännande men jag har inte alls kunnat komma in i boken. Jag vet inte. Den kanske kommer igång längre fram. Det kanske går att vänja sig vid märkliga meningsbyggnader och obekvämt läsande. Persongalleriet kanske blir intressantare.

Sist jag hade så svårt att komma in i en bok. En som var riktigt seg i början, var Sagan om Ringen, första gången jag läste den. Och det var för att man hade hört så mycket om den. Vem vet. Lantz kanske överraskar men det lär jag faktiskt inte få reda på. Tanken på att läsa klart boken ligger långt borta när jag har böcker i min bokhylla som också ber om att bli lästa. Murakami… Mieville…

Jag får erkänna att Booked kanske inte är nåt för mig. Eller kanske. Det kanske bara var Vår man i Shanghai som inte var nåt för mig och om några veckor så kommer det erbjudas en bok som verkligen är skön att läsa. Och då är det ju lite underbart att få erbjudanden i mailen.

Om jag nu får fortsätta trots att jag är en dag försent.

Följ min blogg med bloglovin

Första hjälpen.

Jag har varit på många konserter i mina dar. Och jag har varit glad, energisk, euforisk och helt tokig på dessa konserter. Men aldrig förr… Aldrig nånsin på en konsert har jag gråtit av lycka. Men sen har jag aldrig sett First Aid Kit förr heller.

Mina tårar flödade under Emmylou. Och när systrarna helt utan mikrofoner eller annan förstärkning tillsammans med publiken sjöng Ghost Town var det episkt. Detta var verkligen något för hjärtat och själen.

Följ min blogg med bloglovin

Hålla balansen.

Idag deltog jag i min första gruppträning på gymmet. Body Balance. En kombination av tai chi, yoga och pilates. Här är info.

När man ser kinesiska tanter på tvn som står och gör tai chi så ser det så lugnt ut. Så smidigt och inte jobbigt alls. Det är det. Mina knän och lår dunkade och tjöt efter halva passet. Stå på ett ben? Jag som måste hålla mig i nåt när jag ska ta på mig en strumpa… Och just där har man anledningen.

Jag började träna, inte för att bli ett muskelberg eller bli hipstersmal. Jag vill ha en fungerande kropp. Jag vill orka mer och vara piggare. Jag testade Body Balance mest för att se om det kunde vara något. Efter att ha andats och vinglat mig igenom ett pass inser jag att detta kräver och ger kroppskontroll. Balans. Det är något jag tänker fortsätta göra.

– Posted using BlogPress from my iPad