Lugnet och upprymdheten

Jag har druckit två koppar kaffe. Jag sitter i ena hörnet av vår stora soffa och läser en bok. Den tomma koppen står kvar på det lilla bordet vars skiva inkräktar över armstödet jag lutar mig mot. Resten av soffan är upptagen av två sovande katter. Den tredje har tagit vår fåtölj i besittning.

Jag hade musik igång när jag började läsa. Den har sedan länge tystnat och det ena som hörs nu är sporadiskt fågelkvitter från det öppna sovrumsfönstret och ett konstant svagt surrande från köket.

Det är så lugnt och fridfullt och ändå är jag i min rofyllda sinnesstämning fullkomligt upprymd över den bok jag läser.

Att jag ens tagit en paus i mitt läsande för att skriva detta är svårförståeligt. Jag måste läsa vidare.

Följ min blogg med bloglovin

Kvällens program

När jag kommer hem ska jag lyssna in mig på Susanne Sundfør. Hon spelas live i P3 nu och det låter riktigt bra. Jag ska nog också skriva en kommentar till ett blogginlägg på en av mina favoritbloggar. Jag kanske ska se ett avsnitt av en tvserie. Sen går jag nog och lägger mig. Jag ska träffa en riktigt god vän på lunch imorgon på mitt favoritcafé. Jag går och lägger mig så förbannat sent för att jag jobbar eftermiddag nu. I morgon och över hela helgen ska jag jobba natt. Jag har otroligt svårt för nattskiften och försöker ställa om dygnet mer och mer för varje dag nu måndag, tisdag och onsdag. Så egentligen blir det ju inte lunch imorgon. Det blir ju frukost. För mig i alla fall.

Följ min blogg med bloglovin

Lärare kan nu kallas snutjävel.

Tingsrätten i Gällivare har dömt en elev som misshandlat en lärare för just misshandel och olaga hot. Läraren fick dock inget skadestånd eftersom rätten ansåg att läraryrket är att jämföra med polisyrket och att lärare helt enkelt får förvänta sig lite stryk.

Okej… Men om denna jämförelsen ska hålla så måste ju rätten också anse att elever ska jämföras med fångar. Då är det helt okej med mer disciplinära åtgärder i skolan. Mer övervakning i klassrummen och i korridorer. Elever borde också hindras i att ha egna kläder. Overall och ett nummer ska det vara. Lärare borde alltså ha tjänstevapen. Eleverna borde få dyrare mat i skolbespisningen. Eller? Är det att dra parallellen lite för långt?

Läs notisen i tidningen Norran.

Följ min blogg med bloglovin

Parkhängets tid är här

Jag gjorde en tabbe att gå in i en affär som hade nyöppningspremiär för att köpa en glass och en dricka. En halvtimmes kö var fruktansvärt trist men det gjorde att min glass hade perfekt konsistens när jag väl kom ut ur affären. Drickan var inte lika kall men den var ändå svalkande.

Jag satte mig på viskängen för att slappa lite och försöka komma vidare i ett eventuellt namnbyte på min huvudkaraktär. Det blev mest avslappning. Jag gick igenom namn som Henrik och Axel och Tor men inget passade. Efter en liten stunds tömmande av tankar och ren och skär avslappning insåg jag att det inte var förnamnet det var fel på egentligen. Och om det var det så har det ändå rotat sig för mycket i mitt tänk. Jag tänkte inte på vad min protagonist ska heta. Jag tänkte på vad Frank ska heta… Den frågan svarar ju på sig själv.

Viskängen är väldigt skönt att hänga på. Det är jag inte ensam om att tycka. Utplacerade med jämna mellanrum är soldyrkare, picknicksällskap, bolldribblare, grillare och småbarnsfamiljer och hundägare. Och då är vi bara inne i maj. När sommaren har befäst sig och semestern kommer närmre så lär det väl vara en konstant arom av grillat och fest runt den parken. Och jag kommer vara där när jag kan.

Det kanske blir en sväng till i eftermiddag.

Följ min blogg med bloglovin

Måltiden. Eller målen i tiden. Eller tid för mål.

Jag läste ett blogginlägg om hur man sätter upp mål för sig själv som man faktiskt kommer nå. Jag sätter ofta upp mål för mig själv och nio gånger ut av tio så rinner det ut i sanden. Eller i alla fall så svackar det och så får jag friska upp målet efter ett tag. Motivationen dör ut. Mitt fokus skingras och det känns som om jag försöker hålla min framtid i händerna som vore den sand.

Men det fanns en hel del kloka tankar i det där blogginlägget av Steve Pavlina. Jag översätter:

”Vi värdesätter vår tid, så vi har naturliga tendenser att vara opportuna. Och vi vill också njuta av nuet. Följaktligen är vi obenägna att sätta mål som kommer ta väldigt lång tid att nå. Vem vill slita i åratal för att nå ett potentiellt bättre någongång? De flesta av oss har helt enkelt inte disciplinen för att göra det, även om det finns en kruka med guld vid regnbågens slut. Disciplin är inte rätt fråga dock. Frågan handlar om ett missförstånd av tiden.

Vi tenderar att tänka på tid som en resurs vi spenderar, precis som vi spenderar pengar. Att göra klart en entimmesuppgift är att spendera en timme på den. Hur spenderar du din dag? Var vill du spendera din nästa semester? Hur kommer du spendera resten av året? Tid är pengar, en disponibel resurs.
(Vissa av de där spendera kan också översättas till tillbringa. min anmärkning.)

Detta är ett löjligt och inkorrekt sätt att tänka på tiden trots allt. Tiden är ingen resurs. Du kan inte spendera tid. Tid spenderar sig själv. Du har inget att säga i frågan. Hur och vad du än gör så kommer tiden att förflyta. Det spelar ingen roll vad du gör under de nästa fem åren. De fem åren kommer att gå ändå….”

”…Meningen med målsättning är inte att kontrollera framtiden. Det vore tanklöst för framtiden existerar bara i din fantasi. Det enda värdet i målsättning är att det förbättrar kvaliteten på din nutida verklighet. Att sätta mål kan ge dig klarhet och fokus just nu. När du sätter upp ett mål, tänk alltid för dig själv, ‘Hur kommer detta målet att förbättra min nutida verklighet?’ Om ett mål inte förbättrar din verklighet, då är målet meningslöst och du kan lika väl dumpa det. Men om målet skänker dig klarhet, fokus och motivation när du tänker på det, då är det ett mål att satsa på.”

”…Vilket mål du än sätter, så har du valmöjligheten att föreställa dig en stig av försakande och lidande genom att fokusera på illusionen framtiden, eller så kan du tillåta målet att injicera nytt hopp, entusiasm och motivation i din nutida verklighet. Även om det kan tyckas att du sätter mål för framtiden så sätter du egentligen mål för nutiden. Ju bättre du blir på att förstå detta, ju lättare och behagligare kommer du att nå dina mål”

Nu vet jag inte om detta är något hållbart eller bara mumbo jumbo men det är i alla fall en tankeställare. Läs hela här och ta med dig vad du vill efteråt.

Jag vill bara lära mig att kunna hålla fokus på mina mål.

Följ min blogg med bloglovin

Ursäkter och livet som är i vägen.

Detta är min bakgrundsbild på min ipad:

Det är tänkt att det lite ofrånkomligt ska motivera mig. En sak den här bilden är bra på är att stundtals påminna mig om att jag kommer med en jävla massa ursäkter istället för att skriva.

Jag kan inte skriva just nu för detta eller detta måste fixas. Jag hinner inte för jag måste göra detta om en timme. Jag ska bara göra detta först. Jag borde skriva nu men det är grillning och öl och jag kommer skriva dubbelt så länge imorgon…

Gör detta mig till inte en författare? Jag tror inte det. Ursäkterna och livet i allmänhet är alltid närvarande och kämpar för att inte låta en komma i närheten av sin story. Camilla Läckberg säger i sitt sommarprat om att författande handlar mycket, väldigt mycket, om försakande. Andra författare instämmer. På det senaste har jag försakat väldigt lite. Jag har gjort annat. Vissa saker produktivt. Jag har fixat inför bröllopet. Jag har hjälpt min svåger en dag. Jag har jobbat. Andra mindre produktiva men inte mindre värda. Grillat och umgåtts med vänner. Spelat spel med vänner. Med mera.

Men allt detta, hur kul och produktivt det än är så är det ivägen för skrivandet.

Men blir det inget gjort alls då kanske du undrar? Jo. Lite. Jag är inne i ställtidsfasen. Där man går och undermedvetet förbereder sig. Där det kommer små brottstycken då och då så just nu består de små fröna till boken av anteckningar och konversationer i tre olika anteckningsböcker, min ipad och min mobil.

Just nu så tänker jag gå ner på Bagels och sätta mig och äta och har med mig papper och penna. Jag vill börja på första kapitlet. Jag vill inte ha överdrivet mycket miljöbeskrivningar som jag annars så lätt fastnar i. Jag vill komma på ett namn på boken. Och jag funderar på att byta namn på min huvudkaraktär.

Frank funkar nog inte längre. Just nu lutar det åt att han kommer heta Axel istället men jag vet inte.

Följ min blogg med bloglovin

Jag river river ned.

Ärligt talat vet jag inte varför jag gillar den här låten. Om man ska gå efter vilken musik jag brukar gilla… Om man ska gå efter texten… Om man ska gå in på hur enfaldigt det egentligen är så borde jag efter alla konstens regler sucka djupt varje gång den spelas på radio.

Men det gör jag inte. Jag höjer volymen och sjunger med. Jag nickar i takt och om det inte är någon i närheten kan jag till och med dansa lite grann. Vad fan… Det svänger ju.

Skit i alla måsten och borden och bara digga med. Jag river ner de pretentioner jag byggt upp.

Följ min blogg med bloglovin

Ar I Äss Pi I Si Ti

Eller R-E-S-P-E-C-T som Aretha sjöng, men detta inlägget ska inte handla om henne. Det ska handla om folk.

Jag anser att när man går på bio så håller man tyst. (Skratt och liknande är tillåtet. Jag är ingen diktator.) Men jag tror det är något som alla är mer eller mindre överens om. Jag tror till och med de som själva sitter med sin telefon och lyser upp i mörkret skulle anse det väldigt irriterande om deras granne gjorde det. Det är liksom inte okej att sitta och prata i salogens mörker efter reklamen slutat rulla.

Jag vill dra den inställningen hem också till viss del. Har man filmkväll så har man filmkväll. Då tittar man på film. Visst kan man pausa för att fixa kaffe eller gå på toa och ha en mer avslappnad atmosfär. Men filmkväll är inte en kväll för snack om allt möjligt. Det kan man göra innan eller efter filmen. Det är min åsikt.

Och så är de de som pratar på konserter. I min värld har man köpt konsertbiljetter för att se på bandet som spelar och inte för att stå intill andra som köpt samma biljetter för att överrösta bandet med snack om hur länge sen det var man var ute i Malmö eller hur kul det var att man mötte den eller den den gången…
Visst… Det ska vara plats för sociala interaktioner där människor möts men man kan ju tänka steget längre och förstå att människorna i ens närhet kanske hellre vill höra på musik.

Det är nog samma typ av människor som pröjsar tvåhundra spänn för att komma in på en klubb för att dansa tio minuter innan de stänger. Eller? Är det inte lika mycket pengar i sjön att köpa konsertbiljetter för att stå i närheten av baren hela spelningen och skrika om ovesäntligheter och skita i bandet och folket som lyssnar på det.

Eller så börjar jag bli gammal…
Nej. Det är bara att jag kanske vill kräva mer av min omgivning.

Sock it to me. Sock it to me. Sock it to me…

Följ min blogg med bloglovin

Livemusik på lånad tid.

Det är arbetshelg och jag ska upp tjugo över fyra. Trots det så kunde jag inte motstå när Leona upplyste mig om att den där Loosegoatskonserten vi pratade om lite löst för ett tag sen var idag. (Eller igår blir det ju.)

Vi drog till Malmö och KB där Kjellvander och vänner gick på scen lite för sent för en som ska upp innan fan fått skorna på sig. Men det var bara att ge fan i för det var det värt. En riktigt skön spelning.

Det fanns dock ett par irritationsmoment men de skriver jag om när jag inte borde sova. Nu ska jag sova.

Följ min blogg med bloglovin