Kalle och Hobbes falska slut

Sista strippen med Kallo och Hobbe publicerades den 31 december 1995. Sen gick Bill Watterson i pension. Det har jag vetat ett tag. Jag har läst en hel del Kalle och Hobbe i olika serietidningar och album och den börjades ritas i slutet av 1985 så det finns en hel del att plöja igenom.

Men häromdagen dök det upp en bild som sades vara den sista strippen av Kalle och Hobbe innan den lades ner. Och den gjorde mig ledsen.

Men är det något man har lärt sig så är det att ingenting är som det verkar vid första ögonkastet när det kommer till internet. Så innan jag skrev om det så gjorde jag lite faktakoll. Som sig bör. Och detta gjorde mig gladare för den sista strippen som Watterson gjorde innan han lade ner pojken och hans tygtiger var denna:

En betydligt mer upplyftande och inspirerande seriestripp. Nu lättade en liten sten från mitt hjärta.

Följ min blogg med bloglovin

Bortglömd i några minuter.

I morse när jag vaknade så låg det en tät vit dimma över Helsingborg. Man såg precis över till grannhuset men inte längre. Och till och med däremellan kunde man skymta små stråk av dis som drog fram.

När jag gick ut för att gå till affären så var det som om det var avsaknad av väder. Jag frös inte men det var heller inte varmt. Det blåste inte och det var inte heller kvavt. Vädret kändes bortglömt. Det var då jag drogs i fantasin till Sommarkattsyndikatets värld där allt bortglömt hamnar. Det var så tyst. Trots dimman hördes inte de konstanta båthornen från sundet och det var ingen trafik på södra stenbocksgatan. Tänk om jag under natten hamnat i det mellanrum där Efraim var en stor poet och Karin letade ledtrådar för att kunna finna Laban Lökhjärta? Fantasin släppte dock illa kvickt när jag kom runt hörnet och in på Coop och det var upplyst och en herre i röd keps stod och fyllde på bröddisken och de senaste hitsen spelades i högtalarna.

Men för ett par minuter var det kul att hälsa på i den fantasivärld som en gång var så stor för mig när jag skrev boken.

För övrigt kan man fortfarande hitta den här om man är sugen på att läsa den.

Följ min blogg med bloglovin

Semestern ligger ännu i sin vagga

Semestern har nu smygstartat. Jag inleder den nämligen med två kompdagar. Men strunt i det. Semester tänker jag kalla det för det är vad det känns som. Jag sitter nu och dricker en öl och upptäcker en massa ny musik. Jag läser intressanta artiklar och kollar på konst på internet.

Semestern kommer bestå av en massa småutflykter och hemmamys. Vänner och bekanta och förhoppningsvis gott väder. Jag tänker ta det lugnt och slappna av. Och allt detta leder upp till slutet av semestern då jag gifter mig. Det finns lite kvar att fixa inför bröllopet men det kan inte beskrivas som berg som måste gås över för att det ska bli klart. Snarare en kulle som man bara blir lite andfådd av. Jag vet inte om Leona har samma lugn inför det som måste göras innan men hur det än är, så kommer det säkert bli bra.

Semestern får en bra kickstart imorgon då jag först ska ha sovmorgon, sen en god frukost. Efter det ska jag fixa en sak inför bröllopet. Sedan är dagen öppen för äventyr till femtiden då jag och Leona ska på dansundervisning. (Också till bröllopet.) Sedan spelar Laleh, Tibuktu och Damn! i vår stad och vi ska dit med goda vänner. Det ser jag fram emot.

Följ min blogg med bloglovin

Det kinesiska porträttet

Härom veckan började jag göra en karaktär till ett rollspel som heter Nephilim. Man spelar ett uråldrigt väsen som besätter olika mänskliga kroppar genom århundradena i sitt sökande efter kunskap och upplysning tills det når det stadie då den äntligen kan nå slutet på sin resa. Låter det abstrakt och komplicerat? Jo. Lite. En del i skapandeprocessen är att man ska göra ett Kinesiskt porträtt. Ett abstrakt och intuitivt associationsporträtt för att lättare kunna förstå sin karaktär. Det är tio frågor som man ska svara snabbt på.

Vilket naturfenomen kan symbolisera dig?
Vilken metall?
Vilket djur?
Vilken färg?
Vilken mytologisk varelse?
Vilken berömd person?
Vilken aktivitet?
Vilket konstverk?
Vilket vapen?
Och slutligen. Vilket ting symboliserar dig?

Det är väldigt svårt. Jag försökte mig på att göra ett kinesiskt porträtt av mig själv.

Naturfenomen: Regn. Jag tror det var Bob Marley som sade en gång: ”Vissa upplever regn. Andra blir bara blöta.”

Metall: Silver. Mjukt, blankt. Används till mycket. Både bestick och smycken. En bruksädelmetall.

Djur: Hund. Trofast. Lugn. Glupsk. Lekfull.

Färg: Lila. Färgen är den gyllene mellanvägen mellan det hetsigaste och vildaste röda och det lugnaste blå.

Mytologisk varelse: Tomten. Skratta om ni vill men jag har utvecklat ett intresse för hem och växtlighet. Pyssel och knåp. Och så äter jag gröt rätt så ofta.

Berömd person: Alan Moore. Jag säger inte att jag är som herr Moore men han inspirerar mig både i det skrivande och i det andliga.

Aktivitet: Samtal. Ett gott samtal med en bra vän eller en motståndare i en sakfråga eller ett filosofiskt spörsmål är oerhört givande och något jag finner stort nöje i.

Konstverk: En tavla föreställande åkrar och himmel med en korsvirkesgård inklämd i landskapet. Inget märkvärdigt alltså men en tavla som kräver stor skicklighet att få bra trots sin enkelhet och som många kan tänka sig att titta på och uppskatta utan att den upprör.

Vapen: Pennan ty den är mäktigare än svärdet.

Ting: Glaset. Denna var svårast. Men ett glas är i sin enkelhet ett genialt ting. Halvfullt eller halvtomt. Klart och klingande.

Prova att göra ett kinesiskt porträtt. Det är utmanande och kul.

Följ min blogg med bloglovin

För evigt en del av havet

Jason de Caires Taylor är en konstnär som gör en otroligt häftig grej. Med miljövänliga material skapar han realistiska skulpturer av folk från hela världen. Dessa skulpturer sätter han sedan på havsbotten på ställen där folk dyker. Som till exempel utanför Grenada, Mexico och Västindien.

Inte nog med att det är otroligt vackert. Det främjar också livet i havet och tillväxten av nya korallrev.

Följ min blogg med bloglovin