Alltid är det något

Varenda jävla gång.

Du är så trött på det. Framför dig på diskbänken står den. Kaffekokaren. Avstängd. Och med strömsladden liggande bredvid också till råga på allt. Eluttaget tomt vid sidan om köksfläkten. Varenda jävla gång. Du har aldrig glömt det. Varför nojar du?

Du hade hunnit ner. Ut i bilen och hunnit lämna parkeringsrutan som du kämpat så för att hitta. Då… Då såklart kom du på att du glömt kaffekokaren som du tydligen ändå inte glömt att stänga av. Det är bara att sucka, klappa katten en extra gång och bege sig iväg. För nu står du ju felparkerad också. En P-plats försvinner snabbt. Du kommer ner i bilen. Nu fem minuter sen. Du kör iväg och har hunnit tio meter när du slår i ratten och skriker:

”Fan då! Mobilen!”

Det där slitna ordet

Förlåt. Vad är det för ett jävla ord egentligen? Det känns så futtigt och överanvänt.

Slitet i sömmarna och knappt brukbart längre. Så vad ska man säga när man sårat någon när inga ord passar till den ånger och skam man känner?

Det värsta är att det är lätt att glida in i ett martyrskap man inte förtjänat. Man känner då dubbel skuld när man inser vad man egentligen håller på med. Och man känner att man är värdelös. Man vill mest av allt ha förlåtelse och kunna lägga det jobbiga bakom sig.

Och vad har man att komma med? Ett jävla slitet och ynkligt förlåt… Så man säger det oftare. Och därmed blir det mer slitet och nött. Blekt liksom. Men det är det enda ord man har.

Steg för steg med en massa steg missade

På dåliga dagar när saker och ting strular så man inte vet vart man ska ta vägen så är det bra att sätta sig och måla. Då försvinner allt annat. Det finns bara du och ditt alster.

Jag tänkte dock att jag skulle dokumentera mitt arbete seg för steg så att jag här på bloggen kunde visa hur min tavla sakta växte fram. Och det började bra. Men sen så var det ju det… Allt försvinner och det fanns bara jag och min tavla. Definitivt inga pauser för att komma ihåg att ta foto. Men det hela började i alla fall med en skiss. Man sitter och klottrar på ett överblivet papper för att komma på en bra idé.

När jag har idén så sätter jag igång med att rita en snyggare version på ett annat papper eller på en duk. Eller något annat material som man för tillfället vill arbeta med. Jag ville arbeta med ett lite tjockare återvunnet papper. Då såg det ut såhär:

Meningen var som sagt att jag skulle ta foto allt eftersom. När jag tuschat, målat med vattenfärg, akryl och oljepastellkritor. Men allt det glömdes bort. Jag kladdade på och for fram med penslarna och tänkte absolut inte på det. Så det får för tillfället förbli ett mysterium. I alla fall så såg det ut såhär efter ett tag:

Och vid en närmre inspektion… Tadaa!

Vad tavlan heter? Rolling in the deep…

 

Man blir ju äldre

Det har röjts och fixats lite grann här hemma idag och det blev som så att allting stannade av lite för mig när jag hamnade i lådan med foto från förr. Gamla fotografier med varierande kvalitet från barndom fram till mobiltelefonkameror uppfanns. 

Det blir liksom en resa även om man inser att man mest fotograferat oväsentligheter från ens liv. Men de har ju varit betydande då. Klassresan i sjätte klass. Massor av fotografier på dinosauriestatyer och mina egna fingerspetsar. Fotografier på kompisar, kompisar och åter kompisar och det är ju kul att minnas de man lekt med genom åren. Men det fanns också en massa bilder på mig. Och man ser att man har gått igenom stadier. Växt upp. Blivit rynkigare.

Femton år. Jag gick på internatskola i Danmark och lärde mig spela bas och blev mer självständig. Självsäker och upptäckte musik. Innan dess fanns musiken på Mtv på mornarna och skivor med Kenneth and the knutters och Jive Bunny. Det året upptäcktes punken, ska, reggea och band som The Doors och Dead can Dance.

På gymnasiet tror jag nu i efterhand att jag inte visste vad jag höll på med egentligen. Men vem gör det? Jag gick medieprogrammet. Ena dagen kunde jag komma i det som jag hade på bilden. Nästa dag i kavaj och slips. Moppemustaschen är ju för jävlig men det där bockskägget var äkta vara.

Direkt efter studenten. Min första bil och jag. En beige opel från 1984 som jag och min bästis Björn lackade flames på. Det var frihet. Det var ett konstant elände då saker alltid gick isönder på den. På vägen hem från Linköping en gång dog den efter varje skarp vänstersväng och i Skånes fagerhult drog den sin sista suck. Nu hade jag upptäckt det där med hårfärg och färgade mitt hår lika rött som det helskägg jag med god vilja och ansträngning kunde få till.

Okej. Det där på näsan är fuktskada på fotot och inte ett födelsemärke jag skaffat efter 20 års ålder. Vid denna tiden, runt 2005 lyssnade jag oerhört mycket på stonerrock. Fu Manchu, Kyuss, Ridge med flera. Kort efter bilden togs introducerades jag till psychobilly av en tjej jag var förtjust i och min snagg växte ut och blev en blond elvisfrilla med mycket vax, brylcreem, spray och min haka och överläpp blev renrakad. Otroligt vad man kan ändra sig. Den lilla soulpatchen under läppen stannade dock flera år.

Idag ser jag ut såhär. Jag håller mitt hår relativt kort och oknussligt. Skägget varierar också lite i längd men försvinner aldrig helt. Jag har hittat hem i mitt utseende helt enkelt. Men jag funderar på nya glasögon.

Venus i en cardigan

Han höll sin blyertspenna mellan pek- och långfingret som en cigarett och trummade den mot bordsskivan. Han bet sig i underläppen och lutade sig fram för att få bättre sikt genom caféfönstret. Det ösregnade fortfarande. Uteserveringen var öde och helt oskyddad från vädrets ursinne.

   ”Fan.” sade han kort och lutade sig tillbaka i soffan igen. Förde blyertsciggen till munnen och började bita i den när han insåg vad han gjort. Hans blick for snabbt över caféet. Det var fullpackat. Regnet hade kommit plötsligt och han hade haft tur som fick en sittplats. Han vågade dock inte resa sig för att beställa i rädsla för att någon skulle ta chansen att sätta sig så fort en plats blev tillgänglig. Personalen verkade heller inte särskilt nöjd med tillvaron. Det var uppenbart att de flesta besökarna endast skyddade sig från skyfallet. Det var trots hans usla humör rätt så underhållande att se ett helt rum av folk medvetet försöka se upptagna ut och undvika ögonkontakt med en person bakom kassan som stod tillgänglig för beställningar.

   Dörren plingade till när den öppnades och en dyblöt men skrattande uppenbarelse klämde sig in i rummet.

   ”Jag är ledsen men det är redan för många härinne. Du får hitta någon annanstans att stå under tak.” sade mannen bakom disken. Den dyblöte skrattade fortfarande.

   ”Kan jag inte i alla fall få stanna för en stor kopp kaffe och något varmt i magen? Så går jag så fort jag fått upp värmen lite grann. Det inte bara regnar. Det blåser frostvindar där ute. Var kom det ifrån? Det är ju augusti! Det är ju absurt.” Hen hade en säckig cardigan på sig och långt hår som klibbat fast över ansiktet. Det arbetades febrilt med att få rätt på kläderna som klibbat fast mot kroppen och med att få rätt på håret som rann av sig mer än det droppade. Mannen i kassan tvekade med svaret. Men när ansiktet kom fram från under håret log han och nickade.  Det var en vacker kvinnas ansikte. Hela caféet drog lite efter andan. Det spelade ingen roll om det var män, kvinnor eller barn. Det var som om en badande ängel besökte världen. Venus i en cardigan.

   ”En stor kopp kaffe och funkar det med blåbärspaj?”

   ”Det blir alldeles utmärkt. Tack. Och det samma till honom där i hörnet.” Hon pekade på honom. På honom. Alla i caféet tittade dit där han satt med sin gula blyerts hängande slappt från munnen och ett förvånat ansiktsuttryck i hela ansiktet. Hon skrattade och trängde sig fram till bordet där han satt. Hon såg sig om efter en ledig plats men det fanns såklart ingen. Hon flyttade på blomkrukorna i fönsterkarmen och satte sig där, alldeles intill honom. Han kom inte på något att säga. Han mötte hennes blick. Ögonen var pigga och klara. Alldeles blå. Hon hade ett stort glatt leende och kinder röda av regn och det hon kallade frostvindar. Han lade märke till en smilgrop på högra kinden. Den vänstra var förutan. Röda frusna fingrar tog ett nytt tag om hennes hår och lade det tillrätta bakåt över ryggen.

   ”Hej.” sade hon. ”Nu är jag här.” Han blinkade ett par gånger och förstod ingenting. Cafébiträdet trängde sig fram med två koppar och två tallrikar som det ångade om på en bricka och ställde den på bordet. Han blev stående och tittade ett tag på henne innan han kom på sig själv med att stirra och ryckte till och gick tillbaka till köket. Det hindrade inte de andra från att stå och stirra.

   ”Skulle vi kunna få prata lite privat så är ni snälla?” sade hon till folkmassan. Det var som om en förtrollning släpptes och en ny tog vid. Varenda själ på caféet tittade bort och började så sakta gå ut i ovädret. Dörren plingade i otakt när folk struntade i att hålla upp dörren för varandra. Rummet blev kallare och han kände hur det ilade längs ryggraden. Han visste inte om det berodde på draget eller på kvinnan. När han släppte blicken från den vandrande folkmassan och tittade på henne igen hade hon flyttat sig från fönsterkarmen och satt nu gränsle över stolen mittemot honom och lutade sig fram med armarna i kors över ryggstödet. Hade hon varit torr när hon kom in? Hennes hår var gyllenblont och höll på att lägga sig tillrätta när dörren stängdes när mannen bakom kassan hade följt den sista kunden ut. Solen lyste genom lockarna. Det var ytterst märkligt eftersom solen doldes bakom väldigt många gråsvarta moln.

   ”Såja. Nu har du mig helt för dig själv. Och jag dig.” sade hon leende och tog en tugga av blåbärspajen. Hon himlade med ögonen och pekade på sin mun innan hon svalde. ”Den är otroligt god. Smaka!”

  Han fick äntligen mål i mun.

   ”Vem är du? Har vi setts innan? Jag tror du kanske misstar mig för någon annan…” Han tog en tugga av blåbärspajen. Den var väldigt god.

   ”Du kan kalla mig Luci. Jag tänkte vi kunde prata lite grann om din livskvalitet.”

   ”Vad är det med den? Vad är det här för något?” Han såg sig om i det tomma caféet. Det stod kvarglömda paraplyer vid kassan. En jacka hängde över en stolsrygg. En rännil av vatten hade letat sig in genom en glipa i tröskeln och letade sig i sicksack över golvet närmre de två. Hon knäppte med fingrarna och hans blick drogs omedelbart tillbaks till hennes.

   ”Vi ska prata lite grann om frånvaron av livskvalitet. Missta mig inte. Jag gillar eländig bitterhet och allmän ångest. Det är mitt levebröd. Men jag gillar ju dig och vill ju bara att du ska må bra. Jag kan hjälpa dig att få lite mer utav verkligheten.” Hon slutade aldrig le och mot slutet lade hon sin hand över hans. En värme och ett välmående spred sig i honom. Han blev både lugn och upphetsad samtidigt. Han tittade ut. Det regnade och blåste om möjligt ännu mer. Ett svart paraply dansade trasigt förbi fönstret. Han såg på henne igen. Han log för första gången på länge.

   ”Jag lyssnar.”

Att välja sina strider

Min skrivprocess har varit helt åt helsike på det senaste och jag tror att jag kommit fram till vad jag måste göra. Ge upp. Lägga bort och plocka upp ett blankt papper.

Min semester har passerat utan att jag skrivit ett enda ord på min historia om Frank, Finn och hotet mot Hälsingborg. Jag insåg igår när jag vred och vände på mig utan att kunna sova att det måste till drastiska metoder för att komma igång igen. Jag har inte haft problem med att skriva. Jag har haft problem med att komma igång med just den berättelsen. Och jag har kännt ett tvång att skriva den och inget annat. Nu lägger jag den å sidan. Kanske blir den skriven en dag men inte just nu. Varför?

Jag misstänker att jag i ett försök att få tll en mer disciplinerad skrivprocess har skjutit mig själv i foten. Jag skev ett synopsis och en bra bakgrundshistoria. Jag har gott om miljö- och karaktärsbeskrivningar. Det känns som om jag ska skriva en bok jag redan har läst. Det känns helt enkelt inte spännande överhuvudtaget. Som att sätta sig ner och se en film efter någon har berättat om allt in i minsta detalj. Jag har brottats med vissa finare detaljer till den milda grad att jag har insett att det egentligen är genomskinliga skäl till att fördröja själva skrivandet. Som att hitta ett hus med just rätt kupol på taket.

Herregud. Det är ett fiktivt Hälsingborg. Sätt en kupol på ett tak nånstans och sätt igång!

Nej. Historien läggs åt sidan för att jag ska komma igång med att leka med ord och meningar igen. Jag vet inte vad jag kommer att skriva och har inget måste att det måste bli något fast och förutbestämt och det har redan börjat klia i fingrarna. Till er som jag pratat med om den här storyn och som peppat. Ni får nog ge er till tåls några år. För samtidigt som jag inte kan skriva denna berättelse nu så är den för bra för att glömmas bort.

Runt på gul cykel

En tur på Ven i goda vänners lag kan vara sunt för själen. 

Det var min första tur till Ven någonsin, vilket är rätt så märkligt med tanke på hur nära man bor och hur många skolutflykter som går dit. Det regnade på morgonen men klarnade upp under dagen och blev inte riktigt strålande solsken förrän vi skulle åka hem. Det var skönt. Hade det varit gassande solsken hela dagen hade jag nog säckat ihop av utmattning.

Ven är en mysig ö med mycket åkrar. Och åkrar och åkrar. Mittimellan dessa åkrar ligger det små fina hus där det antingen finns gallerier eller så bor det någon där. Det finns ett whiskeydistilleri (som vi inte besökte (Nästa gång…)) och ett museum tillägnat Tycho Brahe som en gång bodde på ön och siktade mot stjärnorna i sitt Uraniborg.

Det är rätt så kul ändå när man tänker efter att folk åker till ven för cyklandets skull. Visst finns det de som åker dit för golfen eller konsten också, men det verkar som om de flesta behöver ursäkten av en färjetur och en gul cykel för att sticka ut och cykla. För ärligt talat så skiljer sig inte miljön avsevärt från fastlandet. Utsikten kanske… Och hade jag bott på ön hade jag nog fått tuppjuck både en och tre gånger på alla dessa cyklister som härjar på ön. Men nu bor jag inte där… Och jag hade en trevlig dag i goda vänners lag och med min fru. Vi cyklade runt på ön och hade med oss picknick. Vi lekte medeltida lekar på Tycho Brahe-museet och jag blev stungen av en geting. Det blev också ett par glassar. Nu följer en obligatorisk fotoserie.

Röd dag

Min syster bad om hjälp med att måla huset och som den omtänksamma bror jag är körde jag dit klädd för arbete.

Klockan nio igår var jag framme i Bergtorp och det åts frukost och dracks kaffe innan vi satte igång med att klä det gamla huset i ett nytt lager med rödfärg. I sol och med trevligt sällskap så går arbete rätt så mycket undan och innan vi visste ordet av det så var vi klara med husets framsida. Då passade vi på att klappa oss själva lite på axlarna och slappna av en stund i solen med hemmagjord rabarbersaft.

Vi hann med ungefär en tredjedel av huset innan vi lade locket på, tvättade penslarna och gick ut med hunden. Det var en bra dag.

20120815-073217.jpg

Min syster målar lågt.

20120814-210826.jpg

Jag målar högt.

20120814-210838.jpg

Och fint blir det.

Efterklang i Helsingör

Jag har nyss köpt konsertbiljetter till en vad jag misstänker kommer bli en fantastisk upplevelse.

Igår när vi var i Helsingör såg jag på vägen ut mot Kronborg reklam för en konsert i höst. Efterklang kommer till Kulturvarvet den 12e oktober. De kommer spela musiken från deras nya skiva tillsammans med Helsingörs symfoniorkester. Detta är en del av en turné som redan påbörjats och hade premiär i Sydney.

Det finns biljetter kvar. Man hittar mer information om man klickar på den här länken till kulturvarvet.

Det har redan blivit en hel del konserter i år och fler ska det bli.