Att välja sina strider

Min skrivprocess har varit helt åt helsike på det senaste och jag tror att jag kommit fram till vad jag måste göra. Ge upp. Lägga bort och plocka upp ett blankt papper.

Min semester har passerat utan att jag skrivit ett enda ord på min historia om Frank, Finn och hotet mot Hälsingborg. Jag insåg igår när jag vred och vände på mig utan att kunna sova att det måste till drastiska metoder för att komma igång igen. Jag har inte haft problem med att skriva. Jag har haft problem med att komma igång med just den berättelsen. Och jag har kännt ett tvång att skriva den och inget annat. Nu lägger jag den å sidan. Kanske blir den skriven en dag men inte just nu. Varför?

Jag misstänker att jag i ett försök att få tll en mer disciplinerad skrivprocess har skjutit mig själv i foten. Jag skev ett synopsis och en bra bakgrundshistoria. Jag har gott om miljö- och karaktärsbeskrivningar. Det känns som om jag ska skriva en bok jag redan har läst. Det känns helt enkelt inte spännande överhuvudtaget. Som att sätta sig ner och se en film efter någon har berättat om allt in i minsta detalj. Jag har brottats med vissa finare detaljer till den milda grad att jag har insett att det egentligen är genomskinliga skäl till att fördröja själva skrivandet. Som att hitta ett hus med just rätt kupol på taket.

Herregud. Det är ett fiktivt Hälsingborg. Sätt en kupol på ett tak nånstans och sätt igång!

Nej. Historien läggs åt sidan för att jag ska komma igång med att leka med ord och meningar igen. Jag vet inte vad jag kommer att skriva och har inget måste att det måste bli något fast och förutbestämt och det har redan börjat klia i fingrarna. Till er som jag pratat med om den här storyn och som peppat. Ni får nog ge er till tåls några år. För samtidigt som jag inte kan skriva denna berättelse nu så är den för bra för att glömmas bort.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *