Venus i en cardigan

Han höll sin blyertspenna mellan pek- och långfingret som en cigarett och trummade den mot bordsskivan. Han bet sig i underläppen och lutade sig fram för att få bättre sikt genom caféfönstret. Det ösregnade fortfarande. Uteserveringen var öde och helt oskyddad från vädrets ursinne.

   ”Fan.” sade han kort och lutade sig tillbaka i soffan igen. Förde blyertsciggen till munnen och började bita i den när han insåg vad han gjort. Hans blick for snabbt över caféet. Det var fullpackat. Regnet hade kommit plötsligt och han hade haft tur som fick en sittplats. Han vågade dock inte resa sig för att beställa i rädsla för att någon skulle ta chansen att sätta sig så fort en plats blev tillgänglig. Personalen verkade heller inte särskilt nöjd med tillvaron. Det var uppenbart att de flesta besökarna endast skyddade sig från skyfallet. Det var trots hans usla humör rätt så underhållande att se ett helt rum av folk medvetet försöka se upptagna ut och undvika ögonkontakt med en person bakom kassan som stod tillgänglig för beställningar.

   Dörren plingade till när den öppnades och en dyblöt men skrattande uppenbarelse klämde sig in i rummet.

   ”Jag är ledsen men det är redan för många härinne. Du får hitta någon annanstans att stå under tak.” sade mannen bakom disken. Den dyblöte skrattade fortfarande.

   ”Kan jag inte i alla fall få stanna för en stor kopp kaffe och något varmt i magen? Så går jag så fort jag fått upp värmen lite grann. Det inte bara regnar. Det blåser frostvindar där ute. Var kom det ifrån? Det är ju augusti! Det är ju absurt.” Hen hade en säckig cardigan på sig och långt hår som klibbat fast över ansiktet. Det arbetades febrilt med att få rätt på kläderna som klibbat fast mot kroppen och med att få rätt på håret som rann av sig mer än det droppade. Mannen i kassan tvekade med svaret. Men när ansiktet kom fram från under håret log han och nickade.  Det var en vacker kvinnas ansikte. Hela caféet drog lite efter andan. Det spelade ingen roll om det var män, kvinnor eller barn. Det var som om en badande ängel besökte världen. Venus i en cardigan.

   ”En stor kopp kaffe och funkar det med blåbärspaj?”

   ”Det blir alldeles utmärkt. Tack. Och det samma till honom där i hörnet.” Hon pekade på honom. På honom. Alla i caféet tittade dit där han satt med sin gula blyerts hängande slappt från munnen och ett förvånat ansiktsuttryck i hela ansiktet. Hon skrattade och trängde sig fram till bordet där han satt. Hon såg sig om efter en ledig plats men det fanns såklart ingen. Hon flyttade på blomkrukorna i fönsterkarmen och satte sig där, alldeles intill honom. Han kom inte på något att säga. Han mötte hennes blick. Ögonen var pigga och klara. Alldeles blå. Hon hade ett stort glatt leende och kinder röda av regn och det hon kallade frostvindar. Han lade märke till en smilgrop på högra kinden. Den vänstra var förutan. Röda frusna fingrar tog ett nytt tag om hennes hår och lade det tillrätta bakåt över ryggen.

   ”Hej.” sade hon. ”Nu är jag här.” Han blinkade ett par gånger och förstod ingenting. Cafébiträdet trängde sig fram med två koppar och två tallrikar som det ångade om på en bricka och ställde den på bordet. Han blev stående och tittade ett tag på henne innan han kom på sig själv med att stirra och ryckte till och gick tillbaka till köket. Det hindrade inte de andra från att stå och stirra.

   ”Skulle vi kunna få prata lite privat så är ni snälla?” sade hon till folkmassan. Det var som om en förtrollning släpptes och en ny tog vid. Varenda själ på caféet tittade bort och började så sakta gå ut i ovädret. Dörren plingade i otakt när folk struntade i att hålla upp dörren för varandra. Rummet blev kallare och han kände hur det ilade längs ryggraden. Han visste inte om det berodde på draget eller på kvinnan. När han släppte blicken från den vandrande folkmassan och tittade på henne igen hade hon flyttat sig från fönsterkarmen och satt nu gränsle över stolen mittemot honom och lutade sig fram med armarna i kors över ryggstödet. Hade hon varit torr när hon kom in? Hennes hår var gyllenblont och höll på att lägga sig tillrätta när dörren stängdes när mannen bakom kassan hade följt den sista kunden ut. Solen lyste genom lockarna. Det var ytterst märkligt eftersom solen doldes bakom väldigt många gråsvarta moln.

   ”Såja. Nu har du mig helt för dig själv. Och jag dig.” sade hon leende och tog en tugga av blåbärspajen. Hon himlade med ögonen och pekade på sin mun innan hon svalde. ”Den är otroligt god. Smaka!”

  Han fick äntligen mål i mun.

   ”Vem är du? Har vi setts innan? Jag tror du kanske misstar mig för någon annan…” Han tog en tugga av blåbärspajen. Den var väldigt god.

   ”Du kan kalla mig Luci. Jag tänkte vi kunde prata lite grann om din livskvalitet.”

   ”Vad är det med den? Vad är det här för något?” Han såg sig om i det tomma caféet. Det stod kvarglömda paraplyer vid kassan. En jacka hängde över en stolsrygg. En rännil av vatten hade letat sig in genom en glipa i tröskeln och letade sig i sicksack över golvet närmre de två. Hon knäppte med fingrarna och hans blick drogs omedelbart tillbaks till hennes.

   ”Vi ska prata lite grann om frånvaron av livskvalitet. Missta mig inte. Jag gillar eländig bitterhet och allmän ångest. Det är mitt levebröd. Men jag gillar ju dig och vill ju bara att du ska må bra. Jag kan hjälpa dig att få lite mer utav verkligheten.” Hon slutade aldrig le och mot slutet lade hon sin hand över hans. En värme och ett välmående spred sig i honom. Han blev både lugn och upphetsad samtidigt. Han tittade ut. Det regnade och blåste om möjligt ännu mer. Ett svart paraply dansade trasigt förbi fönstret. Han såg på henne igen. Han log för första gången på länge.

   ”Jag lyssnar.”

5 Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *