En ny modell

Att måla miniatyrer, eller figurer, eller gubbar är något jag tycker är riktigt kul. Av en hobby där det ingår monterande, målande och spelande så gör själva målandet över femtio procent av det jag tycker är roligast med figurspel.

För nån vecka sen berättade jag lite om spelet Warmachine som är det jag spelar och samlar på mest just nu. Och nu är ytterligare en av mina figurer färdigmålade. Det går kanske inte så snabbt alltid men när man hittar fem minuter hit och tio minuter dit så får det ta den tid det tar.

Låt mig presentera kapten Victoria Haley.

Jag har även tänkt att jag ska börja med lite saker till ett spelbräde. Jag har tillskansat mig några skivor masonit från min fars källare. Nu ska det sågas och slipas lite och sedan målas och fixas, så får jag tillägg till spelbordet som matchar baserna till mina gubbar.

Flytta på häcken

När växtligheten i vännernas trädgård går åt fel håll får det flyttas. Klart man ställer upp.

En häck behöver inte vara så krånglig att gräva upp och gräva ner igen på en annan plats. Jag och Leona begav oss till Maria Park för att hjälpa våra goda vänner att få bättre plats i sin trädgård.

Lerigt och blött var det. Och en hel del rötter var halvt jävliga att få av. Men det gick. Med gott humör och mat efter så är arbetet faktiskt lite kul.

20120929-141113.jpg

20120929-141125.jpg

20120929-141102.jpg

20120929-141137.jpg

Angående Salamandrar

När man läser på om elementen och dess andar och väsen är det alltid eldväsenden som känns minst i koppling till sitt element. Och det är det element med minst variation, vilket är märkligt eftersom eld kan variera lika mycket som de andra elementen inbillar jag mig. 

När man läser om eldens väsen rör det sig i stort sett bara om salamandrar. Dessa kan uppfattas som ödlor eller drakar eller helt enkelt som lågor. Det är jag som inte riktigt kan greppa att en eld skulle representeras av en reptil. Drake, visst. Men i grundformen ändå en salamander. Dessa anses också vara de mäktigaste och mest lynniga av alla naturandar. Det kanske väger upp för att de inte har lika stor variation som de andra elementen.

Jord har sina gnomer, troll, bergsrå med flera…

Luften är full av sylfer och feer och allt möjligt.

Vattnet har Undiner, najader och nymfer.

Elden har sina salamandrar.

När jag ser en eld, livlig, kvick, farlig och oförutsägbar så tänker jag faktiskt på dansande jävlar. Kvicka som tanken. (eller som löpeld) Inte den kristna trons djävlar från helvetet. Små eller stora jävlar som leker nödvändig förstörelse. I askan… I glöden efter den stora branden. Där krälar salamandrarna. Svartröda och heta. Glödande.

Så inbillar jag mig det i alla fall.

Intervju med en fiktiv ung man

När man ska lära känna en ny karaktär till ett skrivprojekt kan man intervjua dem i någon form av flödesskrivning. Som ett telefonsamtal i huvudet. Såhär till exempel:

Vad heter du?
Jag heter Goliat Andras Norres Kim men alla kallar mig Gank. Till och med mina föräldrar och mina syskon.
Vad kan du berätta om dem?
Far heter Jon. Han är en av fösarna i byn. Mor heter Alis och sköter gården tillsammans med mig och systrarna. Jag har en äldre syster, Deina, och en yngre, Bets. Deina är 26 och Bets är sju. Deina är gift med en av drängarna, Kist.
Hur gammal är du?
Jag är 17.
Beskriv dig själv.
Ööhh. Jag är rätt så kort. Inte jättekort men under medel. Jag är ändå rätt så stark. Det blir man på en gård. Jag är blond och har bruna ögon. Tanken är att jag också ska bli fösare eller så blir jag dräng på gården sen.
Är det vad du vill göra?
Nja. Vill och vill. Jag hade gärna velat se vart vägen leder. Den leder ju till Ur. Det vet man. Men vad som ligger efter den stora staden vet jag inte. Sen är det ju…
Vad?
Nej det är löjligt.
Berätta ändå.
Ibland så kollar jag ut mot ödelandet. Jag ser sanddjävlarna leka. Jag ser solnedgångens tusen färger. Och jag undrar om det verkligen är tomt. Om det inte finns något där.
Vad är sanddjävlar för något?
Det är som små sandstormar som virvlar runt. När de blir för många är det tecken på sandstorm. Då får man skynda sig att ta in djuren och leta skydd.
Berätta om ödelandet.
Det finns inte så mycket att säga. Det är slätt, dött och evigt sägs det.
Är det en öken?
Så långt man kan se är det platt och sandigt. Det är kanske en öken men ibland är det som om jag hör musik därifrån när vinden kommer från väst.
Har någon annan hört det?
Om de har det säger de inget.
Vad kan du säga om din stad?
Det är en by. Den heter Vägs ände. Ibland säger vissa Världs ände. En gång om året, ibland två kommer det karavaner från Ur. Vi har en postridare som också rider dit då och då men det är den kontakten vi har. Det brukar bli fest när de kommer. Ibland följer någon med tillbaka. Det är aldrig någon som flyttar hit

Och så fortsätter det vidare i mina anteckningar. Det kan bli spännande att lära känna Gank.

Där är där där det inte är

Eller inte var… Där är det nu. Fast inte det samma. Låt mig reda ut förvirringen.

För ett par veckor sedan blev jag av med mitt tankkort. Jag kunde inte minnas var, när eller hur jag blev av med det. (Hade jag vetat det så hade det ju knappast varit borta.) Men borta var det hur som helst. Det fanns inte på sitt vanliga ställe och jag letade igenom samtliga fickor i alla mina jackor. Även dem jag inte använt. Det fanns inte så mycket att göra till sist förutom att ringa och spärra kortet och beställa ett nytt.

Givetvis är det så att när man väl fått det nya så går det ett par dar tills man väl hittar det gamla som varit så borta. Och vanligtvis ligger det på ett sådant ställe så man förbannar sitt eget namn för att man inte letade där. Eller så får man en sådan plötsligt insikt att det var uppenbart att det skulle finnas där det var trots att det inte var det vanliga stället. Det hände inte mig.

Visst hittade jag mitt gamla kort idag. Men stället jag hittade det på förbryllar mig. Jag kan inte för mitt liv begripa hur jag medvetet kunnat stoppa det där jag fann det. I min innerficka har jag en moleskinbok och en penna. I denna bok, långt bak mellan ett par sidor jag inte är i närheten av att anteckna på än, fann jag tankkortet liggande. För att det ska ha hamnat där måste jag medvetet tänkt att det kunde vara en bra idé att gömma det för mig själv. Just den dagen har jag nog varit en idiot.

Men ingen skada är egentligen skedd. Det är ju ändå tur att jag gömde det på nåt sätt än att jag glömde det i kortläsaren på nån mack. Undrar vad jag kommer glömgömma härnäst?

Vilken tur att de inte kan skrika

Man är aldrig så medveten om att man har muskler som riktigt tidigt på morgonen. De första rörelserna för att ta kroppen till upprätt ställning.

Det är precis som om ens egen kropp protesterar mot vakenhet. Som om den, precis som ens sinne egentligen, inte vill upp ur sängen. Man vrider sig och sträcker sig för att förmildra de sträckningar och smärtorna som ens muskler kvider fram innan man mjukat upp sig. Stelheten i ens omotiverade muskler som måste tvingas och springas igång. Som ett fordon man borde lämnat in på service för ett bra tag sen. Det är en oerhörd tur att ens kroppsdelar inte kan protestera högljutt.

Sakta men säkert knakas och böjs det tills man inte bara kommer upp ur sängen. Man kan vingligt ta på sig byxor och strumpor och till sist med ett litet grymtande kränga på sig en tröja. Muskler är ändå fantastiska, för hur otränade och segstartade de än är så kan de ändå lyfta en oerhört morgontrött kropp ut från sovrummet och ut i köket mot kaffekokaren. Kaffe. Kroppen behöver det.

Det är rätt stort med små figurer

Jag och min vän Jens begav oss igår till Hässleholm för att spela warmachine. Det är ett riktigt kul spel trots att jag blev fullkomligt överkörd.

Föreningen vi skulle spela med hyr in sig på ett ställe i Hässleholm som heter Markan. Ett riktigt trevlig och mysigt ställe. Det är drivet av en kulturförening så det är fullt med väggklättring, replokaler, tvspel, teater med mera. Vi var där en timme för tidigt, långt innan de andra spelarna dykt upp så vi slösade lite tid i caféet. Så här ser det ut.

Strax efter sex dök folk upp och vi satte igång med att spela. Warmchine är likt Warhammer ett figurspel. Reglerna är dock lite annorlunda och mer smidiga. Man behöver inte lika många gubbar och det är mer karaktärsbaserat än Warhammer. (Även om det finns karaktärer där också.)

Här är brädet det spelades på. Längst upp i bild, ute på kanten väntar mina figurer. Eftersom vi var ojämnt antal spelare fick jag hoppa över första rundan och bara se och lära mig under tiden de andra stred mot varandra. Men som jag nämnde tidigare… När det väl var min tur blev jag fullkomligt krossad. Det kommer jag inte bli nästa gång.

Vill man veta mer om Markan i Hässleholm så klickar man här: Markan

Vill man veta mer om Warmachine och hur kul det är så klickar man här: Privateer Press

Jag kommer lägga upp bilder på mina figurer så snart jag målat dem helt klara.

 

Papper och penslar överallt

När man får en liten nytändning på sin hobby och börjar bygga och måla så blir ordningen man lyckades bygga upp lidande.

Jag har kommit igång med att bygga och måla, fixa och dona med min hobby. Figurer byggs och målas och datorn spelar bra musik i bakgrunden. Man får resa på sig då och då eftersom man sitter lätt krumryggad över sina gubbar. Man fokuserar så oerhört och allt som finns är tennfiguren man håller på med, ett par penslar och ett tiotal färgburkar. Papper, palett och vattenglas finns i periferin. Men när man reser sig upp och sedan återvänder till arbetsplatsen möts man av detta:

 

Jag får ta och städa undan lite grann innan jag far mot Hässleholm idag. Se till att det blir lite prydligare. Lite ordning kan jag nog musta upp. Tror jag.

Skivan är dyr

Jag vägrar förstår varför vinylskivor kan vara så mycket dyrare än cd nuförtiden. Mitt nya intresse snubblade sig från startlinjen. Det får bli en annan approach.

Jag skaffade en vinylspelare för någon månad sen för att kunna spela mina gamla skivor som har varit stående i ett hörn i de senaste fyra lägenheterna jag bott i. Halvt bortglömda och dammigare för varje flytt. Efter jag och Leona var på en Winnerbäck-konsert tänkte vi att man kanske skulle komplettera skivsamlingen med de senaste av hans skivor på vinyl istället, nu när vi ändå har en spelare. Men den tanken glömdes snart bort. Tills idag.

Jag är inne på cdon för att köpa en bok och en film och lyssnar samtidigt på Dylans nya på spotify. En tanke väcks att man kanske skulle kolla upp vad nya vinylskivor kostar nuförtiden. Att börja bygga ut sin skivsamling med vinyler är en tanke som gör mig glad och nyfiken. Jag har alltid föredragit skivor framför strömmande musik egentligen. Men man har satt sin telefon i dockan och haft igång spotify eller itunes på fest för det är trots allt mycket smidigare. Men för myslyssning hemma sätter jag gärna igång en skiva. Och gärna en vinyl, för det är nåt med hela grejen med att dra ut plattan ur fodralet, kolla vilken sida som är A-sidan och sen försiktigt sätta nålen mot skivan. Det är en liten ritual för att få igång musiken. Och viss musik blir faktiskt lite lite bättre med lite knaster. Dylan är en av dessa.

Jag kanske är naiv men jag förväntade mig faktiskt att vinylskivor skulle kosta lika mycket som cdvarianten av samma skiva. Men vill du ha en LP så får du punga ut med mellan femtio och hundra spänn mer än för en cd. Och cdskivorna är redan dyra. Dylans Tempest går bara att få som vinyl om du köper cdn samtidigt. Varför vill jag göra det? Det är fullkomligt idiotiskt. Musikbranchen verkar ha fått för sig att de enda som lyssnar på vinyl är samlare eller folk med för mycket pengar och gott om utrymme. Skivan i sig kostar 149 spänn. Med vinyl till kostar det 219 kr. Utöver det kan man ju ändå köpa importversioner av samma skivor. Då kostar det 279 kr. Detta är endast för samlare som samlar för sakens skull. Och vi som bara vill lyssna på en vinylplatta för det mysiga knastrets skull får betala extra på grund av det.

Winnerbäcks skivor då? Daugava (I jewelcase version. Jävla samlarmani!) kostar 59 kr. I vinyl: 169 kr. 110 kronor extra för en platta som har nåt år på nacken. Bara för att det är ett format som för några år sedan i stort sett var utdött. Jag har inte köpt en ny vinylplatta sen strax efter cdformatet kom och jag gick på låg eller mellanstadiet. Jag hade ingen cdspelare än och jag köpte en vinylplatta med Cult of Snap för min klasskompis tyckte om dem och jag ville bli omtyckt. Efter det såg man hur vinylen sänktes och sänktes i pris för att till slut försvinna från hyllorna. De enda man såg var vissa specialutgåvor för de mest hängivna fansen eller på skivmässor där det både reades bort och där skäggiga män kunde betala en tusenlapp för en raritet från sjuttiotalet.

Mitt uppbyggande av en skivsamling kommer inte bli med ny musik. Tyvärr. Det är inte det att jag inte har råd med en skiva på tvåhundrafemtio spänn. Det är bara för jävla löjligt att det är så dyrt så jag tänker inte bidra till idiotin. Jag pröjsar 99 kronor i månaden och då kan jag lyssna till the Tempest så mycket jag vill. Men jag kommer börja söka efter gamla musikskatter att bygga upp mitt bibliotek med. Det finns så otroligt mycket bra musik från förr och jag har bara en backfull här hemma. Och hälften av det är inte så bra egentligen.

Det verkar som jag får gå till Roadhouze lite oftare eller kolla på loppisar och second handaffärer efter de där guldkornen man vill ha. Jag menar… Herregud. Jag har inte ens Blonde on Blonde än.

En helg i Polen

Tillsammans med min syster och svåger begav vi oss till Polen för en helg. Det togs en del bilder. Här är några stycken av dem.

Vi har anlänt utanför lägenheten i Swinoujscie. Leona blickar tillbaka mot bilen. Gjorde vi rätt i att åka hit?

Jodå. Att gå på marknad och äta gott och ta en öl är riktigt trevligt.

På marknaden finns det mycket skit. Här visar jag gräsliga gardiner och piratkopierade polska och tyska versioner av nya och gamla filmer. Men det fanns mycket bra saker också.

Vi åt gott och billigt på restaurang. Livliga diskussioner och mycket skratt.

Ja se som jag skrattar. Och en ny hatt har jag köpt också. Glädjen är total.

Vi besökte ett fort som blivit ett försvarsmuseum. Det där är lilla jag bakom en stor luftvärnskanon. Det fanns en hel del sådana där.

På båten på vägen hem åt jag den godaste maten hittills i år. Jag nästan sjöng när jag med bröd tog upp de sista såsstrimmorna på tallriken. Lamm, bär, rotfrukter och mintsås. Åhhh. Jag vill ha mer.

Annars så var det såhär på färjan hem. Halvstängt och även om det hade varit öppet… Kanske inte min genre.

Det var ungefär såhär kul det mesta av tiden. Det löste vi dock på ett klassiskt sätt.

Skitgubbe.

Men det var inte mycket vind och solen lyste över havet när vi nästan utan någon gungning alls for fram över vattnet. Vi satt ute lite grann också. Havet är vackert. Himlen är fantastisk. Bara se…