Skivan är dyr

Jag vägrar förstår varför vinylskivor kan vara så mycket dyrare än cd nuförtiden. Mitt nya intresse snubblade sig från startlinjen. Det får bli en annan approach.

Jag skaffade en vinylspelare för någon månad sen för att kunna spela mina gamla skivor som har varit stående i ett hörn i de senaste fyra lägenheterna jag bott i. Halvt bortglömda och dammigare för varje flytt. Efter jag och Leona var på en Winnerbäck-konsert tänkte vi att man kanske skulle komplettera skivsamlingen med de senaste av hans skivor på vinyl istället, nu när vi ändå har en spelare. Men den tanken glömdes snart bort. Tills idag.

Jag är inne på cdon för att köpa en bok och en film och lyssnar samtidigt på Dylans nya på spotify. En tanke väcks att man kanske skulle kolla upp vad nya vinylskivor kostar nuförtiden. Att börja bygga ut sin skivsamling med vinyler är en tanke som gör mig glad och nyfiken. Jag har alltid föredragit skivor framför strömmande musik egentligen. Men man har satt sin telefon i dockan och haft igång spotify eller itunes på fest för det är trots allt mycket smidigare. Men för myslyssning hemma sätter jag gärna igång en skiva. Och gärna en vinyl, för det är nåt med hela grejen med att dra ut plattan ur fodralet, kolla vilken sida som är A-sidan och sen försiktigt sätta nålen mot skivan. Det är en liten ritual för att få igång musiken. Och viss musik blir faktiskt lite lite bättre med lite knaster. Dylan är en av dessa.

Jag kanske är naiv men jag förväntade mig faktiskt att vinylskivor skulle kosta lika mycket som cdvarianten av samma skiva. Men vill du ha en LP så får du punga ut med mellan femtio och hundra spänn mer än för en cd. Och cdskivorna är redan dyra. Dylans Tempest går bara att få som vinyl om du köper cdn samtidigt. Varför vill jag göra det? Det är fullkomligt idiotiskt. Musikbranchen verkar ha fått för sig att de enda som lyssnar på vinyl är samlare eller folk med för mycket pengar och gott om utrymme. Skivan i sig kostar 149 spänn. Med vinyl till kostar det 219 kr. Utöver det kan man ju ändå köpa importversioner av samma skivor. Då kostar det 279 kr. Detta är endast för samlare som samlar för sakens skull. Och vi som bara vill lyssna på en vinylplatta för det mysiga knastrets skull får betala extra på grund av det.

Winnerbäcks skivor då? Daugava (I jewelcase version. Jävla samlarmani!) kostar 59 kr. I vinyl: 169 kr. 110 kronor extra för en platta som har nåt år på nacken. Bara för att det är ett format som för några år sedan i stort sett var utdött. Jag har inte köpt en ny vinylplatta sen strax efter cdformatet kom och jag gick på låg eller mellanstadiet. Jag hade ingen cdspelare än och jag köpte en vinylplatta med Cult of Snap för min klasskompis tyckte om dem och jag ville bli omtyckt. Efter det såg man hur vinylen sänktes och sänktes i pris för att till slut försvinna från hyllorna. De enda man såg var vissa specialutgåvor för de mest hängivna fansen eller på skivmässor där det både reades bort och där skäggiga män kunde betala en tusenlapp för en raritet från sjuttiotalet.

Mitt uppbyggande av en skivsamling kommer inte bli med ny musik. Tyvärr. Det är inte det att jag inte har råd med en skiva på tvåhundrafemtio spänn. Det är bara för jävla löjligt att det är så dyrt så jag tänker inte bidra till idiotin. Jag pröjsar 99 kronor i månaden och då kan jag lyssna till the Tempest så mycket jag vill. Men jag kommer börja söka efter gamla musikskatter att bygga upp mitt bibliotek med. Det finns så otroligt mycket bra musik från förr och jag har bara en backfull här hemma. Och hälften av det är inte så bra egentligen.

Det verkar som jag får gå till Roadhouze lite oftare eller kolla på loppisar och second handaffärer efter de där guldkornen man vill ha. Jag menar… Herregud. Jag har inte ens Blonde on Blonde än.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *