Det är hårda bud

För första gången i mitt liv har jag varit med om en budgivning på ett hus. Vi lade ett bud och snart var summan högre än vi hade råd med. Vi fick ge upp.

Vi talade med banken och lade ett ingångsbud på en miljon och sjuhundra tusen kronor. Budgivningen eskalerade snabbt och efter vad som kändes som fem minuter så var budet tjugotusen kronor över vår smärtgräns. Det var det. Det gick så snabbt. Man hann knappt förstå när man deltog i budgivning via sms hur stora summor det rörde sig om. Man halvlåg där i soffan med fötterna på bordet och med tummen på pekskärmen bygger man upp en siffeserie. 1800000. Och så iväg. Mobilen gör det där lilla swoosh-ljudet. En minut senare är drömmen över. Plingeling. Nytt sms. ”1820000” är det enda man läser.

Det känns konstigt. Som om man hoppades på för mycket. Man hade ju hängett sig till tanken. Man hade börjat planera vad man skulle göra med trädgården. Man hade föreställt sig våra möbler där. Liv där.

Det känns lite grann som den där liknelsen att varje val man gör är ett vägskäl. Vi hade valt vilken väg vi skulle gå och helt plötsligt så försvann vägen framför oss.

Men man finner förtröstan i att påminna sig själv om att det finns fler hus därute som väntar på nya ägare och ett av dem kommer säkert att passa oss. Det var kanske inte meningen att vi skulle bo där. Och ändå så kändes det som det. Men livet går vidare. Och det är i alla fall en erfarenhet rikare att med tummen och en mobil kasta sig med miljoner av svenska kronor.

Det kommer komma fler hus. Vi kommer hitta ett nytt som kommer vara lika bra eller bättre än det vi inte fick idag. Det måste man ju tro på.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *