De sista förberedelserna

På fredag ska första avsnittet av min podcast spelas in. Hittills har jag inte haft någon aning om hur man gör för att överhuvudtaget lägga upp en podcast. Därför var jag tvungen att prova en gång innan det blev allvarligt.

Jag kände att jag hade två alternativ. Antingen hamnade podcasten på min blogg som en enkel ljudfil. Eller så hamnade den som en länk som öppnades i ett nytt fönster. Det sistnämnda var ändå att föredra för då kunde jag mixtra med ljudet och lägga till jingel. Och jag vill verkligen ha en jingel. Nu har jag en jingel och den är inte så bra… Men den är där.

 

Jag spelade in en liten kort podcast helt ensam som jag får kalla för episod 0. Den handlar om något så trivialt som dagens namnsdagsnamn genom tiderna.

Bara för att. Hoppas det funkar som jag vill annars blir det ett ordentligt antiklimax i slutet på det här inlägget.

 

På en läktare i Jonstorp

Det var var jag befann mig igår. Jag och Leona åkte iväg för att se på en hockeymatch. Det trodde jag aldrig att jag skulle göra. Någonsin…

För ett par veckor sedan var vi på en överraskningsfest för en kompis. Han spelar hockey och jag hamnade under kvällens gång vid ett bord där hans lagkamrater satt. Dyrt och heligt lovade jag efter några (eller fler än några) glas att jag skulle komma ut och se dem spela. Jag. Kent som inte har något sportintresse alls. När det är landskamp i fotboll kollar jag bara om andra kollar och det finns öl och chips i rummet. När det är hockey på tv så somnar jag. När jag hör ordet ”puck” tänker jag snarare på han här:

Puck, från Shakespeares ”En midsommarnattsdröm” än vad jag tänker på den lilla svarta biten av vulkaniserat gummi som far runt på isen.

Men jag håller mitt ord. Oftast… Och när vår kompis skulle spela sin första match efter en skada så stod vi där på läktaren i Jonstorps ishall. Till att börja med stod jag där med händerna i fickorna och tittade på. Det var ju intressant, typ. Klubbor for fram och tillbaka och det tacklades en del. Men allt eftersom matchen fortsatte fann jag mig själv bli mer och mer medryckt. Händerna for upp ur fickorna. Jag gav ifrån mig ett flertal ”OJ!”, ”JA!” och ”NEJ!” när det hände saker i rinken.

Jag fann mig själv skrika när det gjordes mål. Och när vi gick därifrån i mörkret efter en hemmaförlust så sade jag till min fru: ”Hoppas de vinner nästa gång vi är här.” Leona blev överraskad av det uttalandet.

Det blev jag med.

Uppstart

När man har mycket i sitt liv så är det lätt att en blogg hamnar lite på sidolinjen. Och så har jag ett nytt projekt som vi får se vart det leder.

Detta är ett avsnitt av podcasten som i brist på bättre namn kallas 1-2-3.

Om jag låter podcasten vara exklusiv för min blogg eller om jag kommer få upp den på itunes med bild och jingel och allt får tiden utvisa.

Det slog mig en vanlig tisdag

Efter en stunds irrande i bokhandeln fann jag mig bland psykologi, hälsa och självhjälpsböckerna. Ibland dessa drogs min hand mot en svart bokrygg. Projekt lycka av Gretchen Rubin. Jag läste lite grann på basidan och sedan insåg jag en sak.

Boken handlar, enligt baksidestexten (som brukar veta vad den snackar om), om hur Gretchen inser på bussen att åren är korta och dagarna är långa och hur hon spenderar ett år med sitt lyckoprojekt. Och givetvis hjälper boken en med sitt eget lyckoprojekt. Jag stod där i den trånga gången på Bokia och bläddrade lite och insåg plötsligt:

Jag behöver inte den här boken. Jag är ju redan lycklig…

Jag hann stoppa tillbaka boken i hyllan och påbörja scanning efter en annan intressant bok när min jag insåg vad det egentligen var min hjärna hade tänkt. Jag är redan lycklig. Lycklig! Tänka sig. Och att jag liksom hade tänkt det lite grann i förbigående. På en bokandel en tisdagseftermiddag. Det var inte ett sånt där bombastiskt fyrverkeri av tanke. Det hade inte hänt något extatiskt. Det var bara en vanlig veckodag och där gick jag runt och var lycklig…

Just det odramatiska i det hela gjorde mig gladare. Jag kan skratta lite för mig själv när jag tänker på det. Jag köpte en annan bok. En som handlar om Wabi Sabi.

 

Förbereder förberedelser

Tanken med flytten till huset är att allt ska gå smidigt och lätt. Tanken är att vi ska ha gjort ett gott förarbete och när dagen kommer så kommer allt att vara ostressigt.

Med detta i åtanke har vi redan börjat röja i vårt förråd. Jag tror vi har slängt ungefär en tredjedel och vi har försökt vara så osentimentala som möjligt. Det mesta som är kvar där nere nu är saker som ska från förråd till förråd. Snart ska vi ta itu med att packa ner lägenheten. Det blir en jul i lådor. Men det gör inget. 

Det som orsakat mest huvudbry är hela baletten med att fixa villaförsäkring, komma ihåg adressändringen så småningom, kolla upp telebolag och kolla vilka alternativ man har för internet. Elbolaget vill ha viss information som krävs för flytten. Och hur gör man när det är mitt i månaden man flyttar.

Men vi tar tag i det, inte en sak i taget, men vi försöker hålla ett lugn och skriva anteckningar så vi håller ordning på det. Det går rätt så bra. Jag går i alla fall runt med ett leende när jag tänker på huset.

Själva flyttdagen är väl en annan sak. Den organiseringen får man tänka på när det börjar närma sig. Det kommer vara ett flertal bilar och släp stående utanför lägenheten på en relativt trafikerad gata. Jaja… Det blir då det. Snart… Sextioåtta dagar kvar till flyttdag.

Jag saknar inte saknaden

Jag har ofta saknat människor från förr och då känt mig lite nere och ledsen. Och jag får erkänna att jag dumt nog känt mig ansvarig för att relationen ebbat ut. Eller ännu värre, bortglömd.

Jag har kommit till vissa insikter. Tiden går. Det är en av dem. tiden går och vi med den, allihop. Alla utvecklas och saker händer och skulle det inte göra det så skulle det innebära stagnation och det mår ingen bra av. Ingen relation heller.

Jag insåg häromdagen när jag tänkte på en vän från förr, (som jag inte har något otalt med överhuvudtaget, vi bara har glidit ifrån varandra) att trots att jag saknade honom och det vi hade, så saknade jag inte mig själv som jag var då. Och det förflutnas Kent, som inte existerar längre, var en del av den relationen som nutidens Kent går och saknar. Och det funkar ju inte riktigt. Vår vänskap är kvar, min och min väns. Men vi umgås inte lika frekvent längre. Och det är okej. Det är inte lönt att gå och sakna något som var som aldrig kan bli igen. Jag är annorlunda och har ett större liv än vad jag hade då. Han är annorlunda och har större liv än vad han hade då. Fast på ett annat sätt.

Jag har bytt ut saknaden över en relation som aldrig kommer att vara likadan igen. Hade vi strävat mot det av någon anledning hade det varit som en felsydd kofta vi skulle trä på oss. Obekvämt och onaturligt. Jag har bytt saknaden till att endast vara fina minnen över en period i mitt liv och en vänskap som har hjälpt mig att bli den person jag är idag. Och det kan jag bara känna tacksamhet för. Och tacksamhet är bättre än saknad eller känslan att vara bortglömd.

Sand, stjärnor och vatten

Jag läste en artikel som en kompis länkat till på facebook i morse. Och jag har gått och tänkt på den lite då och då under dagen. Det handlar om hur stort allt är.

Utifrån frågan om huruvida det finns fler stjärnor på himlen än sandkorn på jorden kommer man fram till intressanta saker. Om man räknegissar på ett sätt som bara vetenskapsmän kan så kommer man fram till att det i otroligt runda slängar finns sju kvintiljoner och fem hundra kvadriljoner sandkorn på vår jord. De här siffrorna säger mig ingenting förutom att det är en otrolig mängd. Man kan lika gärna använda ”fantasiljoner” som måttstock.

Antalet stjärnor i himlen. Om man kallar det överskådliga universum för himlen så kommer siffran upp i sjuttio tusen miljoners miljoners miljoner. (Vilket tydligen är en betydligt högre siffra.) Det finns fler stjärnor i alla dessa galaxer och kluster än det finns sandkorn på vår jord. Att greppa detta känns ofattbart. Men så kommer det en liten twist mot slutet…

Det finns alltså sjuttio miljoners miljoners miljoner stjärnor i universum (som vi kan se). Lika många vattenmolekyler finns det i endast tio droppar vatten. Tio! Det är väldigt mycket på väldigt lite. Det är helt fantastiskt och mirakulöst detta universum vi lever i.

Jag länkar givetvis till artikeln.

Kung Tut i Malmö

Jag och min vän Timmy åkte till Malmö för att se på utställningen om Tutankhamun. Det var väldigt häftigt och väl värt pengarna.

Ett tips är att ta hörlurarna som erbjuds. Jag och Timmy tänkte att vi är två normalbegåvade människor som kan läsa och ville kunna prata med varandra under besöket och inte gå i flock utan att yttra ett ord. På grund av detta beslut missade vi en del i de första två rummen. I det ena visades det en film och i det andra visades hur gravkammaren sett ut när den upptäcktes.

Efter det så kom själva utställningen och det var rikligt skyltat så man kunde kolla på vad man ville, när man ville det och man kunde vara social med sin kompis under tiden.

Jag kan varmt rekommendera att man tar sig ner till Malmö för utställningen. Den är väldigt omfattande och imponerande. Här är en länk till utställningen.

Jag tog lite bilder. Det fick man lov så länge man lämnade blixten i fickan.

20121102-065238.jpg

Detta är det näst största gyllene gravrummet. Jag fotade i hemlighet tanten på bilden för att man lättare skulle se hur stor den var.

20121102-065411.jpg

Kista och kista som var inuti den andra kistan. På det viset var Tutankhamuns mumie lite grann som en sån där rysk babushka.

20121102-065532.jpg

Så här såg han ut under alla gyllene masker. Jag tänkte att det var ett bra sätt att avsluta ett inlägg såhär i halloweentider.

Återigen; Besök utställningen om ni gillar historia, arkeologi, guld, Egypten eller folk som går runt med hörlurar. Det är väl värt 165 spänn.