På en läktare i Jonstorp

Det var var jag befann mig igår. Jag och Leona åkte iväg för att se på en hockeymatch. Det trodde jag aldrig att jag skulle göra. Någonsin…

För ett par veckor sedan var vi på en överraskningsfest för en kompis. Han spelar hockey och jag hamnade under kvällens gång vid ett bord där hans lagkamrater satt. Dyrt och heligt lovade jag efter några (eller fler än några) glas att jag skulle komma ut och se dem spela. Jag. Kent som inte har något sportintresse alls. När det är landskamp i fotboll kollar jag bara om andra kollar och det finns öl och chips i rummet. När det är hockey på tv så somnar jag. När jag hör ordet ”puck” tänker jag snarare på han här:

Puck, från Shakespeares ”En midsommarnattsdröm” än vad jag tänker på den lilla svarta biten av vulkaniserat gummi som far runt på isen.

Men jag håller mitt ord. Oftast… Och när vår kompis skulle spela sin första match efter en skada så stod vi där på läktaren i Jonstorps ishall. Till att börja med stod jag där med händerna i fickorna och tittade på. Det var ju intressant, typ. Klubbor for fram och tillbaka och det tacklades en del. Men allt eftersom matchen fortsatte fann jag mig själv bli mer och mer medryckt. Händerna for upp ur fickorna. Jag gav ifrån mig ett flertal ”OJ!”, ”JA!” och ”NEJ!” när det hände saker i rinken.

Jag fann mig själv skrika när det gjordes mål. Och när vi gick därifrån i mörkret efter en hemmaförlust så sade jag till min fru: ”Hoppas de vinner nästa gång vi är här.” Leona blev överraskad av det uttalandet.

Det blev jag med.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *