Det är mycket country nu

Det har börjat en ny tvserie som jag varmt kan rekommendera. Om man gillar country. Och gör man det inte så kanske man blir frälst.

Nashville. Så heter den. De två huvudpersonerna är Rayna James, countrydrottningen som har nått stiltje i både karriär och privatlivet. Spelad av Connie Britto som tidigare spelade den rödhåriga receptionisten i Spin City som Michael J Fox var förtjust i. Och Juliette Barnes, countrystjärnskottet från en strulig bakgrund som tycker att det glittriga paketet som skivbolaget marknadsför henne som börjar sitta illa när hon kan och vill så mycket mer. Spelad av Hayden Panettiere, tidigare känd som cheerleadern med läkekrafter från Heroes.

Dessa, och en massa andra briljanta skådisar/sångare och en bra story och bra musik gör det till en serie väl värd att se. Två av sidokaraktärerna som jag gillar mycket är Scarlett och Gunner. De jobbar på ett countryhak och en kväll med öppen mic får de ett erbjudande… Efter den här sången:

http://www.youtube.com/watch?v=gAI_1FsJ8rE

Vill man inte titta på amerikansk dramaserie men vill njuta av bra countrymusik ändå kan jag alltid rekommendera Country i p4 med Kalle Oldby. Utmärkt lyssning och stor variation på bra musik.

Men jag avslutar ändå med en till låt från Nashville…

http://www.youtube.com/watch?v=zez288nd054

Äntligen hemma

Flytten gick smidigt som attan. Tre timmar tog det från början till sista släpet var tomt. Arbetet att få rätt saker på rätt plats har börjat. Och så har jag blivit sjuk.

Nu låter det värre än det är. Det handlar om en ordentlig förkylning bara men det räcker för att man inte ska orka någonting.

Eftersom vi har fler och större rum att möblera är det konstant uppenbart att vi behöver införskaffa möbler. Det är dock något som får ta den tid det tar. Lådorna börjar så sakteligen försvinna mer och mer. Våra prylar och pinaler börjar hitta var de hör hemma.

Katterna stortrivs i huset redan. Den stress och allt det bråkande som vi upplevde i lägenheten den sista tiden dem emellan är helt borta. Det är så otroligt skönt.

Jag har också äntligen fått upp min dator idag. Egentligen är det tänkt att den ska står i mitt hobbyrum i källaren. Kruxet med det dock är att i det rummet så finns det endast ett enda vägguttag. Och det fungerar inte. Nu vet jag inte om det är något jag missat eller inte men jag vet en sak… Har man gott om vänner med elutbildning så går man inte och rotar i det elektriska själv med bara godtyckliga gissningar som verktyg. Datorn står just nu mitt på vårt vardagsrumsbord. Det är för att vår TV inte är inkopplad än och jag ligger under filtar i soffan.

Det enda jag måste orka göra idag är att åka till Helsingborg för besiktningen av vår gamla lägenhet. Det är inget jag ser fram emot. Jag tror att vi får godkänt på städningen men inte på den vägg i vardagrummet som behöver en målares varsamma hand. Vi får se…

Nu har jag en film eller två jag ska titta på från under filtarna.

Jag kopplar ner ett litet tag

Allt måste packas ner. Allt måste kopplas loss från väggen. Annars blir det lite svårt att flytta på det. 

Man har sparat det till sist. Datorerna, routern, TVn och dvdspelaren. Nu måste det dock plockas ner och kopplas ur. Men helt borta från de sociala nätverken är man ju inte. Mobilen har man alltid på sig.

Det blir dock inte tre podcaster i januari. Det blir förhoppningsvis två. Flytten kom lite mer ivägen för den hobbyn än vad jag trodde. Och det är okej. Annars skulle ju podcasten varit uppe typ idag.

Detta blir det sista blogginlägget från övre nytorgsgatan, Helsingborg. Nu stänger jag av datorn här.

I morgon blir första dagen

Det har gått fort. Det känns som om det var härom veckan som vi åkte från en biopremiär i Ängelholm för att titta på ett hus. Det var tre månader sedan och imorgon är vi husägare.

Som vi har väntat i dessa månader. Väntat och planerat och drömt. Det har köpts inredningstidningar. Det har spanats på blocket. Det har snackats ekonomi och framför allt, i alla fall den senaste tiden, så har det packats.

Vi lever nu i lådor. Det kommer vi göra i flera dagar till. Skillnaden är att lådorna kommer befinna sig i Kvidinge i stället. Imorgon ska vi till banken och skriva på de sista papperna. Imorgon får vi nycklarna till vårt hus. Som jag längtar.

husnorr

Ibland blir det bakvänt

En god tanke kan ibland bli planerad till tillfredsställelse. Och förblir en god idé tills den blir utförd. Då inser man hur dålig den var.

Jag tänkte att det ar en bra idé att tömma vårt förråd. Då slipper man ju flytta saker från två ställen. Alla lådor från lägenheten och ner i släpet. Inget spring i källaren…

Så idag tog jag tag i saken och började tömma förrådet för att underlätta för de av våra underbara vänner som hjälper oss att flytta på lördag. Jag hade hunnit tre vändor ner i förrådet innan jag insåg hur idiotisk planen var. Den braiga tanken som jag tänkt i all välmening visade sig vara lite dum.

Det är inte mycket kvar i förrådet. De småsaker som finns där kan vi flytta redan på fredagen när vi påbörjar flytten. Om man är tre personer tar det två vändor att få det helt tomt. Detta är bättre än att jag ska spendera timmar i förmiddag med att springa fyra trappor ner och upp, om och om igen. För att underlätta… För vem?

Jag struntar i att tömma förrådet idag. Att släpa upp allt i lägenheten för att om fem dagar släpa ner allt igen är bara dumt. Och tänk att den tanken som jag tänkte en gång verkade så bra. Jag fick upp den gamla hatthyllan och skruvade upp den i alla fall. Så jag går och börjar spackla istället. Det verkar smartare.

Vi blev inte knäckta

Garderoben däremot blev lite vingabruten. Såpass mycket att den inte gick att sälja.

När vi flyttade in så stod det i sovrummet en bjässe till garderob som vi gladeligen köpte av de förra hyresgästerna. De var lika glada för de slapp montera ner den. Nu när vi snart ska flytta bestämde vi oss för att bli av med kolossen. Sälja den på blocket för en billig peng helt enkelt. Men eftersom klädskåpet är större än alla dörrar och fönster i lägenheten var den ju tvungen att säljas i nedmonterat skick.

Jag tog foto på garderoben och sedan började vi så försiktigt att montera isär den. Alla skruvar, pluppar och dippedutter sparade vi noggrant i en påse. Tills det sade knak…

Helt plötsligt såg vi att hur försiktiga vi än varit var inte garderoben byggd för att monteras ner lika lätt som den sattes ihop en gång. Resten av garderoben slets ner. Det var liksom lite förlösande att inte behöva vara så jävla försiktig. Det knäcktes och bändes och bröts. Och i morgon blir det en tur till tippen istället. Då passar vi på att slänga en massa annat också. Rätt skönt.

Finns det lyckliga slut?

Ibland tänker man att livet skulle vara lite som på film. I alla fall ha ett soundtrack. Men är filmer så bra egentligen, när det kommer till livet…

Vi pratade om det på jobbet inatt efter vi hört en krönika av Matilda Berggren i P3. Det här med att man vill att livet ska ha samma flärd som på film. Att man vill ha det där tokigt romantiska eller segerns sötma efter man vunnit den man älskar över en falsk romantisk motpart. Vi pratade mest drama och romcoms.

Och det slog oss… Sådana filmer har inga lyckliga slut. De har inga slut alls egentligen. De har en början. När ”THE END” har bleknat bort och undertexterna börjar rulla så börjar karaktärernas liv på riktigt. Och vi själva sitter där och fyller i ”…och så levde de lyckliga i alla sina dagar…”. Utan att någon sagt till oss att göra det.

När det är sådana där dejtingprogram i radio och tv så gör de ofta en followup. Vad hände sen? För det vill man ju veta. Men är det bara för att det handlar om riktiga människor? Efter Meg Ryan och Tom Hanks möttes där uppe på Empire State Building på alla hjärtans  dag på åttiotalet… Vad hände sen? De kände ju inte varandra. Gick dejten bra? Om de kom överens… Vad gjorde de när vardagen satte igång? Bråkade de om disken? Skrek Hanks son någonsin ”Du är inte min riktiga mamma!” till Ryan?

Jag tror att önska sig att livet ska vara som på film är en fälla. För vi är itutade en slags blueprint om hur romantik ska vara och endast i uppstarten av ett förhållande. Bara tills problemet är löst eller man slutligen fallit för varandra och går ner för gatan hand i hand till någon skitbra låt som spelar för hela världen. I filmen finns inget ”sen.” Filmer har inget blueprint för lyckade förhållanden från början till slut. Matthew McConaughey och Kate Hudson gick det ju bra för i den där filmen som gick på tv för ett par dagar sen… Han fick henne att stanna i New York med honom. Då måste hon flytta hem till honom direkt för hon hade ju sålt sin lägenhet. Hans inredning kanske inte passar henne direkt. Hur såg den diskussionen ut? Eftersom de redan blivit så kära så kanske det inte är lönt att göra en film om deras förlovning. Om det inte uppstår en idiotisk komplikation på något sätt såklart.

För det är ju det filmer handlar om. Konflikterna och problemen som ska lösas. Jag vill ju helst ha ett så konfliktfritt kärleksliv som möjligt. Och då kanske romantiken får lida. Men jag tror inte det. Jag tror vardagsromantiken segrar över den vi vill efterlikna från filmer.

Jag tror inte att Colin Firth och Lucia Moniz var lyckligare än när filmen tog slut och de satte sig i sin soffa och bara hade det gott med varandra. När allt lugnat ner sig och inte alls var som på film.

Episod 4 av 123. A new Hope

Det snackas om Star Wars. Om de där små rollerna som man egentligen inte lägger vikt vid. Men man lägger märke till dem.

Min gäst den här gången är min gode vän Danne. Och jag lägger också upp en bild som i och för sig är en spoiler. Men det gör inget. Samtalet är mycket större än så.

DANNE usualsuspectsSW

 

Lyssna och ha kul.

(Jag svamlar lite grann i början men det blir snabbt bättre.)