Ibland tänker man att livet skulle vara lite som på film. I alla fall ha ett soundtrack. Men är filmer så bra egentligen, när det kommer till livet…
Vi pratade om det på jobbet inatt efter vi hört en krönika av Matilda Berggren i P3. Det här med att man vill att livet ska ha samma flärd som på film. Att man vill ha det där tokigt romantiska eller segerns sötma efter man vunnit den man älskar över en falsk romantisk motpart. Vi pratade mest drama och romcoms.
Och det slog oss… Sådana filmer har inga lyckliga slut. De har inga slut alls egentligen. De har en början. När ”THE END” har bleknat bort och undertexterna börjar rulla så börjar karaktärernas liv på riktigt. Och vi själva sitter där och fyller i ”…och så levde de lyckliga i alla sina dagar…”. Utan att någon sagt till oss att göra det.
När det är sådana där dejtingprogram i radio och tv så gör de ofta en followup. Vad hände sen? För det vill man ju veta. Men är det bara för att det handlar om riktiga människor? Efter Meg Ryan och Tom Hanks möttes där uppe på Empire State Building på alla hjärtans dag på åttiotalet… Vad hände sen? De kände ju inte varandra. Gick dejten bra? Om de kom överens… Vad gjorde de när vardagen satte igång? Bråkade de om disken? Skrek Hanks son någonsin ”Du är inte min riktiga mamma!” till Ryan?
Jag tror att önska sig att livet ska vara som på film är en fälla. För vi är itutade en slags blueprint om hur romantik ska vara och endast i uppstarten av ett förhållande. Bara tills problemet är löst eller man slutligen fallit för varandra och går ner för gatan hand i hand till någon skitbra låt som spelar för hela världen. I filmen finns inget ”sen.” Filmer har inget blueprint för lyckade förhållanden från början till slut. Matthew McConaughey och Kate Hudson gick det ju bra för i den där filmen som gick på tv för ett par dagar sen… Han fick henne att stanna i New York med honom. Då måste hon flytta hem till honom direkt för hon hade ju sålt sin lägenhet. Hans inredning kanske inte passar henne direkt. Hur såg den diskussionen ut? Eftersom de redan blivit så kära så kanske det inte är lönt att göra en film om deras förlovning. Om det inte uppstår en idiotisk komplikation på något sätt såklart.
För det är ju det filmer handlar om. Konflikterna och problemen som ska lösas. Jag vill ju helst ha ett så konfliktfritt kärleksliv som möjligt. Och då kanske romantiken får lida. Men jag tror inte det. Jag tror vardagsromantiken segrar över den vi vill efterlikna från filmer.
Jag tror inte att Colin Firth och Lucia Moniz var lyckligare än när filmen tog slut och de satte sig i sin soffa och bara hade det gott med varandra. När allt lugnat ner sig och inte alls var som på film.
Follow
