Förra måndagen upptäckte jag och Leona att vår katt Frida var borta. Det har varit en för jävlig vecka när vi har letat efter henne. Saknat henne och varit orolig för vad som skulle kunna ha hänt henne. Idag fann vi henne. Hon hade gömt sig i en mörk vrå under ett bord i källaren. Död.
Frida var inte min katt från början. Jag adopterade henne av min syster för fem år sedan. Men vi fann varandra väldigt snabbt och blev snart allra bästa vänner. Hon var ingen särskilt aktiv katt, svår att få igång med leksaker. Om det inte var en laserpekare. Då blev hon helt tokig. Eller om det glimmade solkatter längs väggar och tak. Dem jagade hon med. Men mest av allt gillade hon att mysa.
Hon var min katt. Tillgiven till mig och ständigt vid min sida. Oftast var det mysigt men det kunde ibland bli lite för mycket kärlek. Nu, när hon inte finns vid min sida mer ångrar jag alla de gånger jag irriterat knuffat bort henne när hon velat gosa med mig. Hon älskade att bädda på min mage och sedan lägga sig där när jag låg tillbakalutad och tittade på film eller liknande. Då låg vi där och hade det gott. Det var en av de bästa sakerna vi båda visste.
Det kvittade när på dygnet det var. Eller vad jag gjorde. Hon var delaktig på något sätt. Många sena kvällar framför datorn har sett ut såhär:
Frida var en levnadsglad katt. Pratglad och varm. Ibland somnade hon före oss på soffan. Då hon vaknade till hade jag och Leona oftast gått och lagt oss. Då kunde hon ropa efter oss. Letande på nedervåningen. Då fick vi ropa efter henne. Då rusade hon upp för trappan, hoppade upp i sängen och lugnade ner sig när hon såg att vi inte var borta.
Hon var en matglad katt. Ständigt närvarande runt matbordet. Och jag gav henne gärna små bitar ost, korv eller leverpastej. När vi satt och åt brukade hon hoppa upp på en tom stol och lägga hakan på bordet. Inte mer. Jag tror det var dels lite tiggande men mest var det nog en vilja att vara delaktig.
Jag kommer sakna min vän. Min goa knasiga varma lekkamrat som jag älskar så mycket. Min Frida ligger nu begraven under vårt snöbollsträd. Jag har lagt en stor sten vid graven så det finns något permanent där att beskåda. Men mest av allt är att jag tänker att hon en dag kommer bli en del av trädet som blommar så fint varje år. Precis utanför köksfönstret står det. Och jag ser det från där jag sitter.
Tokiga, underbara, mysiga vän. Vila i frid. Jag kommer alltid att minnas dig.
Follow
