Karta över en fantasivärld

Jag fortsätter med rollspelsrelaterade inlägg ett tag till. Denna gången handlar det om det ultimata pre-gps-verktyget för att inte gå vilse eller för att få en överblick över vad som egentligen finns i världen. Eller om man helt enkelt gillar att titta på kustremsor.

Vi ska som tidigare nämnt spela Fantasy! Old School Gaming på lördag. Men det var egentligen tänkt i våras att hösten skulle inledas med Drakar och Demoner. Men eftersom mina böcker försvunnit under åren och att vinna en auktion på tradera är över min budget samt att jag inte har lust eller möjlighet att skriva ut de pdf-er som finns på Riotminds sida så fick jag överge den idén. Fast ändå inte…

Rollspel är inte regelsystem endast. Vad var det med Drakar och Demoner som jag ville berätta? Storyn hade jag. Och även om man inte använder DoDs regelsystem så kan man ju härja runt i Ereb Altor ändå! Så så blev det…

Men jag ville ha en karta. Och som sagt… Att skriva ut var inte ett alternativ, samt att jag ville ha det större än ett A4. Då får man så gott sätta sig ner och göra en egen som kartritarna i gamla tider. Nästan… Jag använde min ipad.

ereb1

Först en grovskiss med en hederlig blyertspenna för att sedan med paddans hjälp komma närmre och få rätt på kusterna, bergen och skogarna. Nu blev det inte helt och hållet likadant som i böckerna om Ereb Altor. Men det gör inget. För i och med det så blev det mitt Ereb Altor. Efter jag hade renritat, tuschat och suddat bort oönskade linjer så skuggade jag haven, ritade dit städer och andra landmärken och då såg det ut såhär:

ereb2

 

Nu hade jag en karta för mig och mina spelare. Men för att få lite fejkad autenticitet på det hela så tog jag med kartan till jobb och lånade en kopiator. Därefter föråldrade jag pappret med att lägga det i en plåt, hälla kaffe och sump över och låta det dra tills pappret nästan gick isönder. Sedan åkte det in i ugnen på ett par hundra grader i cirka fem minuter. Det torkar snabbt. Efter det kom smådetaljer som man fixade till med droppande vatten från kökskran. En tändare och en spisplatta som stod igång. Resultatet:

ereb3

 

Den är lite roligare att kladda och göra anteckningar på allt eftersom man besöker städer och byar och märker ut var man gömmer eller gräver upp eventuella skatter. Var finns draken? (Om det finns nån drake dvs… Inga spoilers här inte…) Var har vi ett pris på vårt huvud. Vill den snälle SLPn vara så god och visa på vår karta vart hen vill vi ska gå?

Och skulle den förgås så har jag några till i förvar. För säkerhets skull. Man vet aldrig med äventyrare…

Charmen med egen skärm

När man är spelledare behöver man ofta slå dolda tärningsslag och eventuellt titta i tabeller. För att undvika att bläddra i böcker och dölja slag med handen finns det spelledarskärmar.

Dessa är allt som oftast lite eller ganska otympliga. Gjorda av papp så vill de vika tillbaka sig själva eller så är de tabeller man ibland behöver på fel sida av skärmen så man får sitta och vika den. Nu finns det några som är bättre och några som är sämre. Jag är en sådan spelledare som trivs bäst när jag har något att gömma mina tärningar och anteckningar bakom. Jag vill ju inte att mina spelare ska råka se något som är for my eyes only.

Vi ska börja spela Fantasy! Old school gaming på lördag och på Saga games hemsida finns det en pdf av en spelledarskärm att ladda ner. Denna innehåller dock lite som jag tyckte var lite onödigt, samt att jag hade fått bygga upp skärmen av pappskivor och det gillar jag inte så mycket.

Så jag klippte lite i dokumentet och klistrade in det jag tyckte jag behövde i en lite mindre skala för att bygga mig en egen lite mindre skärm som till och med är lätt att transportera. Och så skrev jag ut lite fantasybilder för mina spelare att bli inspirerade av. Hela rasket byggdes sedan ihop av ett par tomma cdfodral. Skåda:

20130827-195017.jpg

20130827-195009.jpg

20130827-194952.jpg

I mörkret

Ett nytt vedträ på brasan fick gnistor att stiga upp ur lågorna för att dö mot natthimlens kyla. Knastret överröstade tystnaden från skogen där de båda slagit läger för natten. Elden de grillade sina kaniner över höll den uråldriga barrskogens mörker och kyla borta. De hade inte pratat mycket under de senaste dagarna. Regnet hade satt en dyster stämning mellan dem när spåret de följde började kallna. Det hade slutat regna nu men de var fortfarande blöta.

   Han var en slank liten man. Klädd i grova kläder och en bredbrättad hatt. Upphängd vid sidan om honom på en gren var en stor brun skinnrock med många fickor. Elden fick hans ansikte att få färg då han var en väldigt blek man. Han hade djupa fåror i ansiktet som ändå inte fick honom att se trött ut. Det var hans ögon. Hans pigga gröna ögon som ständigt var glänsande och pigga som fick ansiktet att lysa upp. Vid hans sida låg två slank vackra kortsvärd. Han höjde blicken mot sin reskamrat. Hon hade blicken starkt fokuserad mot de nu växande lågorna.

    ”Vad tänker du på Nera? Vad sägs om att börja prata med varandra igen? Vi kommer att hitta dem. Vi är nära nu… Jag känner det på mig.”

   Kvinnan mötte hans blick och hennes isblå ögon blixtrade i ren ilska i en sekund innan hon blundade igen. Hon reste sig med ett ryck och kastade pinnen med hennes middag in i skogen där det omedelbart prasslade till. Hon var högrest och bredaxlad. Stolt hållning. Hennes röda hår hängde tungt och blött över hennes axlar. Hon var klädd i rustning och grova tyger och vid hennes sida hängde ett tungt svärd. Över axlarna en päls. Hennes händer knöts så knogarna vitnade. Mannen såg hur hennes käkar spändes i dunklet vid dungens kant. Hans blick drogs mot hennes tatueringar. Han hade aldrig sett sådana tatueringar under hans resor. Var kom hon ifrån? Hon var så tystlåten om sitt ursprung. Elden knastrade inte längre så tystnaden var mer kompakt nu är tidigare. Han ville inte pressa henne. Ville hon inte prata så gjorde hon inte det. Dessutom var han lite rädd för henne, trots att han var över åttio år äldre än henne och betydligt mer berest.

   ”Du vet ingenting, halvalv.” svarade hon tyst till sist. Hade han inte haft så bra hörsel hade han förmodligen inte hört hennes svar. ”Deras spår är kallt. Vi var nära… Så nära när vi lämnade Kardien men nu är det som om de är uppslukade av jorden. Någonstans i de berg vi har framför oss finns de. Och de bergen är stora.”

  ”De kanske har blivit dräpta. Med tanke på vad jag lärt mig om dessa två så lär du knappast vara den enda som svurit hämnd.”

   Nera drog sitt svärd och tittade på hur lågornas reflektion lekte i den putsade klingan. Hon viskade tyst för sig själv, så lågt att till och med hans skarpa öron inte kunde höra vad hon sade. Men han kände hur alla håren på hans nacka ställde sig upp och en kyla drog in i lägret trots elden. Runorna i svärdets hjalt började glöda i grönt. Hennes blick hårdnade när hon såg in i lågornas lek och till sist med ett hårt rytande satte hon svärdet i elden och svor en lång ramsa som fick honom att önska att han var döv.

   ”Kontakten är bruten Versek! Må Mol nå mina drömmar om jag förstår hur detta kunnat ske. I tio år har jag sökt efter dem. I fem år har jag haft en kontakt som fått mig närmre och närmre. Och nu, efter detta oväder så är det som om de inte fanns mer. Borta! Slukade av Ghaeril. Men det kan de inte vara… Det skulle jag känt…”

   Han förstod sig inte på hennes magi. Men han förstod att den var mäktig och sann. Han delade sin kanin i två delar och gav henne den ena halvan.

   ”Så de är inte dräpta, men den länk du haft till dem är bruten på något sätt… Då får vi spåra dem på det gamla hederliga viset. Vilken tur att du har en vildmarksman och halvalv till vän. Det finns inte så många vägar upp i och genom Aidnebergen. Och med tanke på att du sade att de senast färdades tillsammans med ett större sällskap igen så är det säkert någon som sett dem. Om inte så lämnar många män många fotavtryck efter sig. Sätt dig nu Nera och ta ditt svärd ur elden. Ät och sedan vilar vi och låter elden torka våra kläder. Imorgon hittar vi nya spår. Jag lovar.”

  Hon blängde på honom men satte sig ner och tog sitt svärd ur elden och stack det tillbaka i sin skida. Hon hände av sig sin päls och sina stövlar och lutade sig tillbaka mot den stora välta stock hon hade bakom sig. Hon tog en tugga av kaninen. Versek slappnade av lite grann. Hon var så hetlevrad. Blodet brann i henne. Hon var så stark och så målmedveten. Det var bara synd att hennes mål var hämnd. Men han hade svurit att hjälpa henne få sin dom över de två korparna som hon kallade dem. De två nidingar som dräpt alla hon hållit kär. De som bränt hennes by. Men var denna byn låg och för hur länge sedan det var hade hon inte berättat.

   Nera tittade upp i skyn. Mellan grantopparna som omringade den lilla gläntan de låg i syntes ingen av månarna. Bara stjärnor och mörker. Innan hon somnade bad hon en liten bön till Narja för hennes dräpta fränders väl.

   Versek såg henne somna in. Han lade de sista vedträna på brasan innan han också lade sig tillrätta för att halvsova. De skulle hitta ett spår nästa morgon. Eller i alla fall under dagen. Han drog sina kortsvärd närmre och blundade.

Faelbrin_the_Protector_by_perkan

… I mörkret utanför eldens ljus räckvidd, mellan två mäktiga stenar stod en skepnad som betraktade de båda. En skugga blott, eller mer. Med två illvilliga ögon som glödde intresserat och ett leende som var fullt av hunger…