Ett nytt vedträ på brasan fick gnistor att stiga upp ur lågorna för att dö mot natthimlens kyla. Knastret överröstade tystnaden från skogen där de båda slagit läger för natten. Elden de grillade sina kaniner över höll den uråldriga barrskogens mörker och kyla borta. De hade inte pratat mycket under de senaste dagarna. Regnet hade satt en dyster stämning mellan dem när spåret de följde började kallna. Det hade slutat regna nu men de var fortfarande blöta.

   Han var en slank liten man. Klädd i grova kläder och en bredbrättad hatt. Upphängd vid sidan om honom på en gren var en stor brun skinnrock med många fickor. Elden fick hans ansikte att få färg då han var en väldigt blek man. Han hade djupa fåror i ansiktet som ändå inte fick honom att se trött ut. Det var hans ögon. Hans pigga gröna ögon som ständigt var glänsande och pigga som fick ansiktet att lysa upp. Vid hans sida låg två slank vackra kortsvärd. Han höjde blicken mot sin reskamrat. Hon hade blicken starkt fokuserad mot de nu växande lågorna.

    ”Vad tänker du på Nera? Vad sägs om att börja prata med varandra igen? Vi kommer att hitta dem. Vi är nära nu… Jag känner det på mig.”

   Kvinnan mötte hans blick och hennes isblå ögon blixtrade i ren ilska i en sekund innan hon blundade igen. Hon reste sig med ett ryck och kastade pinnen med hennes middag in i skogen där det omedelbart prasslade till. Hon var högrest och bredaxlad. Stolt hållning. Hennes röda hår hängde tungt och blött över hennes axlar. Hon var klädd i rustning och grova tyger och vid hennes sida hängde ett tungt svärd. Över axlarna en päls. Hennes händer knöts så knogarna vitnade. Mannen såg hur hennes käkar spändes i dunklet vid dungens kant. Hans blick drogs mot hennes tatueringar. Han hade aldrig sett sådana tatueringar under hans resor. Var kom hon ifrån? Hon var så tystlåten om sitt ursprung. Elden knastrade inte längre så tystnaden var mer kompakt nu är tidigare. Han ville inte pressa henne. Ville hon inte prata så gjorde hon inte det. Dessutom var han lite rädd för henne, trots att han var över åttio år äldre än henne och betydligt mer berest.

   ”Du vet ingenting, halvalv.” svarade hon tyst till sist. Hade han inte haft så bra hörsel hade han förmodligen inte hört hennes svar. ”Deras spår är kallt. Vi var nära… Så nära när vi lämnade Kardien men nu är det som om de är uppslukade av jorden. Någonstans i de berg vi har framför oss finns de. Och de bergen är stora.”

  ”De kanske har blivit dräpta. Med tanke på vad jag lärt mig om dessa två så lär du knappast vara den enda som svurit hämnd.”

   Nera drog sitt svärd och tittade på hur lågornas reflektion lekte i den putsade klingan. Hon viskade tyst för sig själv, så lågt att till och med hans skarpa öron inte kunde höra vad hon sade. Men han kände hur alla håren på hans nacka ställde sig upp och en kyla drog in i lägret trots elden. Runorna i svärdets hjalt började glöda i grönt. Hennes blick hårdnade när hon såg in i lågornas lek och till sist med ett hårt rytande satte hon svärdet i elden och svor en lång ramsa som fick honom att önska att han var döv.

   ”Kontakten är bruten Versek! Må Mol nå mina drömmar om jag förstår hur detta kunnat ske. I tio år har jag sökt efter dem. I fem år har jag haft en kontakt som fått mig närmre och närmre. Och nu, efter detta oväder så är det som om de inte fanns mer. Borta! Slukade av Ghaeril. Men det kan de inte vara… Det skulle jag känt…”

   Han förstod sig inte på hennes magi. Men han förstod att den var mäktig och sann. Han delade sin kanin i två delar och gav henne den ena halvan.

   ”Så de är inte dräpta, men den länk du haft till dem är bruten på något sätt… Då får vi spåra dem på det gamla hederliga viset. Vilken tur att du har en vildmarksman och halvalv till vän. Det finns inte så många vägar upp i och genom Aidnebergen. Och med tanke på att du sade att de senast färdades tillsammans med ett större sällskap igen så är det säkert någon som sett dem. Om inte så lämnar många män många fotavtryck efter sig. Sätt dig nu Nera och ta ditt svärd ur elden. Ät och sedan vilar vi och låter elden torka våra kläder. Imorgon hittar vi nya spår. Jag lovar.”

  Hon blängde på honom men satte sig ner och tog sitt svärd ur elden och stack det tillbaka i sin skida. Hon hände av sig sin päls och sina stövlar och lutade sig tillbaka mot den stora välta stock hon hade bakom sig. Hon tog en tugga av kaninen. Versek slappnade av lite grann. Hon var så hetlevrad. Blodet brann i henne. Hon var så stark och så målmedveten. Det var bara synd att hennes mål var hämnd. Men han hade svurit att hjälpa henne få sin dom över de två korparna som hon kallade dem. De två nidingar som dräpt alla hon hållit kär. De som bränt hennes by. Men var denna byn låg och för hur länge sedan det var hade hon inte berättat.

   Nera tittade upp i skyn. Mellan grantopparna som omringade den lilla gläntan de låg i syntes ingen av månarna. Bara stjärnor och mörker. Innan hon somnade bad hon en liten bön till Narja för hennes dräpta fränders väl.

   Versek såg henne somna in. Han lade de sista vedträna på brasan innan han också lade sig tillrätta för att halvsova. De skulle hitta ett spår nästa morgon. Eller i alla fall under dagen. Han drog sina kortsvärd närmre och blundade.

… I mörkret utanför eldens ljus räckvidd, mellan två mäktiga stenar stod en skepnad som betraktade de båda. En skugga blott, eller mer. Med två illvilliga ögon som glödde intresserat och ett leende som var fullt av hunger…