När apokalypsen kommer

Den dagen står man där (förhoppningsvis) och finner sig själv totalt menlös. Man kan ingenting som är av värde för att leva ett liv utan bekvämligheter.

Tankarna började snurra lite i mitt huvud när jag tittade på realityserien The Colony från 2009. Ett genomsnitt av befolkningen skulle överleva i tio veckor i en gammal fabrikslokal och bara använda saker de hittade. Det bör tilläggas nu att när jag skriver genomsnitt bör skriva ”genomsnitt”. En mekaniker, en raketforskare, en byggare, en uppfinnare, en marinbiolog, en maskintekniker, en läkare, en akutsjuksköterska, en före detta militär och en kampsportstränare. (För det representerar genomsnittet, eller hur…) Men jag förstår. Man vill visa en grupp som har hög chans att klara det. Bra tv.

Och de klarar sig. Visst får de äta kattmat och är jävligt skitiga mot slutet men ändå… Då börjar man tänka på sig själv. Man hade varit lite grann som Arthur Dent i Liftarens Guide till Galaxen när han hamnar på planeten Lamuella och finner att han trots sin fina utbildning är helt värdelös och blir den primitiva stammens sandwichguru.

Jag är inte helt förtappad känner jag. Men ändå vet jag att om världen skulle gå under och vi skulle finna oss i ett Sverige utan lag och ordning, utan el och rinnande vatten, utan vett och sans så skulle alla mina erfarenheter inte leda upp till särskilt mycket. Vart skulle man ta vägen? Vilka skulle man försöka leta upp och hur? Inga telefoner eller iPrylar funkar. Skulle man göra sitt hus till ett fort eller skulle man leta sig till där det finns andra människor? Sjukhus. Polisstationer. Köpcentrum. Eller kommer det vara att leta efter trubbel?

Jag är inte jättebra på att bygga saker. Jag vet inte vilka växter som är ätliga eller giftiga. Jag fattar inte hur bilar funkar. Jag kan inte tjuvkoppla en. Jag kan inte dyrka upp lås. Jag kan inte göra upp eld utan tändstickor eller tändare.

Nu blir jag lite låg av att rabbla saker jag inte kan. Jag är jättebra på mycket. Men inte på många saker som hade varit värt något om världen går under.

Nu tror jag inte att världen kommer gå under i vår livstid. Kanske kommer vi se världsfred innan jag kolar. Kanske utforskar vi stjärnorna. Kanske laddar vi upp oss allihop till nätet och blir avatarer. Men man blir lite nervös när världsekonomin står och balanserar på amerikanska politikers axlar. Man blir lite nojig när det larmas om nya superinfluensor från nya djur varje säsong. Men som alltid så går livet vidare. Och man oroar sig om räkningar och vad man ska ha till middag på söndag och om det var nåt man hade glömt att skriva in i sin kalender…

Det jag tror jag vill komma till är att jag nog ska läsa en bok om hur man gör lite knopar och om ätliga växter och samla på mig lite saker som är bra att ha ändå. För det funkar ju inte att bara bokmärka en sajt eller två. Men så fort jag slutat skriva här kommer jag nog bara luta mig tillbaka och kolla på Mad Max eller nåt istället.

Snart i Hixanis hålor

Återigen bjuder jag på en liten stämningstext inför kvällens rollspel. Jag kände att jag var lite för snäll mot mina spelare förra gången så jag tänkte överkompensera ikväll. Men jag ska försöka att inte vara för jävlig

Det dunkla lilla rummet var fullt av folk. Alla var klädda i mörka kåpor och tack vare ljuset från de små lyktorna på bordet i mitten av rummet kastades så många långa skuggor att man kunde tro de var dubbelt så många närvarande.

En av dem höjde sin hand. Handleden var tatuerad av röda lågor. Så började personen tala med en viskande stämma.

”De två som nu har stadens gunst måste vi ta itu med. De kastade vår älskade Nagai tillbaka till den håla han blivit fjättrad i av de eländiga Etindyrkarna. Vår tid var kommen. Den skall komma åter och de två så kallade hjältarna ska få lida.”

Det nickades och mumlades uppskattande från de samlade i mörkret. Det som en gång varit heligt hade med Lysande vägens intåg för hundratals år sedan blivit dömt som ogudaktigt och fel. Nagaidyrkarna hade blivit färre och färre o tvingats under jord. Kulten hade på senare år växt och de hade till slut lyckats väcka sin gud till dess gamla tempel. Det tempel som Lysande Vägen gjort till sitt. Som de smutsat ner.

”Jag vet ett sätt.” sade en av de samlade. Han tog av sig sin huva och blottade ett gyllene hårsvall och ett par vänliga blå ögon. ”De två har ett brokigt förflutet. Jag kände igen dem men låtsades inte veta vilka de var. De har hållit sig unga på någon magisk väg men visst är de dem. De två korparna. Jag har sett deras ansikten i mina mardrömmar som barn. Det var de som brände ner mitt hem när jag var barn. Det finns fortarande ett straff som väntar på dem i min hemstad Hixani. Frågan är bara hur vi får dit dem.”

Mannen tog upp sin huva igen. Det mumlades och viskades återigen i det lilla rummet. Från bakre delen av rummet hördes en liten stämma. De framför i sina kåpor flyttade sig åt sidan så gott det gick så den lille personen kunde komma fram. När huvan togs av blottades huvudet av en liten gumma med grått hår i en knut och hon log. Hon hade vackra tänder.

”Mina systrar och bröder. Som ni vet så äger jag ett litet apotek. Jag kan se till att de sover gott och inte vaknar på ett tag.”

En stor gestalt steg fram vid hennes sida. Han tog också av sig sin huva.

”Jag har ett skepp som seglar mot Hixani om tre dagar. Det finns plats åt dem där.”

Församlingen nickade och mumlade uppskattande. Den som talat först och inte tagit av sig sin huva höjde åter sina händer. Alla tystnade på det ordlösa kommandot från deras ledare.

”Så blir det. De kommer möta sitt öde i Hixanis hålor. Hos Lindormen därunder. Må Nagai åter brinna i våra hjärtan!”

Ljusen blåstes ut och rummet blev mörkt. Ljudet av en dörr som öppnades hördes och rummet tömdes utan att fler ord yttrades. En plan var satt i verket. Snart skulle de två korparna inte flyga så högt på sina skitiga vingar.