Snart i Hixanis hålor

Återigen bjuder jag på en liten stämningstext inför kvällens rollspel. Jag kände att jag var lite för snäll mot mina spelare förra gången så jag tänkte överkompensera ikväll. Men jag ska försöka att inte vara för jävlig

Det dunkla lilla rummet var fullt av folk. Alla var klädda i mörka kåpor och tack vare ljuset från de små lyktorna på bordet i mitten av rummet kastades så många långa skuggor att man kunde tro de var dubbelt så många närvarande.

En av dem höjde sin hand. Handleden var tatuerad av röda lågor. Så började personen tala med en viskande stämma.

”De två som nu har stadens gunst måste vi ta itu med. De kastade vår älskade Nagai tillbaka till den håla han blivit fjättrad i av de eländiga Etindyrkarna. Vår tid var kommen. Den skall komma åter och de två så kallade hjältarna ska få lida.”

Det nickades och mumlades uppskattande från de samlade i mörkret. Det som en gång varit heligt hade med Lysande vägens intåg för hundratals år sedan blivit dömt som ogudaktigt och fel. Nagaidyrkarna hade blivit färre och färre o tvingats under jord. Kulten hade på senare år växt och de hade till slut lyckats väcka sin gud till dess gamla tempel. Det tempel som Lysande Vägen gjort till sitt. Som de smutsat ner.

”Jag vet ett sätt.” sade en av de samlade. Han tog av sig sin huva och blottade ett gyllene hårsvall och ett par vänliga blå ögon. ”De två har ett brokigt förflutet. Jag kände igen dem men låtsades inte veta vilka de var. De har hållit sig unga på någon magisk väg men visst är de dem. De två korparna. Jag har sett deras ansikten i mina mardrömmar som barn. Det var de som brände ner mitt hem när jag var barn. Det finns fortarande ett straff som väntar på dem i min hemstad Hixani. Frågan är bara hur vi får dit dem.”

Mannen tog upp sin huva igen. Det mumlades och viskades återigen i det lilla rummet. Från bakre delen av rummet hördes en liten stämma. De framför i sina kåpor flyttade sig åt sidan så gott det gick så den lille personen kunde komma fram. När huvan togs av blottades huvudet av en liten gumma med grått hår i en knut och hon log. Hon hade vackra tänder.

”Mina systrar och bröder. Som ni vet så äger jag ett litet apotek. Jag kan se till att de sover gott och inte vaknar på ett tag.”

En stor gestalt steg fram vid hennes sida. Han tog också av sig sin huva.

”Jag har ett skepp som seglar mot Hixani om tre dagar. Det finns plats åt dem där.”

Församlingen nickade och mumlade uppskattande. Den som talat först och inte tagit av sig sin huva höjde åter sina händer. Alla tystnade på det ordlösa kommandot från deras ledare.

”Så blir det. De kommer möta sitt öde i Hixanis hålor. Hos Lindormen därunder. Må Nagai åter brinna i våra hjärtan!”

Ljusen blåstes ut och rummet blev mörkt. Ljudet av en dörr som öppnades hördes och rummet tömdes utan att fler ord yttrades. En plan var satt i verket. Snart skulle de två korparna inte flyga så högt på sina skitiga vingar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *