Se saker i silverskål

Tre gånger knackades det på den tjocka ekdörren. Det var rejäla knackningar, annars hade de aldrig hörts. Som avlägsna dunsar registrerades de av den åldrige mannen i rummet. Han tittade irriterat mot dörren. När det inte verkade komma fler störningsmoment från den riktningen så återvände ögonen mot det de blev avbrutna med att titta på. Knackningarna återkom nästan omedelbart. Högre. Den som knackade på andra sidan måste få ont i handen vid det här laget. Den tanken fick den gamle att le med ena mungipan. Han reste sig och rättade till sin långa blå rock, hängde på sig sina många halsband och symboler och satte till sist på sig sin spetsiga hatt som ämbetet krävde.

Han slog igen luntan han läst och drog sina långa fingrar genom sitt gråvita skägg. Hittade en brödsmula som han kastade under skrivbordet och suckade sedan tungt. Han tittade upp mot bjälkarna i taket och mötte ett par stora gyllene ögon som blinkade glatt tillbaka till honom.

Är du redo Zet?” viskade han.

Ugglan guppade upp och ner på huvudet. Han var redo. Den skäggprydde reste en knotig hand, viftade till och den tunga dörren låstes upp och öppnades långsamt. En kall vind ilade till och fick den utanför att med största sannolikhet att rysa till innan hen gick in. Dörren gnisslade med ett perfekt ångestkvidande ljud. Utanför stod en välklädd man och gned sin högerhand med sin vänstra. Han var klädd i fina kläder i rött och grått. Ett vackert skärp satt runt midjan och hans stövlar var oklanderligt rena. Hans hår hade en gång varit brunt men hade nu blivit mer och mer grått med begynnelse av spridningen i tinningarna. Ett kort och väldigt välansat skägg prydde mannens haka. Hans blick var hård och beslutsam.

Ers nåd baron Stålbåge… Vad ger mig den äran?” frågade den gamle mannen.

Baronen stövlade in och ställde sig mitt i det lilla rummet och tittade sig omkring bland böcker, pergament och märkliga ting. Dels som om han letade efter något och dels som om han var rädd för att något skulle falla ner på honom. Och som på givet kommando flög en uggla graciöst ner från taket, nuddade hans nacke och satte sig på sin husbondes axlar.

För bövelen Dervikess! Hörde du inte mitt bultande på dörren?”

Hans röst var mjuk men bestämd. Van att bli åtlydd utan att behöva skrika.

Jag ber om ursäkt baron.” sade Dervikess utan att mena det. ”Jag var mitt uppe i ett känsligt och högst riskabelt moment i mina studier. Jag hade fullt fokus på det. Dessutom… Hade du bara stövlat in och avbrutit något experiment så hade det kunnat gå illa. Det var ju trots allt du som ivrade att min dörr skulle vara låst för att undvika sådana olyckor.”

Baronen bleknade och tog ett steg tillbaka. Flackade lite med blicken.

Hmm. Ja… Jo. Sånt vill vi ju inte att det ska ske… Igen… Det får öh, undvikas… Som du sa.”

Dervikess log för sig själv. Han hade alltid övertaget här. Dessa vanliga män och deras ätter. Som om blodet i deras kroppar gjorde dem kompetenta nog att styra. Baronen var ingen dålig man. Men han satt ofta på väldigt höga hästar. Det gjorde alla dessa adelsmän. Och de gick under villfarelsen att deras anställda magiker jobbade för dem. Ha! Visst gjorde man dem en tjänst då och då. Men det var deras husrum och trygghet man ville åt.

Han avbröt sina tankar när tystnaden blivit lite för påtaglig. Ugglan hoade till och baron Stålbåge rycktes ur sina egna minnen.

Hade du ett ärende käre baron? Jag misstänker att du inte börjat med vanan att lägga artighetsvisiter till mina gemak.”

Han viftade med handen och dörren stängdes med en kraftig duns bakom baronen som fick honom att hoppa till nästan obemärkt. Han var på främmande mark trots att han stod inuti sin egen borg. Baronen nickade och kastade fram en läderpåse till magikern som tittade ner på den där den hamnade på skrivbordet framför honom. De två männens blickar möttes och den gamle höjde sina ögonbryn för att ivra adelsmannen att fortsätta.

Innehållet i påsen fanns i buken på ett par av de djur som mina jägare fällde i förrgår. Det låg inte i djurets magsäck. Det låg bland tarmarna. Jag hoppades att du kunde förklara vad det är.”

Dervikess plockade upp påsen. Den var lättare än vad han hade trott den skulle vara. den skramlade till lite grann. Han hade redan misstankar om vad innehållet var. Men om det var det han trodde det var så fanns det mer av denna vara som den gode baronen inte berättade. Eller så hade jägarna inte berättat det för honom.

Visst är detta inte allt, baron. Visst finns det lite till.”

Han såg upp mot baronen som nickade och plockade fram ytterligare en liten pung som han räckte över till magikern.

Det här fanns i djurens hjärtan. Säg mig… Vad är detta för mörk magi, Dervikess?”

Den gamle skrattade till lite så att kroppen skakade. Zet rycktes ur sin lilla slummer där han satt på axeln och blinkade storögt innan han med ett irriterat uttryck flög upp och satte sig i en bokhylla.

Mörk magi. Ojojoj. Det vet jag inte om det är. Gjort med ont uppsåt kanske. Det vet jag inte. Men jag kan nästan försäkra dig om att magin i dessa ting inte är mörk alls. Ni kan till och med äta köttet från djuren om ni har lust. Det är ingen risk… Tror jag…”

Tror du?” utbrast Stålbåge. ”Jag behöver mer än din tro, trollkarl. Vad är det för magi som brukas på mina marker? Är inte du intresserad? Det kanske är en rival?”

Magikern skrattade ännu mer. Det lät fruktansvärt.

En rival hade jag känt av innan ni ens visste att en sådan fanns. Men låt oss nu ta reda på mer exakt vad det är ni har funnit så ni kan sova tryggt om nätterna. Följ mig.”

Magikern vände sig om och en dörr uppenbarade sig på en vägg där det inte funnits någon för ett ögonblick sedan. Dofter av rökelse, kryddor och stanker av odefinierbar natur strömmade ut från rummet innanför. Rummet lystes upp av tjocka ljus som tändes när de steg in i rummet. Det var tydligen inte ljust nog, så magikern viskade några hemliga ord och tre sfärer lättade från hållare på väggen och började glöda och svävande cirkulera under det runda rummets höga tak. Detta var tornrummet. Det ställe där Dervikess utförde sina experiment och ritualer. Stålbåge hade bara varit inne i det här rummet en gång tidigare och det var den gången som hade resulterat i en bestämmelse att magikerns dörr alltid skulle vara låst. Han skakade det minnet ur tankarna innan det hade en chans att flyta helt upp till ytan.

I mitten av rummet stod ett bord med tre ben. Ett format som en lejontass, ett format som en hästhov och det sista var i skepnad av en fiskstjärt. Bordsskivan var täckt av märkliga tecken och linjer som baronen var glad att han inte visste innebörden av. Magikern plockade fram en silverskål från ett skåp och lät sedan en stråle vatten rinna från sin handflata så att botten på skålen fylldes. Han plockade sedan fram skinnpåsen som baronen gett honom, öppnade den och hällde ut innehållet i skålen. Det liknade fyra förstenade bitar av ben. Ben från ett mindre djur. En katt eller en hare. Kanske en liten hund. Smuts och torkat blod började lösas upp i vattnet. Magikern stirrade ner i vattnet och utan att ta ögonen ifrån skålen plockade han upp den andra pungen och hällde ut innehållet från den ner till det som redan badade i hans silverskål. Ytterligare ett par förstenade ben föll ut tillsammans med lite rester av torkat blod. Magikern nickade för sig själv. Baronen tog ett steg tillbaka av ingen känd anledning.

Zet!” kallade Dervikess. ”Grön flaska nummer två tack!”

Omedelbart hördes flaxande från rummet intill och ugglan kom infarande. Den flög runt i rummet och plockade under sin flygfärd upp en grön flaska i farten som den smidigt levererade till sin herre. Den satte sig sedan på magikerns vänstra axel och började också titta ner i skålen. Dervikess hällde ut allt innehåll i vattnet och började sedan mumla och göra märkliga handtecken ovanför skålen som nu det nu började bubbla och ånga från. Han plockade upp en liten metallstav från sin ficka. Han slog på skålens kant så att den sjöng en ton som omedelbart fick ångan att skifta färg till blått.

Vad ser du?” frågade baron Stålbåge ivrigt men fick bara ett höjt pekfinger till svar.

Han vågade sig trots det lite närmre och såg hur de små benbitarna simmade runt och det verkade som om de var sammanknutna av en liten glimrande sytråd, tre och tre. Det glimmade små små punkter eller tecken i de förstenade skelettdelarna. Dervikess sneglade mot baronen och tänkte att adelsmannen i alla fall kunde få lite för att han inhyste och utfodrade magikern. Det var trots allt sådant okunniga förväntade sig. Han mumlade till lite och gav tecken samtidigt som han började tala.

Djuren ni fann tingen i var en kronhjort och en ulv. Den ena skjuten för maten och den andra för att skydda får. De blev inte dräpta som samma ställe. Hjorten i norr och ulven i öster… Dock blev de båda träffade av en pil på samma tid på dagen. Ett ytterst märkligt sammanträffande.”

Under tiden som Dervikess berättade såg baronen bilder av ulv och kronhjort i den blå röken som dansade ovanför den sjungande silverskålen.

Jag kan lugna min herre med att det inte finns andra magiker i ditt baroni. Den som förhäxat dessa djur har gjort det med uppsåtet att se vad de ser. Det har gjorts för länge sedan och långt bort. Jag kan inte säga vem som gjort det. Det är dolt för mig. Irriterande men sant….”

Magikern rynkade på näsan och drog sig i skägget. Baronen kände igen tecknen för att irritationen började byggas upp i den gamle mannen. Han talade försiktigt.

Så… Det är alltså inga fiender eller spioner i faggorna?”

Magikern skakade på huvudet. Baronen nickade.

Då låter jag dig vara Dervikess. Tack så mycket.” sade adelsmannen och backade ut ur rummet. När han kommit halvvägs till det andra rummets utgång vände han sig om och höjde ett frågande pekfinger.

Förresten! Kunde man äta hjorten?”

Dörren till laboratoriet upphörde att existera.

Magikern och hans familiari fortsatte att skåda i silverskålen. De sex petrifierade benen uppförde sig ytterst märkligt. Vem hade lagt denna förtrollning på djuren? Hur? Ritualen hade både kopplingar till animismen och nekromantin. En ytterst oortodox och minst sagt ohelig allians. Och vad var det som denne magikunnige letade efter? Varför använda sig av djur? Kunde människor också vara förhäxade av denna trolldom? Och hur kunde man säga vem som var påverkad? Dervikess var inte orolig. Men han var irriterad. Det var för många frågor som han inte kunde svara på. Skulle han vara tvungen att ta sig till akademin för att få hjälp? Det var långt till Krilloan.

Herre…”

Mmm…” svarade magikern kortfattat och irriterat.

Herre…” fortsatte hans sällskap.

Vad är det Zet? Ser du något jag inte ser? Vad?”

Herre… Vad är en Luske?”

Att finna spåret pånytt

De hade utan varken spår eller aning om vart de två nidingarna hade styrt sin kosa vandrat vidare i den riktning de redan gick. De fann både större och mindre stigar som till slut ledde mer och mer sydost. Efter några dagar då vädret var det enda som blev bättre nådde de en liten by längs vägen som hette Terkelsby. Där vilade de. Det var Nera som var mest nedstämd och med inga fler aningar från de gudar hon tillbad så var hon redo att ge upp. Versek som trivdes i naturen kunde inte heller sticka under stol med att en skön bädd, ett lagat mål mat och kanske till och med ett bad om värdshuset tillät skulle inte sitta fel.

När de berättade i byn vilka de sökte fick de reda på att dessa två varit i närheten för några månar sedan men blivit bortjagade av de modiga karlarna och kvinnorna i Terkelsby. Nera och Versek ansåg detta osannolikt men männen och kvinnorna svor på sin heder. De båda krigarna, svarthåriga och blodklädda hade sprungit söderut. Ner i Zorakin. Det blev bara en natts vila på det lilla värdshuset som inte erbjöd varma bad för de båda vandrarna innan de två begav sig söderut.

”Några månader sedan… Jag hoppas vi hittar dem. Mitt svärd vill smaka deras kött. Jag vill se lidande i deras ögon så som mitt folk måste ha sett. Jag hoppas de inte får Wodurs nåd så Ghaeril kan plåga dem i evighet.”

Hon muttrade mest för sig själv. Versek sneglade mot sin kamrat och hennes isblå blick var hård som sten och riktad rakt fram. Han var orolig för vad hennes hat skulle göra med hennes själ. Vem skulle hon vara när de två nidingarna var dräpta? Och vad skulle hon göra om hon fick reda på att de redan var hängda någonstans i Zorakin? Risken fanns. Versek höll tyst och plockade upp sin pipa när han med lätthet höll jämna steg med den högresta kvinnans långa raska steg.

De nådde Dyveden. En liten lugn by vid en flodbädd. Kvarnen rullade och det rök ur skorstenen på det större huset med namnet Galten och Stoet. Byn var full av liv och rörelse och det hördes hundskall, rop och lekande barn.

”De har inte varit här.” påpekade Nera kort.
”Varför säger du det?” Versek såg sig omkring och kunde inte se det som Nera tydligen såg.
”Byn står kvar.” sade hon innan hon fortsatte fram över den lilla bron som ledde in till byn.

Till sin förvåning fick de när de inhyst sig på Galten och Stoet höra om hur de två de sökte hade begått hjältedåd. De hade bekämpat ett rövarpack som bosatt sig i ett gammalt jaktslott, räddat en ung kvinna som blivit bortförd och lämnat tillbaka alls som rövarna stulit till folket innan de fortsatte på sin resa söderut. Nera vägrade tro dem och frågade flera gånger om signalement och andra tecken som de två korparna hade och visst var det dem. Förutom att de hjälpt en by i nöd istället för att bränna den och plundra den.

”Något är fel. Det är inte längre dem jag förföljer. Det är några andra i deras kroppar. De har blivit besatta av några demoner. Det är därför jag inte kan känna dem längre. Det är därför de inte beter sig som de brukar.”
Nera satt vid den öppna spisen och skakade på huvudet. Versek ställde sig bakom henne och lade en hand på hennes axel.
”Jag har hört mycket under mina resor, men jag har aldrig hört om demoner som besätter onda män för att göra dem hjälpsamma och goda. Det kanske finns andra förklaringar?”

Från en bänk intill gav sig en gammal man in i samtalet.
”De påstod att de inte mindes vilka de var. De sade att deras första minne var från en tom tronsal i bergen. Deras namn var inte de som du nämnde. Dessa kallade sig Aldus och Brom.”
Nera ställde sig upp och tog ett steg för att komma fram till bordet där den gamle satt. Versek fick ta två.
”Berätta mer gamle man.” sade Nera med stål i stämman.
Den gamle lutade sig tillbaka och log.
”Så är du snäll…” lade hon till med sammanbitna tänder när mannen inte verkade sluta le. Versek kunde inte motstå att le han med.
”Mitt namn är Fatavius. Jag är byäldste och vår by har en hel del att tacka dessa två för. Jag vet inte vilka de har varit förut, men när de kom hit var de goda män och lämnade oss med tacksamhetsskuld. Om ditt mål är att dräpa dem vill jag inte hjälpa dig. Om de är förändrade till goda män, är det då inte synd att hugga huvudet av dem?”
”De måste stå till svars för det de gjort. Att inte minnas sina brott gör inte att man inte begått dem!”
”Sant. Men om något sjukt blivit friskt…”
”Hör här gamle man!” avbröt hon honom. ”Om dessa två blivit omvända av någon anledning så kanske de hinner göra mer goda saker innan jag hinner ikapp dem. Jag har svurit en ed vid min systers förkolnade lik. En ed inför mina gudar Wodur och Narja och Thorm att jag ska hämnas mina kära! På min färd har jag passerat genom fler byar som mött samma öde som min. Oskyldiga män, kvinnor och barn som har fått sätta livet till för att de råkat vara ivägen för två korpars framfart. Och nu när de av någon anledning har varit snälla mot en endaste liten pytteby i ett land långt hemifrån så ska jag skona deras liv? Då tror du fel gamle man!”

Den gamle hade bleknat. Sorlet i ölstugan hade blivit tystnad. Inte ens elden vågade knastra. Versek hade lagt sin hand på sin väns hand när den börjat närma sig svärdet. Han kände hur håren i hans nacke stod så som det gjorde den kvällen då hennes koppling bröts under stormen. När hans ögon nådde svärdet såg han små gröna ilar glimma i de mystiska runorna.

”Pharynx.” sade gubben med en viskning när han slog ner blicken mot golvet. ”De begav sig till Pharynx. Jag hörde att de gjort något i ett tempel där. De bor där nu sägs det.”
”Tack. Vi beger oss med detsamma.” sade Versek med ett leende och tog ett tag om sin ilskne kamrat och drog ut henne genom dörren och ut på stigen.

När de kommit upp i rask takt och det började skymma så stannade Nera plötsligt. Versek tog några steg innan han märkte att hon stod still. Han tittade frågande på henne. Hon hade ett uttryck som han inte kände igen. Han tog av sig sin hatt och höjde ett ögonbryn.

”Jag måste tala med mina gudar Versek. Vi är nära nu och jag vill i skenet av dessa nya avslöjanden veta att jag gör rätt. Vänta här vid vägen. Jag kommer tillbaka imorgon bitti.”

Sedan försvann hon ut i skogen och Versek stod kvar och plockade upp sin pipa och tände den. Det här var inte likt henne. Han var orolig. Men han stannade vid vägen.