Att finna spåret pånytt

De hade utan varken spår eller aning om vart de två nidingarna hade styrt sin kosa vandrat vidare i den riktning de redan gick. De fann både större och mindre stigar som till slut ledde mer och mer sydost. Efter några dagar då vädret var det enda som blev bättre nådde de en liten by längs vägen som hette Terkelsby. Där vilade de. Det var Nera som var mest nedstämd och med inga fler aningar från de gudar hon tillbad så var hon redo att ge upp. Versek som trivdes i naturen kunde inte heller sticka under stol med att en skön bädd, ett lagat mål mat och kanske till och med ett bad om värdshuset tillät skulle inte sitta fel.

När de berättade i byn vilka de sökte fick de reda på att dessa två varit i närheten för några månar sedan men blivit bortjagade av de modiga karlarna och kvinnorna i Terkelsby. Nera och Versek ansåg detta osannolikt men männen och kvinnorna svor på sin heder. De båda krigarna, svarthåriga och blodklädda hade sprungit söderut. Ner i Zorakin. Det blev bara en natts vila på det lilla värdshuset som inte erbjöd varma bad för de båda vandrarna innan de två begav sig söderut.

”Några månader sedan… Jag hoppas vi hittar dem. Mitt svärd vill smaka deras kött. Jag vill se lidande i deras ögon så som mitt folk måste ha sett. Jag hoppas de inte får Wodurs nåd så Ghaeril kan plåga dem i evighet.”

Hon muttrade mest för sig själv. Versek sneglade mot sin kamrat och hennes isblå blick var hård som sten och riktad rakt fram. Han var orolig för vad hennes hat skulle göra med hennes själ. Vem skulle hon vara när de två nidingarna var dräpta? Och vad skulle hon göra om hon fick reda på att de redan var hängda någonstans i Zorakin? Risken fanns. Versek höll tyst och plockade upp sin pipa när han med lätthet höll jämna steg med den högresta kvinnans långa raska steg.

De nådde Dyveden. En liten lugn by vid en flodbädd. Kvarnen rullade och det rök ur skorstenen på det större huset med namnet Galten och Stoet. Byn var full av liv och rörelse och det hördes hundskall, rop och lekande barn.

”De har inte varit här.” påpekade Nera kort.
”Varför säger du det?” Versek såg sig omkring och kunde inte se det som Nera tydligen såg.
”Byn står kvar.” sade hon innan hon fortsatte fram över den lilla bron som ledde in till byn.

Till sin förvåning fick de när de inhyst sig på Galten och Stoet höra om hur de två de sökte hade begått hjältedåd. De hade bekämpat ett rövarpack som bosatt sig i ett gammalt jaktslott, räddat en ung kvinna som blivit bortförd och lämnat tillbaka alls som rövarna stulit till folket innan de fortsatte på sin resa söderut. Nera vägrade tro dem och frågade flera gånger om signalement och andra tecken som de två korparna hade och visst var det dem. Förutom att de hjälpt en by i nöd istället för att bränna den och plundra den.

”Något är fel. Det är inte längre dem jag förföljer. Det är några andra i deras kroppar. De har blivit besatta av några demoner. Det är därför jag inte kan känna dem längre. Det är därför de inte beter sig som de brukar.”
Nera satt vid den öppna spisen och skakade på huvudet. Versek ställde sig bakom henne och lade en hand på hennes axel.
”Jag har hört mycket under mina resor, men jag har aldrig hört om demoner som besätter onda män för att göra dem hjälpsamma och goda. Det kanske finns andra förklaringar?”

Från en bänk intill gav sig en gammal man in i samtalet.
”De påstod att de inte mindes vilka de var. De sade att deras första minne var från en tom tronsal i bergen. Deras namn var inte de som du nämnde. Dessa kallade sig Aldus och Brom.”
Nera ställde sig upp och tog ett steg för att komma fram till bordet där den gamle satt. Versek fick ta två.
”Berätta mer gamle man.” sade Nera med stål i stämman.
Den gamle lutade sig tillbaka och log.
”Så är du snäll…” lade hon till med sammanbitna tänder när mannen inte verkade sluta le. Versek kunde inte motstå att le han med.
”Mitt namn är Fatavius. Jag är byäldste och vår by har en hel del att tacka dessa två för. Jag vet inte vilka de har varit förut, men när de kom hit var de goda män och lämnade oss med tacksamhetsskuld. Om ditt mål är att dräpa dem vill jag inte hjälpa dig. Om de är förändrade till goda män, är det då inte synd att hugga huvudet av dem?”
”De måste stå till svars för det de gjort. Att inte minnas sina brott gör inte att man inte begått dem!”
”Sant. Men om något sjukt blivit friskt…”
”Hör här gamle man!” avbröt hon honom. ”Om dessa två blivit omvända av någon anledning så kanske de hinner göra mer goda saker innan jag hinner ikapp dem. Jag har svurit en ed vid min systers förkolnade lik. En ed inför mina gudar Wodur och Narja och Thorm att jag ska hämnas mina kära! På min färd har jag passerat genom fler byar som mött samma öde som min. Oskyldiga män, kvinnor och barn som har fått sätta livet till för att de råkat vara ivägen för två korpars framfart. Och nu när de av någon anledning har varit snälla mot en endaste liten pytteby i ett land långt hemifrån så ska jag skona deras liv? Då tror du fel gamle man!”

Den gamle hade bleknat. Sorlet i ölstugan hade blivit tystnad. Inte ens elden vågade knastra. Versek hade lagt sin hand på sin väns hand när den börjat närma sig svärdet. Han kände hur håren i hans nacke stod så som det gjorde den kvällen då hennes koppling bröts under stormen. När hans ögon nådde svärdet såg han små gröna ilar glimma i de mystiska runorna.

”Pharynx.” sade gubben med en viskning när han slog ner blicken mot golvet. ”De begav sig till Pharynx. Jag hörde att de gjort något i ett tempel där. De bor där nu sägs det.”
”Tack. Vi beger oss med detsamma.” sade Versek med ett leende och tog ett tag om sin ilskne kamrat och drog ut henne genom dörren och ut på stigen.

När de kommit upp i rask takt och det började skymma så stannade Nera plötsligt. Versek tog några steg innan han märkte att hon stod still. Han tittade frågande på henne. Hon hade ett uttryck som han inte kände igen. Han tog av sig sin hatt och höjde ett ögonbryn.

”Jag måste tala med mina gudar Versek. Vi är nära nu och jag vill i skenet av dessa nya avslöjanden veta att jag gör rätt. Vänta här vid vägen. Jag kommer tillbaka imorgon bitti.”

Sedan försvann hon ut i skogen och Versek stod kvar och plockade upp sin pipa och tände den. Det här var inte likt henne. Han var orolig. Men han stannade vid vägen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *