Jag har läst Iron Council

Att försöka beskriva China Miévilles böcker är i stort sett omöjligt i korta drag. Genremässigt kan jag slarvigt kalla det för ”wierd fantasy”. Att läsa Miéville var som ingen annan bokupplevelse jag haft innan. Det var vackert.

Det finns en hel del böcker jag läst där jag känt att jag varit med om något fantastiskt när jag läst klart. Man har haft en kvarvarande känsla av under och fascination som sakta men säkert tynat bort. Oftast hjälpt på traven av nästa bok man ger sig i kast med. Nu när jag läst ut Iron Council vill jag både bara fortsätta läsa och inte läsa något alls och bara minnas tillbaka och tänka på boken ett tag.

China Miéville skriver på ett sätt som jag aldrig läst innan. Stundtals är det ren och skär poesi. Ett par gånger har jag varit tvungen att läsa om en sida ett par gånger. Inte för att den är särskilt svårförstådd, men för att det är så vackert… Svårförstådd… Jo. Det måste jag ju erkänna. De som är hängivna fantasy och scifiläsare blir nästan per automatik bra på att läsa på engelska. Det mesta av det bra finns bara på engelska. Och det som finns på svenska tar oerhörd lång tid mellan översättningarna. Men Miéville skriver på ett sätt som jag (även om jag vill se mig själv som väldigt bra på engelska) har svårt att hänga med i ibland. Man får den känslan som man hade när man började läsa på engelska i tonåren: Man förstår inte allt. Men man hänger med. Man skulle kunna stanna upp och googla ord men det orkar jag inte med.

”A window burst open high above the market. Windows everywhere opened above markets. A city of markets, a city of windows. New Crobuzon again. Unceasing, unstintingly itself. Warm that spring, gamy: the rivers were stinking. Noisy. Uninterrupted New Crobuzon.

What circled around and over the city´s up reached fingers? Birdlife, aerial vermin, wyrmen (laughing, monkey-footed things), and airships of cool colours, and smoke and clouds. The natural inclines of the land were all forgotten by New Crobuzon, which rose or fell according to quite other whims: it was mazed in three dimensions. Tons of brick and wood, concrete, marble and iron, earth, water, straw and daub, made roofs and walls.”

Iron Council UK

Staden New Crobuzon ligger i krig med det mystiska landet Tesh och det går inte så bra. Folk har börjat göra uppror och det har bildats ett flertal rebelliska grupperingar i staden som alla intrigerar för att störta makten. En av dessa är sällskapet som bildats kring den mystiska maskerade Toro. Samtidigt har en liten grupp fritänkare gett sig iväg från staden för att söka upp de sedan länge försvunna Iron council. Allt kommer bli bättre om de bara kommer tillbaka. Eller? Det är ett farligt land, En farlig resa där Cutter med sitt följe och golemisten Judah Low är förföljda av gud vet vad. Rebellen Ori vill gå med i Toros gäng och får hjälp av en galen gammal man som en gång i tiden stred vid sidan av en av de mytomspunna fritänkarna.

Det är verkligen en spännande bok. Det är många trådar som vävs ihop och isär igen. Det är en hel del twists som man inte kunde förutse. Det är en hel del spänning och fantastik.

Jag har några andra böcker på läslistan, men sen kommer jag leta upp mitt exemplar av Perdido Street Station. Jag vill läsa mer om New Crobuzon i världen Bas-Lag där inget är vad det verkar.