Det fanns gott om smutsiga ölhak i Gringul. Rasslande Säcken var dock i en klass för sig när det kom till smuts och elände. Det var som om allt och alla som kom innanför den halvruttna dörren förvandlades till en sämre version av sig själva. Ölen var sur och hade en konstig bismak av fisk.

Köttet var senigt och grytan bestod mer av broskbitar än grönsaker. Musikanterna kunde inte hålla en ren ton och de stannade aldrig länge ändå. Snart började flaskor, bordsben och knytnävar att flyga. Då var det bäst att inte vara den som kom med toner som skar i folks öron. Personer som arbetat sida vid sida hela dagen plockade snart fram sin sämsta sida och presenterade den för världen. Det skar sig. Jovisst. Den Rasslande Säcken var ett hak som spelade i sin egen liga. Den låg på en gränd till en bakgata i ett kvarter som gudarna nog hade glömt. Huset hölls ihop av ren jävelskap och envishet. Taket läckte in om det mer än duggade och i detta ösregn kunde man lika gärna sitta ute. Ändå var det här som Elek trivdes.

Trivdes var väl förmodligen fel ord. För han njöt verkligen inte. Han kunde inte äta där och det han kunde dricka var deras rena sprit. Som av någon anledning var smutsgul på ett obehagligt sätt. Men han fann en pervers njutning att sitta i ett hörn och luta sig tillbaka och göra sig så osedd som möjligt och bara titta på människor i all sin eländighet. Svartsjuka. Avund. Förakt. Hat. Smicker. Lismande. Stundtals även skadeglädje och pompöst skrytande. Lögner. Vettlöshet. Ilska. Elek hade ibland svårt att förstå hur han till hälften kunde vara människa. Men visst kunde han se sitt eget beteende i deras. Även om de drägg som söp här var överdrivna versioner av de dragen. Det fanns verkligen inget ord på människospråk som beskrev hans känsla.

Elek passade inte in. Inte här. Inte i fina salonger heller. Han hade svårt med folk. Både hans mors och fars sort. Människor såg på alver som frånvarande och högfärdiga. På sätt och vis kunde Elek hålla med. Hans egen far var ett praktexempel på en högfärdig skitstövel. Alver såg på människor som småsinta och enfaldiga varelser. Och han kunde till viss del hålla med där också. Men människor visste i alla fall hur man hade roligt.

Dörren slogs upp och en dyblöt storväxt man stegade in från ovädret utanför. Tre slagsmål tog några sekunders paus för att se om det var vakten som kommit in. När det nästan med detsamma konstaterades att det bara var en obehaglig främling fortsatte pöbeln att slåss med varandra och ignorera mannen i dörrhålet. Elek slog upp blicken och såg ett par isblå ögon möta hans. Han kände sig genomskådad. Den store klampade fram till Eleks bord och satte sig vid hans sida. Bänken gnällde av stress under dem.

”Elek Ered Neldiénn.” konstaterade den store mannen med skägg och långt hår. Händerna tyngda av många silverringar och en doft av tjära och en doft Elek aldrig stött på förut. Något sött.

”Du verkar rätt så säker på det, främling.” Elek tog en klunk av den gulgrumliga vätskan och grimaserade snabbt.

”Ett blått och ett gult öga och tatueringar i ansiktet. Vitt hår. Son till…”

”Låt gå! Du vet vem jag är och du fann mig! Men det är bara för att jag inte gömde mig. Jag är väldigt bra på att gömma mig, om jag vill…”

”Jag har förstått att du är väldigt bra på många saker. Det är därför jag har letat upp dig. Tur du inte gömde dig.” sade den storväxte med ett leende. ”Du kommer snart att möta två eller fler män angående ett jobb. Du kommer veta vilka de är när du ser dem. Ta jobbet.”

Mannen reste sig upp och stegade ut ur dörren innan Elek hunnit tänka ut ett kvickt och lustigt genmäle. Han skakade på huvudet. Ljuden av skrik, slag och brytandet av käkar och revben fyllde snart hans öron igen och snart hade han glömt bort den stora mannen i skägg.