Hon hade lämnat arken morgonen innan den förra. Att spendera natten i Zonen var inget att föredra men det bekymrade henne inte så otroligt mycket. I alla fall inte åt det hållet hon begett sig. Inte än. Yvertine hade sina gömställen här och där. Säkra små krypin från allt elände i ruinerna. Hon hade något att utforska. De andra kunde oroa sig om motorfolket. Hon var nyfiken på var sångerna i mörkret kom ifrån.

Hennes första mål var hennes kista. Den var gömd i hennes sista gömställe. Hennes utpost, som hon kallade det. Så långt hon hade gått åt ett håll innan rötan blev för farlig. Men hon hade grejer som hjälpte mot det. Det var ute i rötan som hon hade hört sångerna första gången. Och om det fanns folk där så tänkte hon att det måste finnas något bortom rötan. Hur djup var den?

Natten han komma innan hon hann fram till sin utpost. Den fjärde natten i Zonen. Hon hade varit ute längre förr. Men inte ofta. Hon var ändå så pass nära sin utpost att hon tog beslutet att riskera att färdas i mörkret. Hon visste att det var en risk men hon skickade ut sitt medvetande för att se om det studsade mot ett annat. Det var ett tveeggat svärd. Hon skulle få veta vad som fanns därute om hon stötte på något. Men om detta något besatt någon form av intelligens skulle det också få veta att hon fanns. Det var ju inte tvärsäkert heller. Det gick ett rykte bland zonstrykarna om metallvarelser med lysande ögon. Intelligenta men utan tankar.

Men Yvertine kunde vägen. Lagom till det var helt becksvart i Zonen kom hon fram till sin utpost. Det hade nog varit bostäder för länge sen. Men allt hade rasat nu. Yvertine hade hittat en liten väg in i ruinerna. Det var tur att hon var så smärt som hon var. Det var nog inga av de andra zonstrykarna som skulle kunna ta sig in här. Hon kände sig relativt säker, men inte nämnvärt trygg. Hon kunde höra ljud utifrån. Skrapanden och snörvel. Bestar och krälare som var ute på jakt. När hon satt i sin lya kunde de ju äta varandra, tänkte hon.

Det var inte mycket till lya egentligen. Det fanns en fåtölj som man kunde fälla ryggen på. Det gjorde den utmärkt för både att arbeta i och sova i om man hade ett sådant behov. Hon hade ett litet bord med olika verktyg. Inget som en mekare hade tittat två gånger på, men det var vad hon hade. Men det viktigaste hade hon i metallskåpet. Krubb för flera dagar. Vatten för flera dagar. Inget av det var rötskadat heller. Och så hade hon en dräkt som skyddade mot rötan. En orange overall med en huva på. Ett visir och handskar och stövlar av gummi fastsydda i den. Inga revor. Den var hel. Hon hade använt den en gång. Då hade den nästan gått sönder. Det var när hon fick fly hals över huvud från en flock hundar. Det var länge sen. Hon höll den hemlig. Inte ens Mårtred, hennes boss, om det nu var allt han var, visste inte om den.

Hon lutade sig tillbaka i fåtöljen och lät sömnen komma. Hon vaknade dock efter en liten stund av sången i mörkret. Snabbt fick hon på sig rötdräkten och började smyga ut ur sitt gömställe. Hon tittade upp över en kant och såg på långt håll ljussken i rad som rörde sig som om någon bar facklor. Hon kunde dock inte från sin position se exakt hur långt borta de var eller åt vilket håll de var på väg. Det fanns tre riktningar. Hemåt. Mot skogen. Ut i rötan. Hon gissade på att de var på väg mot rötan och började smyga sig ditåt.

Det tog säkert tjugo minuter att ljudlöst närma sig fackelskenen. Sången. Den mässande sången med ord hon inte kunde förstå. Till sist kunde hon sträcka på sig ut från en husvägg på andra våningen och se hur ett följe med nio personer i kåpor gick på ett led och sjöng. Det var både läskigt och vackert. De tre främsta och de tre bakersta och den mittersta bar facklor. Den sjätte bar en låda. Den fjärde bar något som var inlindat i tyg. Hon kunde inte se vad det var. Det rörde sig. Ett litet djur? Hon spände ögonen och resten av kroppen för att sträcka på sig för en bättre vinkel. När de kom närmre kunde hon se vad det var. Eller, hon kunde gissa i alla fall. Hon hade sett dem på bild. Det var ett barn!

Hon blev som förstenad. Hennes huvud fylldes av mässandet och hon kunde bara fokusera på det lilla ansiktet som den kåpklädde hade i famnen. För sent hörde hon morrandet bakom sig. Hon kände hur en stor klo slogs in i hennes vänstra axel och hon föll ner från husväggen. Hon landade på rygg och luften slogs ur henne och det blev imma på visiret. Hon kunde inte se något. Nu hörde hon bara snörvlet och gläfsandet från något som var på väg ner mot henne. Mässandet hade upphört. Hon drog sina knivar och försökte få en mental koppling med djuret. Det var inte behagligt men hon fick en bättre uppfattning om var det befann sig. Det var ändå så mörkt nu så hon kunde inte se något alls. De kåpkläddas facklor var släckta. Ett barnskrik fyllde natten i Zonen och djuret som anföll Yvertine hade nog aldrig hört ett sådant harmlöst läte förr för dess fokus på zonstrykaren bröts för ett ögonblick. Något som hon utnyttjade och slängde sig fram med sina knivar i högsta hugg. Den ena missade men den andre satte sig. Av vad Yvertine kunde känna från sin mentala koppling med djuret satte hon kniven i låret på den. Det skulle göra den långsammare i alla fall och kanske ge henne en chans att komma undan. Hon bröt kopplingen för att själv inte få ont i låret och sprang för allt hon var värd och vågade. Det kunde finnas fler odjur. Det fanns alltid fler odjur.

Hon kom fram till sin utpost. Hon blödde kraftigt ur vänster axel och hon andades tungt. Hennes dräkt var punkterad. Hon hade ingen aning om hur svårt rötskadad hon var. Hon hostade blod. Lite av hennes hår följde med huvan i dräkten när den drogs av. Det hon kunde göra var att äta, dricka, ta hand om sina sår och sedan se om hon klarade att komma tillbaka till Arken och till Mårtred. Det fanns barn. Det fanns barn. Det fanns….