I Väntans Foajé

Det finns en längtan efter ett barn. Det finns drömmar om en framtid där jag och Leona är stolta föräldrar och det finns en rädsla att det aldrig kommer ske. Men det finns hopp. Det finns alltid hopp.

Vi gifte oss den tjugoåttonde juli 2012. Innan dess hade vi haft inställningen att ”händer det så händer det…” men det hände inget. Efter vårt bröllop så gav vi det hela en mer seriös approach, men det hände fortfarande inget. Det tog ändå rätt så lång tid innan jag tog kontakt med läkare för att kolla om det var något galet med nån av oss.

Det var det inte. Fullt friska båda två. Alla värden var hur bra som helst. Även om det resultatet var skönt så var det ändå frustrerande för det innebar ju att det inte fanns någon greppbar förklaring till varför inget hände. Men vi ska få hjälp. Det var bara ett test kvar och det kunde tas först efter ett halvår. Det halvåret gick och testet togs och nu skulle det sätta fart. Det var nu, så nära att hela karusellen kommer dra igång som jag börjar bli otålig. Att vänta fem till sex veckor på ett resultat! Kan de inte skynda sig lite? Vad är det som tar tid? Att vi väntat ett halvår gör att det inte bör vara så farligt att vänta bara lite till kan man tycka. Men det blir ännu mer påtagligt nu. Vi fick reda på häromdagen att trots att provresultaten faktiskt kom lite tidigare än förväntat så kommer jul och nyår ivägen. Missförstå mig rätt. Jag kommer njuta av jul och nyår, men jag kan knappt vänta på att de är över.

Och då är det inte ens jag som kommer göra det jobbiga. Det är min fru som får ta mediciner och göra ingrepp. Men det är i framtiden. Jag kommer göra allt för att göra det så lätt som möjligt för Leona när allt är igång.

Jag har ända sedan rädslan att jag kanske aldrig kommer bli förälder började krypa in på mig haft både bra dagar, många bra dagar. Men också de dagar då man fått bita ihop för att inte rädslan och saknaden skulle överväldiga en. Och de dagar då att bita ihop helt enkelt inte funkat och man fått hitta en avskiljs plats för att lugna ner sig och få sitt shit together. Att umgås med vänner som har barn och är eller har varit gravida har varit både högt och lågt. Jag vet inte riktigt hur det kan läggas fram… Jag har givetvis varit hur glad som helst för mina vänners skull. Inte varit missunnsam. Men min egen saknad efter barn har stundtals gjort att jag bara velat gå hem och dra täcket över huvudet. Jag ber om ursäkt. Det är inte er. Det är mig.

På ett sätt tänker jag ändå att all den här väntan kanske är till godo. Jag älskar nyår. För mig är det hoppets högtid. När man står och det biter i kinderna ute i natten och alla kramas som tokar och raketerna smäller… Det känns renande. Som en matta av oändliga möjligheter rullar ut framför en. Och man borstar av fötterna på den slitna gamla mattan man står på. Och tar ett steg… Efter nyår ska jag och Leona ta ett ofantligt steg. Steget mot föräldraskap. Vi kommer genomgå en IVF och förhoppningsvis kommer allt bli bra. Jag låter hela processen ta avstamp i den hoppfullhet jag kommer känna runt tolvsnåret. Jag ska hålla fast vid hoppet och låta det bära mig genom nästa år.