Det tog ett tag att komma igång. Men sedan tog det fart. I tio dagar har min fru tagit sprutor, men snart är det slut på det.
Vi har kommit hem från vårt tredje ultraljud på RMC i Malmö idag. Leona har tagit två olika sprutor de senaste tio dagarna. En spruta för att äggen ska växa och bli många. En spruta för att de ska hålla sig på plats. Hon har dock varit lite segstartad i kroppen så dosen hon injicerat har successivt ökats under dessa dagarna och idag visades det fyra stycken ägg på ultraljudet. På fredag morgon ska vi dit igen och Leona ska få sina ägg plockade och jag ska lämna min donation till processen (som man så fint kan uttrycka det).
Det har försökts att inte läsa forumstrådar och bloggar om detta. Jag har helt och hållet vägrat läsa eller ta del av något som inte kommer från RMC i Malmö. Jag har läst bipacksedeln på hormonsprutorna också. Men Leona har ändå snaggat lite åt bloggar och familjeliv. Som tur är skräms hon inte så lätt. De som skriver där som genomgått samma procedur verkar ha varit mer eller mindre i konstanta plågor och elände.
Kanske är det tack vare att Leona var lite seg i kroppen med att ta upp hormonerna som gjort att hon inte haft några stora besvär. Eller så är det folk som vill ha en skräckhistoria att berätta för att få sympatier och imaginära internetpoäng som skriver av sig.
Leona har varit trött. Och den ena sprutan sved lite i början. När hon började ta sprutorna hade hon också huvudvärk. Thats it. Nu är jag oerhört imponerad av att det som för tio dagar sedan var världens grej med skakande hand och nervositet nu görs hur lätt som helst. Tjoff tjoff så var det klart.
Man känner sig som man och äkta make konstigt… Jag vet inte hur jag ska förklara det. Som om jag är med i samma lag men sitter på avbytarbänken och vet att jag inte får göra mycket i matchen. Jag får peppa och stötta och göra allt så lätt och smidigt för min fru som jag bara kan. Under den här processen har det varit mycket känslor. Högt och lågt. När Leona har behövt stöd har jag varit där. Stabil. Säker. Sen har jag stundtals själv darrat som ett asplöv när hon inte ser. Hela grejen är så absurd så man vet inte riktigt vad man ska känna. Jag försöker hålla fast vid hoppet. För även om det har gått bra så här långt finns det fortfarande fler hinder kvar som ska klaras av. Men det är dock saker som ligger utanför vår makt att påverka. Så just nu är hoppet att vi har.
Follow