Inte denna gången i alla fall… Men hoppet finns och vi kämpar på.
Redan i söndags fick Leona indikationer på att hon förmodligen inte var gravid. Vi försökte givetvis resonera om och gissa på att det skulle kunna vara en massa andra anledningar men innerst inne visste vi nog att det inte gick denna gången. Men RMC hade sagt att vi inte skulle ta gravtest förrän idag. Vi tog ett på måndagen ändå. Vi kunde inte vänta längre.
Det fanns bara ett ynka streck på stickan.
Även om man visste att chanserna att bli gravida på första försöket är ca 29% enligt statistiken så hade jag ändå höga förväntningar. De siffrorna måste ju komma någonstans ifrån, eller hur? Några måste tillhöra den där knappa tredjedelen av lyckligt lottade. Det kunde ju vara vi. Att se 29% som goda chanser är kanske en del av förklaringen till varför jag är rätt så dålig på spel. Jag hade jättehöga förhoppningar… Ja. Och jag föreställde mig hur Leonas mage skulle växa och alla saker vi skulle köpa till barnet. Men jag glömde aldrig bort att det fanns en verklighet där inget var hugget i sten. Jag ville bara inte tänka på att det kanske inte skulle vara något. Det tog rätt så hårt. Men så är det. Vi slutar inte försöka. Vi kommer få ett brev från RMC om hur vi fortsätter behandlingen. Det positiva är ju att nu vet läkarna hur Leonas kropp reagerar på medicinerna och vi får en ännu bättre anpassad behandling nästa gång. Än är inte loppet över. Det är bara att det var inte bara ett varv vi skulle springa.
För några månader sen köpte Leona de här tre hjärtan för att symbolisera vår önska om att få ett barn. De ligger kvar i fönstret. Drömmen lever. Om några veckor åker vi till Barcelona och laddar våra batterier och sedan sätter vi igång igen.
Jag är glad att vi valde att vara såhär öppna med vad vi går igenom. Vi har fått så otroligt mycket stöd och pepp från alla möjliga håll och det värmer verkligen. Tack alla som hållit både tummar och tår. Det hjälper.
Follow
