Inget Ville Fästa

Inte denna gången i alla fall… Men hoppet finns och vi kämpar på.

Redan i söndags fick Leona indikationer på att hon förmodligen inte var gravid. Vi försökte givetvis resonera om och gissa på att det skulle kunna vara en massa andra anledningar men innerst inne visste vi nog att det inte gick denna gången. Men RMC hade sagt att vi inte skulle ta gravtest förrän idag. Vi tog ett på måndagen ändå. Vi kunde inte vänta längre.

Det fanns bara ett ynka streck på stickan.

Även om man visste att chanserna att bli gravida på första försöket är ca 29% enligt statistiken så hade jag ändå höga förväntningar. De siffrorna måste ju komma någonstans ifrån, eller hur? Några måste tillhöra den där knappa tredjedelen av lyckligt lottade. Det kunde ju vara vi. Att se 29% som goda chanser är kanske en del av förklaringen till varför jag är rätt så dålig på spel. Jag hade jättehöga förhoppningar… Ja. Och jag föreställde mig hur Leonas mage skulle växa och alla saker vi skulle köpa till barnet. Men jag glömde aldrig bort att det fanns en verklighet där inget var hugget i sten. Jag ville bara inte tänka på att det kanske inte skulle vara något. Det tog rätt så hårt. Men så är det. Vi slutar inte försöka. Vi kommer få ett brev från RMC om hur vi fortsätter behandlingen. Det positiva är ju att nu vet läkarna hur Leonas kropp reagerar på medicinerna och vi får en ännu bättre anpassad behandling nästa gång. Än är inte loppet över. Det är bara att det var inte bara ett varv vi skulle springa.

trehjärtan

 

För några månader sen köpte Leona de här tre hjärtan för att symbolisera vår önska om att få ett barn. De ligger kvar i fönstret. Drömmen lever. Om några veckor åker vi till Barcelona och laddar våra batterier och sedan sätter vi igång igen.

Jag är glad att vi valde att vara såhär öppna med vad vi går igenom. Vi har fått så otroligt mycket stöd och pepp från alla möjliga håll och det värmer verkligen. Tack alla som hållit både tummar och tår. Det hjälper.

I väntan på våren


Härom dagen när jag var ute med hunden hittade jag ett litet stentroll som någon hade satt ut vid en trästam. Det fick mig att tänka på alla de små varelserna som man trott bott i skogen. 

Allt från tomtar, troll, älvor och dryader… Elementarer, andar, knytt, rån, nissar och så vidare. Och när man går där och fantiserar är det lätt att föreställa sig var sådana skulle kunna bo eller leka eller helt enkelt bara vara. Och det blir så mycket roligare att gå i skogen då. Så jag fick idén att ta foto på dessa ställen och helt enkelt infoga de små varelserna som leker i min fantasi in i bilderna.

Här är ett urklipp ur den första bilden.

väntarpåvårencrop

 

Ett litet vårväsen sitter och väntar på bättre tider. Ett litet vattenväsen spanar och är nyfiket. Det är kul att befolka markerna runt omkring där man bor. Man kanske skulle göra samma sak med skrymslen och vrår i huset också…

 

Hela härligheten

Jag älskar att gå på skogspromenader. Det är något jag gör oftare nu när vi har hund. Det är något speciellt som händer i en.

Det finns få saker som är mer rogivande än en vacker skog. Speciellt i bra väder och utom hörhåll från trafik och stadsbrus. Att bara höra fågelsång och vinden genom trädkronorna är medicin för själen. Som om bekymmer bara rinner av en. Och när man går där med Sally och hon stannar upp för att nosa på något särdeles intressant så stannar jag också upp. Tar ett djupt andetag och blickar upp mot trädkronorna och man känner nästan att man blir en del av alltet. Av träden, vinden, ljuset och marken. Det känns heligt.

tingvallavinter

 

Sen rycker det i kopplet. Sally har tappat intresset för det som för ett ögonblick sedan var så intressant och hon har inte tålamod för en husse som bara står och glor upp i skyn. Hon rycker mig tillbaka till nuet. När man umgås med en hund är det svårt att inte befinna sig i ett kontinuerligt nu. Man lär sig att just då bara vara där och då. Inte imorgon, inte igår… Bara… Nu. Hundar är ren mindfullness i päls.

sallyisnön

Införandet av Ville eller Freja

Vi fick besked på att infinna oss på RMC klockan halv fyra idag. Vi var där. Och vi kunde inte sluta le i bilen på vägen hem.

I lördags när vi ringde till Malmö fick vi reda på att det blev tid för insättning av embryot på måndagen. Söndagen var också en eventuell dag. Tydligen är det bäst med återinförande tredje eller femte dagen. Tidigare insättning görs bara om ägget är svagt. Det klarar sig ju alltid bäst i sin naturliga miljö. Och på den fjärde dagen är embryot i ett speciellt skede som gör det väldigt risky att fippla med det. (Jag använder vetenskapliga termer här…)

Vi kom till RMC och allt gick väldigt snabbt. Leona fick byta om och jag fick ta på mig en blå rock och följa med in i samma operationssal där ägget plockades i fredags. Klart och tydligt på en skärm direkt när vi kom in fick vi se det embryo som skulle återinföras. Det är en oerhörd häftig syn. Själva återförandet gick på ett par minuter. Leona ville att det skulle gå så fort som möjligt. Inte för att det var obekvämt. Men det underlättar införandet om urinblåsan är full.

embryo

 

Leona har lovat embryot att om det bara stannar på plats så ska det bli gott om choklad och mycket dans. Det blev en hel del sittdansande i bilen på vägen hem. Och en del choklad också. Men nu kommer det lite väntan igen. Allt har gått så fort nu på det senaste. Tre dagar mellan ultraljuden. Tre dagar efter äggplock var det in med det igen… Nu ska vi vänta i sexton dagar innan Leona får ta ett gravtest. Nu kan vi inte göra något. Bara hoppas och hålla tummarna att det fäster. Att det gror. Att det i slutet av oktober tittar ut en liten Ville eller en liten Freja.

 

Alla goda ting är tre

I fredags var vi på RMC för äggplock. Det var inte alls vad vi förväntat oss.

Leona hade läst en del skräckhistorier på nätet. Och många kände någon som hört om någon som hade upplevt just äggplocket som det värsta i livet nånsin typ. Nu har vi ju lärt oss att det är ju bara de få som har haft dåliga upplevelser som skriver och låter. De som tänkte att ”Hmm. Det här var ju ingen fara…” är glada och går hem och ligger på soffan och äter glass istället. Därför behövs det också historier om just hur odramatiskt det kan vara.

Vi kom dit vid nio på morgonen och efter en kvart fick Leona ta några tabletter (två panodil och en mot illamående) och byta om till tjusiga kläder som verkligen gör en till mittpunkten av vilket operationsrum som helst. Jag fick gå iväg till ett litet rum och göra det jag skulle och när jag kom tillbaka fann jag Leona i operationsrummet tillsammans med en flock trevliga läkare och sköterskor. Hon fick morfin och var snart väldigt lullig och… mysig, är ordet jag vill använda. Det som kändes var sprutan med lokalbedövning, som Leona i efterhand beskrev som att det spände men det var helt klart ingen big business. Helt klart hanterbart. Därefter gick allt väldigt fort. Hon kände inte alls när nålen gick in och började tömma äggblåsorna. Hon frågade flera gånger om läkaren var säker på att hon var inne.

Vi kunde dock se på en skärm på väggen att så var fallet. Med en oerhörd precision och snabbhet tömdes äggblåsorna en efter en. På en skärm intill såg vi live från labbets mikroskop hur äggblåsornas innehåll undersöktes och vad man fann. På fem minuter var det över. Leona fick ledas ut till sängen av narkossköterskan. Min fru tackade fel personer för väl utfört arbete på vägen och ögonen gick som pingpongbollar i huvudet. Men det gick snabbt över. Snart låg hon, klar i knoppen, och käkade ostmackor och drack pulverkaffe och bara trekvart senare var vi på väg hem.

Hon var dock väldigt trött under resten av dagen. Det spände i magen, såklart, och jag hade fått order från RMC att jag skulle passa upp på henne hela dagen. Något jag utförde med bravur om jag får säga det själv.

De hittade tre ägg. Två av dem har blivit befruktade och satt igång med celldelning och på måndag eftermiddag ska vi tillbaka igen för att få satt in ett av äggen på sitt rätta ställe. Vi skulle ringa nu på morgonen för att få reda på om det var idag eller imorgon eller inte alls. Mitt hjärta har inte slått så hårt på länge. För varje steg närmre en graviditet man kommer desto mer och mer nervös bli man.

Vi får veta mer imorgon. Håll tummarna.