Inspektören

Inspektören hade väntat utanför dörren i en kvart. Han började tröttna och funderade på att lämna Florgatan 22 till sitt öde när dörren öppnades. En lång kvinna i mörkt hår, kort, men ändå uppsatt i en hästsvans tittade överraskat ner på honom. Hon log när hon mötte hans blick.

”Nämen hej! Kommer du på besök? Vad trevligt. Kom in vetja.”
Inspektören nickade så artigt han kunde efter en kvarts stirrande på den röda ytterdörren och gick in.

”Klara!” ropade kvinnan. ”Vi har besök.”

De hade gått in i en mindre hall. Längs den ena väggen fanns en dörr och längs den andra en trappa. I bortre änden på kortsidan fanns ytterligare en dörr. Huset på Florgatan 22 var ett mindre lägenhetshus med fyra lägenheter. Inspektören hade en hel del jobb framför sig kände han. Den första dörren öppnades och en något rundare kvinna med långt vackert lockigt rött hår tittade ut. Hon log hon med.
”Vad trevligt Siri. Han är så välkommen.”
Inspektören nickade åt henne och gick in i lägenheten.

Lägenheten var full med böcker och konst och stora växter. Gardinerna var i så många olika färger att Inspektören blev lite yr. På golvet låg fluffiga varma mattor och de två sofforna i vardagsrummet var överbelamrade med kuddar och filtar. Det var en härlig röra. I ett hörn stod ett staffli och väggarna var tapetserade med tidningspapper där för all färg som skvätt ut. Köket var dock extremt åt andra hållet. Oerhört stramt och rent. Mycket tomma ytor. Saker sorterade i storleksordning. Det var inte en pinal som var ställd på en plats där den inte skulle vara.

”Vill du ha lite vatten?” frågade Klara som stod i köket. Hon var klädd i en svart badrock och på fötterna hade hon tjocka stickade strumpor.
Ja tack. Gärna.” svarade Inspektören.
Hon ställde fram vatten till honom och återvände sen bakom köksdisken för att hälla upp kaffe i en överdimensionerad kopp till sig själv. Siri stod kvar i dörröppningen.
”Ja. Jag sticker till jobbet då. Så kommer jag iväg i tid och så.”
Klara stängde skåpsluckan hon precis börjat öppna. Inspektören hade sett hur kopparna där inne stått prydligt i rad. Störst först och minst sist.
”Du ska inte stanna på en kopp. Nu när vi har besök.” Hon tittade på Inspektören som satt på en köksstol och iakttog dem.
”Nej. Jag har lite mycket att göra så jag tänkte att ju fortare jag kommer igång så… Och vi har kaffe på jobbet så… Ja.”

”Okej.” svarade Klara. ”Vi ses sen då.”
”Det gör vi. Puss.” sa Siri och stängde dörren och gick.
”Puss.” svarade Klara när hon satte sig vid bordet mitt emot Inspektören.

När hon började dricka ur den ångande koppen med motiv av stora svarta fåglar började Inspektören dricka av sitt vatten. De satt tysta ett tag och tittade ut genom köksfönstret ut i den lilla gemensamma trädgården som hörde till huset. Fåglar satt i trädet och åt ur några talgbollar. Klara suckade då och då. Sedan ryckte hon till och sträckte på sig och log mot honom.

”Så vad ska vi hitta på idag? Vad tycker du?”
Gör bara vad du brukar göra och låtsas inte om mig. Jag är här för att inspektera. Inte delta. Men tack för vattnet.
”Jag kan ju fortsätta måla på mina tavlor och så kan du titta på. Det låter väl bra?”
Alldeles utmärkt. Jag sätter mig i er soffa om jag får.
Klara reste sig och satte sin tomma kopp mitt på diskbänken. Den såg verkligen malplacerad ut där den bröt ordningen. Inspektören tyckte det kändes lite trist att en kaffekopp inte såg ut att höra hemma i ett kök.
”Jag flyttar den innan Siri kommer hem. Ingen fara.” sade hon mest till sig själv än till hennes sällskap.

Inspektören gick bort och satte sig tillrätta i soffan. Den var oerhört bekväm och han kunde inte låta bli att undslippa ett litet ljud av välbehag när han rättade till en av filtarna. Klara tog av sig badrocken och klädde sig i en t-shirt med ett motiv från ett rockband på 1980-talet och ett par väldigt färgsprakande snickarbyxor. De hade nog varit endast blå en gång i tiden men kladdats ner av diverse färger och annat som Inspektören inte kunde identifiera. Hon satte upp en duk på staffliet och började hänsynslöst attackera den med pensel och färg. Sakta växte det fram ett tydligare och tydligare ansikte. Det gick upp för Inspektören efter en timme att det med största sannolikhet var ett självporträtt. Han blev lite ledsen av att se att det inte var ett särskilt smickrande sådant.

Hon blev avbruten i sitt målande och Inspektören ryckte samtidigt till av att telefonen ringde. Klara torkade sina händer och svarade efter ett tag. Hon gick ut i köket och spolade vatten i ett glas samtidigt som hon pratade så Inspektören hörde inte vad det handlade om. Men när hon kom tillbaka med sitt vattenglas liknade hon sitt självporträtt mer än hon gjort innan.
”Det var Siri. Hon var tvungen att jobba över igen tydligen. Jävla skit. Jag fattar inte. Jag fattar verkligen inte. Tror du hon kan ha hittat nån annan?”
Inspektören sade ingenting. Hon satte sig i soffan bredvid honom.

”Jag tror inte hon har hittat nån annan. Inte egentligen. Men hon är inte hemma så mycket längre. Och när hon är hemma så städar hon mest. Eller säger åt mig att städa mina grejer.” Hon gjorde en gest mot det tragiska ansiktet på duken. ”Vi pratar knappt längre. Det är som om vi låtsas att vi har det bra men att vi båda vet att vi låtsas och ingen vill erkänna det för den andre för då rasar allt. Jag tror… Jag VET att vi älskar varandra fortfarande. Men det känns inte så just nu bara. Vi har inte ens sex längre… Men sånt vill inte du höra på. Förlåt. Jag vill inte börda dig med mina bekymmer. ”
”Det är ingen fara. Det är därför jag är här till viss del. Mitt jobb är att inspektera. Inte att döma.”

Hon strök honom över kinden och reste sig igen. Han kunde se hur hon ville gråta men höll tillbaka. Hon ställde sig och fortsatte måla. Hennes arbete blev ännu mer frenetiskt och till slut gick duken sönder och orsakade en djup skåra rakt över hennes porträtt. Duken böjdes så de två halvorna av ansiktet blev förvridna till en nidbild av henne. Som om hon hånlog mot sig själv från en trasig spegel på lustiga huset. Hon rasade ihop på golvet och grät. Inspektören satt kvar och visste inte vad han skulle göra. Efter en stund reste hon sig och gick fram till soffan.
”Får jag ligga här hos dig?”
Det finns plats för två här.” sade Inspektören och tittade samtidigt på den andra soffan som såg minst lika bekväm ut.
Klara lade sig tillrätta bakom Inspektören och drog sina fingrar genom hans hår. Hon smekte hans kind och hans mage. Efter en stund sommnade de båda två.

De vaknade en halvtimme senadre och Inspektören gjorde sig redo för att gå. Klara följde honom till dörren.
”Hejdå. Det var trevligt med lite sällskap idag. Du är välkommen tillbaka när du vill.”
Tack. Det har varit trevligt. Lite intimt kanske. Det är inte så proffessionellt. Men jag kan utelämna det ur min rapport om du vill.
Hon svarade inte på frågan untan öppnade bara dörren åt honom och stängde den bakom honom när han kommit ut. Han befann sig återigen i den lilla hallen och såg att dörren han ursprungligen kommit in genom var stängd men dörren ut till trädgården stod på glänt så han begav sig dit. Ute på en stol satt en man i mössa och vantar och rökte pipa. Inspektören insåg att det var nog bäst at inspektera honom också och begav sig ut mot mannen.

”Nämen hej vännen.” skrockade mannen och ett moln av rök lämnade hans ansikte.
Hans näsa var röd och hans ansikte fårigt. Han var väldigt gammal. Han var klädd i en lång grå rock och tjocka byxor. Inspektören satte sig på en stol intill mannen. och tittade på samma träd som han och Klara tittat ut på för flera timmar sedan. Fåglarna var borta nu.
”Har du varit inne hos lebbarna idag?” frågade gubben.
Inspektören bara stirrade på honom.
”Förlåt. Så heter det inte längre har jag fått veta. Det är otrevligt. Jag ber om ursäkt. Det är ju ändå vänner till dig.”
Jag har inga relationer på sådant sätt. Jag inspekterar vad som sker.
”Det är ändå trevligt att de har varann. De två. Kärleken är inget lätt. Och Jag är för gammal. Sen Berta dog för två år sen hänger jag inte med i svängen så mycket längre. Då är det lättare att hitta andra nöjen än att ränna efter fruntimmer.”
Han sparkade på ett par kryckor som stod lutade mot armstödet på stolen.
”De hinner ändå undan.” skrattade han och tog ett par bloss på pipan. Det luktade lakrits.
Inspektören log och lät mannen fortsätta.
”Jag försöker faktiskt göra annat än att se på tv. Men promenader är inget att tänka på. Och taxi är för dyrt. Jag läser en hel del. Men jag sitter mest här och tänker. Och minns. Jag har en hel del minnen ska du veta. Och jag tänker utnyttja dem alla för man vet inte när de börjar försvinna. Det kan hända vettu, när man är så gammal som jag. Så just nu satt jag och tänkte på den första julen jag och Berta firade ihop. Det var sextioett år sedan. Den julen som var nu var inget att hurra för. Ensamhet är inget kul. Inget kul alls.”
Han tittade på Inspektören som satt och lyssnade noggrant.
”Du kanske kan komma på besök då och då. Det hade varit trevligt. Även om du inte pratar så mycket.”
Inspektören lade huvudet på sned.
Ditt hem är faktiskt inte inspekterat än. Det ligger på min lista över framtida göromål. Jag kommer och inspekterar dig en dag. Och det finns ju fler lägenheter i det här huset som kräver inspektion. Jag har än så länge bara inspekterat en lägenhet.”

Gubben verkade inte lyssna. Han satt och tittade bort mot trädet där fåglarna börjat återvända i sin kamp efter en plats på talgbollarna. Inspektören hoppade av stolen och gjorde sig redo för att gå. Då hördes ett fönster öppnas på ovanvåningen och hög musik strömmade ut. En ung man lutade sig ut och tände en cigarett. Han såg trött ut. Inspektören och gubben tittade uppåt. Mannen vinkade ner. Gubben började ignorera honom. Inspektören insåg att hans misstankar stämde. Han hade mer än en hel del arbete framför sig.

En helt ny värld

Jag spelar Minecraft. Det är ett kul spel som blir roligare om man spelar tillsammans. Nu vill jag spela med dig.

kindtand

 

Jag har tidigare hittat servrar där det på grund av tidsskillnader endast har varit jag online av de flesta spelarna. Så det blir som att spela ensam fast man är fler.

Jag har hittat servrar där man, för att få plats att bygga på måste göra slitjobb för andra för att kunna ha möjligheter på servern. Och jag spelar inte ett spel tråkigt för att kunna ha kul nån gång sen.

Så jag startade min egen Realm. Det är en slags mindre server som jag inte behöver hålla på att hushålla med, men som jag ändå är Head Honcho för. Jag är för att spela tillsammans. Upptäcka tillsammans, men ändå få ha sin lilla egna vrå om man känner för det. Jag är för avslappnat spel där man inte måste vara inloggad si och så många timmar för att få lov att vara med och leka. Eftersom jag jobbar skift är det väldigt olika hur mycket jag kan spela. Och det är ju ok. Just nu är det jag och min frus systerson som spelar.

Realmen har inget speciellt tema. Vill du bygga ett hypermodernt komplex till ära för din katt vid sidan om någons hobbithåla så varsågod. Det finns en regel: Var schysst. Helt enkelt.

Jag vill spela med fler jag känner och deras vänner. Vill du spela med oss? Vill du spela någonstans tillsammans med din kid? Eller har din gamla farmor utvecklat ett intresse för redstonemekanismer? Hör av dig med ditt spelarnamn så skickar jag en invite.

Vi ses.

Mitt i universum finns vi

Jag kunde inte sluta titta uppåt. Det slog mig så plötsligt att det hade gått människor på månen. Den där bleka sfären som satt där högt uppe bland stjärnorna. Det var i och för sig över femtio år sedan det landsteg en besättning astronauter där men ändå… Det helt fantastiska i det rullade över mig just där och då.

Cykelvägen var beckmörk. Gatubelysningen förmodligen söndersparkad. (Jag gjorde själv så när jag var liten och ville vara tuff med de andra. En välriktad spark slog ut lyktstolparna. Jag gjorde det inte efter att jag fick reda på att min tränare var den som fick åka ut och byta alla lampor.) På andra sidan ligusterhäckarna satt folk och tittade på tv eller åt middag i värme och ljus. Man kunde höra någon som pratade inne i ett hus. Svagt som om det var långt borta.

Min hund drog i kopplet. Hon ville vidare. Hon förstod nog inte hur man kunde vara så faschinerad av något så långt bort som inte heller luktade något när det fanns tusentals spår att följa strax ovanför marken. Men jag ville bara stå där en liten stund till och till sist lade hon sig ner vid mina fötter. Nacken stramade lite när jag stod där med blicken mot skyn. Det kanske såg ut som om jag var ansträngd men det var ett leende. Min andedräkt ångade upp och skymde sikten så jag höll andan. Det var så oerhört vackert. En helt stjärnklar vinternatt och tusen och åter tusentals stjärnor. Och så jag… Förmodligen var flertalet av det jag tog för fjärran solar helt enkelt satteliter som någon skjutit upp för att folk skulle kunna kommunicera eller se på tv men det gjorde ingenting. För satelliter är rätt så häftiga de med.

Efter ett tags blickande upp mot rymden så börjar en insikt krypa intill en. Om hur oändligt liten man är. Vissa är rädda för den känslan. Men den förändrar ingenting. Den kan vara oerhörd att uppleva. Att vi är människor på en planet av flera i ett solsystem som är ett av miljarder i en galax som är en av miljarders miljarders oändligheters många. I ett universum som inte har någon början eller något slut. En gränslös oändlighet som hela tiden expanderar och där kosmiska krafter ser till att stjärnor och världar föds och dör i all evighet. Mitt i allt det där finns vi. (Eftersom det är oändligt åt alla håll bör ju överallt vara mitten.) Det är vackert. Det är vackert att vi kan titta upp och bli påminda om att det finns en oändlighet. Att det finns något större än oss. Och ändå så finns det inte det. När du är kär eller olycklig eller slår lilltån i bordsbenet så finns inget annat just då än det som bubblar i ditt hjärta eller tynger ditt sinne eller bultar i din tå så att världen lika gärna hade kunnat gå under. Det är just då i de ögonblicken det som är viktigast för dig i hela universum.

Bara för att stjärnhimlen sträcker sig så långt att det inte finns ord för det innebär inte det att ens problem och glädjekällor blir mindre. Om något så tycker jag att de betyder desto mer. I ett oändligt kaos. I ett universum med oändliga möjligheter så hamnade en planet på rätt avstånd från en sol av rätt storlek där det uppstod liv. Av allt detta liv så finns det organismer som uthärdar vulkanutbrott, meteorträffar, istider, global uppvärmning och mer därtill. Tills det efter miljarder år, ut från en grotta kommer människor. Dessa människor frodas och får på något sätt till en civilisation. De sprider sig över världen och är till sist flera miljarder stycken. Av alla dessa träffas två. Känner den kärleken som är störst i universum och från den kärleken kommer du. Just du. Det är svindlande. I det är ju det faktum att man satte en gubbe på månen småpotatis.

Längre än så kom jag inte då. Där på den mörka cykelvägen. Hunden tröttnade av att ligga på en kall och saltad väg. Jag började frysa genom vantarna och näsan började rinna. Så vi gick vidare. Några meter från där vi stod så lyste lamporna igen och stjärnorna gömdes bakom det orangea ljuset och det som var viktigast i universum just där och då var att hunden skulle bajsa innan det var dags att gå och lägga sig.