Inspektören hade väntat utanför dörren i en kvart. Han började tröttna och funderade på att lämna Florgatan 22 till sitt öde när dörren öppnades. En lång kvinna i mörkt hår, kort, men ändå uppsatt i en hästsvans tittade överraskat ner på honom. Hon log när hon mötte hans blick.

”Nämen hej! Kommer du på besök? Vad trevligt. Kom in vetja.”
Inspektören nickade så artigt han kunde efter en kvarts stirrande på den röda ytterdörren och gick in.

”Klara!” ropade kvinnan. ”Vi har besök.”

De hade gått in i en mindre hall. Längs den ena väggen fanns en dörr och längs den andra en trappa. I bortre änden på kortsidan fanns ytterligare en dörr. Huset på Florgatan 22 var ett mindre lägenhetshus med fyra lägenheter. Inspektören hade en hel del jobb framför sig kände han. Den första dörren öppnades och en något rundare kvinna med långt vackert lockigt rött hår tittade ut. Hon log hon med.
”Vad trevligt Siri. Han är så välkommen.”
Inspektören nickade åt henne och gick in i lägenheten.

Lägenheten var full med böcker och konst och stora växter. Gardinerna var i så många olika färger att Inspektören blev lite yr. På golvet låg fluffiga varma mattor och de två sofforna i vardagsrummet var överbelamrade med kuddar och filtar. Det var en härlig röra. I ett hörn stod ett staffli och väggarna var tapetserade med tidningspapper där för all färg som skvätt ut. Köket var dock extremt åt andra hållet. Oerhört stramt och rent. Mycket tomma ytor. Saker sorterade i storleksordning. Det var inte en pinal som var ställd på en plats där den inte skulle vara.

”Vill du ha lite vatten?” frågade Klara som stod i köket. Hon var klädd i en svart badrock och på fötterna hade hon tjocka stickade strumpor.
”Ja tack. Gärna.” svarade Inspektören.
Hon ställde fram vatten till honom och återvände sen bakom köksdisken för att hälla upp kaffe i en överdimensionerad kopp till sig själv. Siri stod kvar i dörröppningen.
”Ja. Jag sticker till jobbet då. Så kommer jag iväg i tid och så.”
Klara stängde skåpsluckan hon precis börjat öppna. Inspektören hade sett hur kopparna där inne stått prydligt i rad. Störst först och minst sist.
”Du ska inte stanna på en kopp. Nu när vi har besök.” Hon tittade på Inspektören som satt på en köksstol och iakttog dem.
”Nej. Jag har lite mycket att göra så jag tänkte att ju fortare jag kommer igång så… Och vi har kaffe på jobbet så… Ja.”

”Okej.” svarade Klara. ”Vi ses sen då.”
”Det gör vi. Puss.” sa Siri och stängde dörren och gick.
”Puss.” svarade Klara när hon satte sig vid bordet mitt emot Inspektören.

När hon började dricka ur den ångande koppen med motiv av stora svarta fåglar började Inspektören dricka av sitt vatten. De satt tysta ett tag och tittade ut genom köksfönstret ut i den lilla gemensamma trädgården som hörde till huset. Fåglar satt i trädet och åt ur några talgbollar. Klara suckade då och då. Sedan ryckte hon till och sträckte på sig och log mot honom.

”Så vad ska vi hitta på idag? Vad tycker du?”
”Gör bara vad du brukar göra och låtsas inte om mig. Jag är här för att inspektera. Inte delta. Men tack för vattnet.”
”Jag kan ju fortsätta måla på mina tavlor och så kan du titta på. Det låter väl bra?”
”Alldeles utmärkt. Jag sätter mig i er soffa om jag får.”
Klara reste sig och satte sin tomma kopp mitt på diskbänken. Den såg verkligen malplacerad ut där den bröt ordningen. Inspektören tyckte det kändes lite trist att en kaffekopp inte såg ut att höra hemma i ett kök.
”Jag flyttar den innan Siri kommer hem. Ingen fara.” sade hon mest till sig själv än till hennes sällskap.

Inspektören gick bort och satte sig tillrätta i soffan. Den var oerhört bekväm och han kunde inte låta bli att undslippa ett litet ljud av välbehag när han rättade till en av filtarna. Klara tog av sig badrocken och klädde sig i en t-shirt med ett motiv från ett rockband på 1980-talet och ett par väldigt färgsprakande snickarbyxor. De hade nog varit endast blå en gång i tiden men kladdats ner av diverse färger och annat som Inspektören inte kunde identifiera. Hon satte upp en duk på staffliet och började hänsynslöst attackera den med pensel och färg. Sakta växte det fram ett tydligare och tydligare ansikte. Det gick upp för Inspektören efter en timme att det med största sannolikhet var ett självporträtt. Han blev lite ledsen av att se att det inte var ett särskilt smickrande sådant.

Hon blev avbruten i sitt målande och Inspektören ryckte samtidigt till av att telefonen ringde. Klara torkade sina händer och svarade efter ett tag. Hon gick ut i köket och spolade vatten i ett glas samtidigt som hon pratade så Inspektören hörde inte vad det handlade om. Men när hon kom tillbaka med sitt vattenglas liknade hon sitt självporträtt mer än hon gjort innan.
”Det var Siri. Hon var tvungen att jobba över igen tydligen. Jävla skit. Jag fattar inte. Jag fattar verkligen inte. Tror du hon kan ha hittat nån annan?”
Inspektören sade ingenting. Hon satte sig i soffan bredvid honom.

”Jag tror inte hon har hittat nån annan. Inte egentligen. Men hon är inte hemma så mycket längre. Och när hon är hemma så städar hon mest. Eller säger åt mig att städa mina grejer.” Hon gjorde en gest mot det tragiska ansiktet på duken. ”Vi pratar knappt längre. Det är som om vi låtsas att vi har det bra men att vi båda vet att vi låtsas och ingen vill erkänna det för den andre för då rasar allt. Jag tror… Jag VET att vi älskar varandra fortfarande. Men det känns inte så just nu bara. Vi har inte ens sex längre… Men sånt vill inte du höra på. Förlåt. Jag vill inte börda dig med mina bekymmer. ”
”Det är ingen fara. Det är därför jag är här till viss del. Mitt jobb är att inspektera. Inte att döma.”

Hon strök honom över kinden och reste sig igen. Han kunde se hur hon ville gråta men höll tillbaka. Hon ställde sig och fortsatte måla. Hennes arbete blev ännu mer frenetiskt och till slut gick duken sönder och orsakade en djup skåra rakt över hennes porträtt. Duken böjdes så de två halvorna av ansiktet blev förvridna till en nidbild av henne. Som om hon hånlog mot sig själv från en trasig spegel på lustiga huset. Hon rasade ihop på golvet och grät. Inspektören satt kvar och visste inte vad han skulle göra. Efter en stund reste hon sig och gick fram till soffan.
”Får jag ligga här hos dig?”
”Det finns plats för två här.” sade Inspektören och tittade samtidigt på den andra soffan som såg minst lika bekväm ut.
Klara lade sig tillrätta bakom Inspektören och drog sina fingrar genom hans hår. Hon smekte hans kind och hans mage. Efter en stund sommnade de båda två.

De vaknade en halvtimme senadre och Inspektören gjorde sig redo för att gå. Klara följde honom till dörren.
”Hejdå. Det var trevligt med lite sällskap idag. Du är välkommen tillbaka när du vill.”
”Tack. Det har varit trevligt. Lite intimt kanske. Det är inte så proffessionellt. Men jag kan utelämna det ur min rapport om du vill.”
Hon svarade inte på frågan untan öppnade bara dörren åt honom och stängde den bakom honom när han kommit ut. Han befann sig återigen i den lilla hallen och såg att dörren han ursprungligen kommit in genom var stängd men dörren ut till trädgården stod på glänt så han begav sig dit. Ute på en stol satt en man i mössa och vantar och rökte pipa. Inspektören insåg att det var nog bäst at inspektera honom också och begav sig ut mot mannen.

”Nämen hej vännen.” skrockade mannen och ett moln av rök lämnade hans ansikte.
Hans näsa var röd och hans ansikte fårigt. Han var väldigt gammal. Han var klädd i en lång grå rock och tjocka byxor. Inspektören satte sig på en stol intill mannen. och tittade på samma träd som han och Klara tittat ut på för flera timmar sedan. Fåglarna var borta nu.
”Har du varit inne hos lebbarna idag?” frågade gubben.
Inspektören bara stirrade på honom.
”Förlåt. Så heter det inte längre har jag fått veta. Det är otrevligt. Jag ber om ursäkt. Det är ju ändå vänner till dig.”
”Jag har inga relationer på sådant sätt. Jag inspekterar vad som sker.”
”Det är ändå trevligt att de har varann. De två. Kärleken är inget lätt. Och Jag är för gammal. Sen Berta dog för två år sen hänger jag inte med i svängen så mycket längre. Då är det lättare att hitta andra nöjen än att ränna efter fruntimmer.”
Han sparkade på ett par kryckor som stod lutade mot armstödet på stolen.
”De hinner ändå undan.” skrattade han och tog ett par bloss på pipan. Det luktade lakrits.
Inspektören log och lät mannen fortsätta.
”Jag försöker faktiskt göra annat än att se på tv. Men promenader är inget att tänka på. Och taxi är för dyrt. Jag läser en hel del. Men jag sitter mest här och tänker. Och minns. Jag har en hel del minnen ska du veta. Och jag tänker utnyttja dem alla för man vet inte när de börjar försvinna. Det kan hända vettu, när man är så gammal som jag. Så just nu satt jag och tänkte på den första julen jag och Berta firade ihop. Det var sextioett år sedan. Den julen som var nu var inget att hurra för. Ensamhet är inget kul. Inget kul alls.”
Han tittade på Inspektören som satt och lyssnade noggrant.
”Du kanske kan komma på besök då och då. Det hade varit trevligt. Även om du inte pratar så mycket.”
Inspektören lade huvudet på sned.
”Ditt hem är faktiskt inte inspekterat än. Det ligger på min lista över framtida göromål. Jag kommer och inspekterar dig en dag. Och det finns ju fler lägenheter i det här huset som kräver inspektion. Jag har än så länge bara inspekterat en lägenhet.”

Gubben verkade inte lyssna. Han satt och tittade bort mot trädet där fåglarna börjat återvända i sin kamp efter en plats på talgbollarna. Inspektören hoppade av stolen och gjorde sig redo för att gå. Då hördes ett fönster öppnas på ovanvåningen och hög musik strömmade ut. En ung man lutade sig ut och tände en cigarett. Han såg trött ut. Inspektören och gubben tittade uppåt. Mannen vinkade ner. Gubben började ignorera honom. Inspektören insåg att hans misstankar stämde. Han hade mer än en hel del arbete framför sig.