Jag har inte längre tystnadsplikt

Efter att vår förra omgång IVF inte tog sig så skulle vi inleda det långa programmet. Leona ville dock hålla det mer privat denna gången. Jag lovade att inte skriva någonting förrän hon gav tummen upp.

Det långa programmet är på sju veckor. Det innebär att Leona skulle ta mer hormoner, denna gången också i nässpray. Jag var rätt så nervös då man vet att man kan reagera kraftigt på dessa hormoner, men Leona kände knappt någonting. Det kunde svida lite i näsan nån gång. Mot slutet av behandlingen var hon tröttare. Det var kanske för att hon skulle ta både sprutor och spray, och dessutom mot slutet lades det till ytterligare en medicin för att ge hela det reproduktiva systemet en sista push.

Förra gången hade vi totalt fem ägg, tre blev befruktade och efter återföring klarade sig ingen av de resterande till infrysning. Denna gången fick vi sju ägg. Två blev befruktade och det som vi inte fick återfört ligger nu i en frys någonstans i Malmö.

Väntan efter är lång. Sju veckor gick fortare än vi trott. Men de sjutton dagar efter återföringen är olidlig väntan och långsamt tickande sekunder.

Men vi har ett besked. Det blev två streck på stickan. Leona är gravid! Vi väntar barn!

Leona tog ett prov till dagen efter. Ett där det klart och tydligt med latinska bokstäver stod ”Gravid”. Det finns ingen tvekan. Vi blir inte riktigt kloka på hur vi ska räkna men vi är någonstans i vecka 5 eller 6, så det är ju långt kvar tills det är ”säkert”. Mycket kan hända. Men vi tänker positivt här.

 

sticka

 

 

På onsdag ska vi till mödravårdscentralen (eller MVC som man ska säga) och skriva in oss och få information. Inte förrän den tionde juli ska vi tillbaka ner till Malmö och RMC för att få vårt ultraljud.

Vi mår bra. Vi är glada. Det är nästan obegripligt. Men det är sant. I januari blir vi en till om allt vill väl.