Två två två två

Jag och Leona blev tillsammans den tjugoåttonde juli för sex år sedan. I den vevan satte jag en påminnelse i min kalender som påminde mig om månadsdagar. Månadsdagar är viktigt i ett nytt förhållande.

Jag tog aldrig bort den påminnelsen. Så den 28:e varje månad får jag fortfarande ett litet pling från telefonen som påminner mig om att vi har månadsdag. För det mesta ler jag lite, kanske säger något till min hustru. Men det är inget vi firar direkt.

Men ikväll är det lite annorlunda. Tack vare teknikens under så är det nu lätt att hålla koll på hur många dagar det har gått sedan ett visst datum eller hur många det är kvar till en viss dag som kan vara viktig för en.

Idag är det exakt tvåtusentvåhundratjugotvå dagar sedan vi blev tillsammans. Jag vet inte vad det betyder. Om det betyder något annat än att vi har 2222 dagar som par under bältet. Men vi ser det som en anledning att fira oss själva. Så ikväll tar vi tåget in till Helsingborg och skämmer bort oss med ett restaurangbesök.

awesomecouple

Grön energi

Leona sade till mig en gång när vi gick på Skäralid att; Det här är min kyrka. Jag instämmer. När själen behöver ro och hjärtat behöver lugn är en skog precis rätt miljö att besöka.

Härom morgonen tog jag en vattenflaska och en kamera och körde till Skäralid för att dels ta lite foto. (Jag har fått en ny inspiration att fortsätta med ett av mina projekt, Väsen, om ni minns…)

väntarpåvåren

 

Men också för att hitta lugn och styrka. Bara ta det lugnt och njuta av stillheten och bäckens porlande. Bara vara och vara nöjd med det. Inte ha en klocka på sig. Det blev en hel del bilder. Eftersom jag inte är någon fotograf egentligen så raderade jag en hel del där fokus hamnade på något helt annat än det jag tänkt, men några bilder blev jag väldigt nöjd med. Här är ett urval.

skäralid2

skäralid3 skäralid4 skäralid5

 

Efter en morgon och förmiddag i så vacker natur kan man inte annat än bli glad. Glädje behövs lite extra mycket just nu. Men jag avslutar med en bild på en glad Kent så ni ser att det fortfarande finns ett leende i den här karln.

kentiskogen

Edda

Klockan halv åtta på morgonen gick vi in på gyn på Helsingborgs lasarett. Klockan halv fyra gick vi ut igen. Samma människor men ändå var allt annorlunda.

Leona fick piller och snabbt därefter satte värkarna igång. Livmodern hade fått medicinsk order på att nu var det dags att jobba. Som att gå från att jogga kvarteret runt nån gång i veckan till att direkt springa en marathon. Det är ett virrvarr av intryck av vad som hände under dagen. Leona fick mer och mer ont hela tiden. Jag var handhållare och safthällare. Det var morfinsprutor och barnmorskor och klockan gick olika fort hela tiden. Ibland tog en timme bara fem minuter. Ibland tog det trekvart för sekundvisaren att nå ett fullt varv. Jag kände att det var som en vrångbild av en förlossning. Det var så likt men ändå så otroligt annorlunda. Man visste redan hur det skulle sluta. Och det var inte så lyckligt.

Leonas syster var också med oss. Ett oerhört stöd och ett lugn som smittade av sig till mig. Någon man kunde utbyta en blick med då och då när Leona hade det som värst.

Vi hade fått reda på att det kunde hända att barnet kunde komma ut när man var på toaletten och det var Leona orolig för. Det hade varit så ovärdigt. Vi har ändå hållit graviditeten värdig tiden ut även om vi visste att den avslutades i en abort. Inget vin eller mögelost, bara för att man ändå kunde, liksom. Det blev inte så heller.

Helt plötsligt, efter ett toalettbesök gick vattnet och därefter tog det inte lång stund innan barnet var ute. I sängen. Vi tittade inte ner. Inte då.

Efter en stund bars hon in till oss. Hon var så liten. Och vi sade båda två efteråt att hon såg ut som en liten älva. Vi såg dock tydligt bekräftelse på att vi tagit rätt beslut. Även om hon hade överlevt en graviditet, vilket var föga troligt, så hade hon aldrig överlevt en födsel.

Vi gav henne namnet Edda. Det var viktigt för oss att hon var någon även om hon aldrig hann bli någon. Även om hon aldrig levde i vår värld är hon vår första dotter. Jag har kvar bilden av hennes ansikte i mitt hjärta. Och en stor sorg över de drömmar som inte fick lov att blomstra. Men jag är ändå tacksam för den glädjen vi fick lov att uppleva. Som hon ändå skänkte oss.

Hon ska kremeras och spridas i en minneslund vår lilla Edda. Och med sig fick hon den änglapingla som Leona burit under graviditeten och jag hade gjort en vägvisare till henne. Och på baksidan bindrunor av mitt och Leonas namn så kan se var hon kommer ifrån.

Den här historien är slut. Tanken var att nästa kapitel i vårt liv skulle vara fullt av blöjbyten, skrik i natten, första leendet och kräk på kragen och massor av lycka. Livet tog en surprise plot twist på något sätt. Men vi är starka. Vi har gott om kärlek. Både mellan varandra och ett oerhört stöd och massor av kärlek från folk i vår omgivning. Tack alla ni. Tack så oerhört mycket. Livet går vidare. Det finns mirakel och fantastiska äventyr i framtiden. Men just nu låter vi tårarna falla välkommet.

eddasvegvisir

 

Det är ett mörker nu

Vi blev gravida och i sjutton veckor kändes allt bra. Magen växte och förväntningarna med. Men igår på rutinultraljudet upptäcktes det som fick vår värld att rasa. 

Det började så bra. Vi såg det lilla barnet i magen med händer och allt. Men sköterskan ägnade mer och mer tid att mäta huvudet och skrev sedan ut några bilder för att visa en läkare. Det är säkert bara en normal avvikelse, fick vi veta. Men för att vara på den säkra sidan så skulle en läkare se bilden. Och vi fick vänta en stund i kafeterian innan vi åkte in på det andra ultraljudet den dagen. Vi satt där med vars ett kexchoklad och sade till varandra att det var säkert ingen fara. Vad bra att de är så noggranna.

Jag vet inte i vilken ände man ska börja. Fostret har ett ryggmärgsbråck som leder till att barnets nedre regioner förmodligen aldrig kommer fungera. Det har också lett till att fötterna inte utvecklats ordentligt och resulterat i klumpfot. I samband med allt detta har det fått vattenskalle. Det brukar höra ihop med ryggmärgsbråck men då i slutet av graviditeten eller när barnet har fötts. Att få vattenskalle så här tidigt i graviditeten innebär att hjärnan inte kunnat utvecklas och barnet hade blivit gravt utvecklingsstört. Detta har pressat ner lillhjärnan i ryggmärgen och innebär att barnet inte hade haft kontroll över någon motorik och förmodligen inte kunnat andas själv i sitt liv.

Det var som på film när det här radades upp. Det sjönk segt in och man fattade inte riktigt. Det var ju inte såhär det skulle gå. Han måste prata om nån annan… Och sedan började läkaren prata om att vi hade beslut att fatta. Vadå för beslut, undrade vi även om vi innerst inne fattade tror jag.

Vi fick en tid hos en kurator men vi hade nog bestämt oss innan dess. Vi var noga med att ta ett beslut baserat på respekt för oss själva och ansvar gentemot det som växer i Leonas mage. Och inte ett beslut baserat på rädsla eller för att det bara inte blev som det var tänkt. Vi har om och om igen skakat på huvudet och upprepat att ”om det bara hade varit en grej” liksom. Det är så överväldigande och abstrakt. Men vi har beslutat oss för en abort. Ett liv så oerhört handikappat är inte värdigt. Det är inte säkert att barnet ens överlever hela graviditeten.

Det är inte rättvist. Det är det inte. Inte någonstans. Det var ju vår tur nu. Vi hade gått igenom en andra IVF och vi blev gravida. Men vi tar ansvar för det beslut vi har tagit. Det är rätt beslut för oss. Och när vi sedan bearbetat det som har hänt så går vi vidare. Just nu är det ett mörker över oss. Vi ser ljuset i varandra och stöder varandra genom detta. Det är ett val som är smärtsamt och svårt och större och jävligare än något annat jag upplevt. Det är inte ett beslut som någon skulle behöva ta. Men man måste.

Efter vi tog beslutet så var det som om kaoset lugnade sig lite. Vi kanske är i orkanens öga just nu. Vem vet? Men när man accepterat att man har tagit ett beslut och står för det så lugnar sig kroppen lite. Det är mörkt just nu. Men det kommer det inte alltid att vara.