Det är ett mörker nu

Vi blev gravida och i sjutton veckor kändes allt bra. Magen växte och förväntningarna med. Men igår på rutinultraljudet upptäcktes det som fick vår värld att rasa. 

Det började så bra. Vi såg det lilla barnet i magen med händer och allt. Men sköterskan ägnade mer och mer tid att mäta huvudet och skrev sedan ut några bilder för att visa en läkare. Det är säkert bara en normal avvikelse, fick vi veta. Men för att vara på den säkra sidan så skulle en läkare se bilden. Och vi fick vänta en stund i kafeterian innan vi åkte in på det andra ultraljudet den dagen. Vi satt där med vars ett kexchoklad och sade till varandra att det var säkert ingen fara. Vad bra att de är så noggranna.

Jag vet inte i vilken ände man ska börja. Fostret har ett ryggmärgsbråck som leder till att barnets nedre regioner förmodligen aldrig kommer fungera. Det har också lett till att fötterna inte utvecklats ordentligt och resulterat i klumpfot. I samband med allt detta har det fått vattenskalle. Det brukar höra ihop med ryggmärgsbråck men då i slutet av graviditeten eller när barnet har fötts. Att få vattenskalle så här tidigt i graviditeten innebär att hjärnan inte kunnat utvecklas och barnet hade blivit gravt utvecklingsstört. Detta har pressat ner lillhjärnan i ryggmärgen och innebär att barnet inte hade haft kontroll över någon motorik och förmodligen inte kunnat andas själv i sitt liv.

Det var som på film när det här radades upp. Det sjönk segt in och man fattade inte riktigt. Det var ju inte såhär det skulle gå. Han måste prata om nån annan… Och sedan började läkaren prata om att vi hade beslut att fatta. Vadå för beslut, undrade vi även om vi innerst inne fattade tror jag.

Vi fick en tid hos en kurator men vi hade nog bestämt oss innan dess. Vi var noga med att ta ett beslut baserat på respekt för oss själva och ansvar gentemot det som växer i Leonas mage. Och inte ett beslut baserat på rädsla eller för att det bara inte blev som det var tänkt. Vi har om och om igen skakat på huvudet och upprepat att ”om det bara hade varit en grej” liksom. Det är så överväldigande och abstrakt. Men vi har beslutat oss för en abort. Ett liv så oerhört handikappat är inte värdigt. Det är inte säkert att barnet ens överlever hela graviditeten.

Det är inte rättvist. Det är det inte. Inte någonstans. Det var ju vår tur nu. Vi hade gått igenom en andra IVF och vi blev gravida. Men vi tar ansvar för det beslut vi har tagit. Det är rätt beslut för oss. Och när vi sedan bearbetat det som har hänt så går vi vidare. Just nu är det ett mörker över oss. Vi ser ljuset i varandra och stöder varandra genom detta. Det är ett val som är smärtsamt och svårt och större och jävligare än något annat jag upplevt. Det är inte ett beslut som någon skulle behöva ta. Men man måste.

Efter vi tog beslutet så var det som om kaoset lugnade sig lite. Vi kanske är i orkanens öga just nu. Vem vet? Men när man accepterat att man har tagit ett beslut och står för det så lugnar sig kroppen lite. Det är mörkt just nu. Men det kommer det inte alltid att vara.

2 Comments

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *