Edda

Klockan halv åtta på morgonen gick vi in på gyn på Helsingborgs lasarett. Klockan halv fyra gick vi ut igen. Samma människor men ändå var allt annorlunda.

Leona fick piller och snabbt därefter satte värkarna igång. Livmodern hade fått medicinsk order på att nu var det dags att jobba. Som att gå från att jogga kvarteret runt nån gång i veckan till att direkt springa en marathon. Det är ett virrvarr av intryck av vad som hände under dagen. Leona fick mer och mer ont hela tiden. Jag var handhållare och safthällare. Det var morfinsprutor och barnmorskor och klockan gick olika fort hela tiden. Ibland tog en timme bara fem minuter. Ibland tog det trekvart för sekundvisaren att nå ett fullt varv. Jag kände att det var som en vrångbild av en förlossning. Det var så likt men ändå så otroligt annorlunda. Man visste redan hur det skulle sluta. Och det var inte så lyckligt.

Leonas syster var också med oss. Ett oerhört stöd och ett lugn som smittade av sig till mig. Någon man kunde utbyta en blick med då och då när Leona hade det som värst.

Vi hade fått reda på att det kunde hända att barnet kunde komma ut när man var på toaletten och det var Leona orolig för. Det hade varit så ovärdigt. Vi har ändå hållit graviditeten värdig tiden ut även om vi visste att den avslutades i en abort. Inget vin eller mögelost, bara för att man ändå kunde, liksom. Det blev inte så heller.

Helt plötsligt, efter ett toalettbesök gick vattnet och därefter tog det inte lång stund innan barnet var ute. I sängen. Vi tittade inte ner. Inte då.

Efter en stund bars hon in till oss. Hon var så liten. Och vi sade båda två efteråt att hon såg ut som en liten älva. Vi såg dock tydligt bekräftelse på att vi tagit rätt beslut. Även om hon hade överlevt en graviditet, vilket var föga troligt, så hade hon aldrig överlevt en födsel.

Vi gav henne namnet Edda. Det var viktigt för oss att hon var någon även om hon aldrig hann bli någon. Även om hon aldrig levde i vår värld är hon vår första dotter. Jag har kvar bilden av hennes ansikte i mitt hjärta. Och en stor sorg över de drömmar som inte fick lov att blomstra. Men jag är ändå tacksam för den glädjen vi fick lov att uppleva. Som hon ändå skänkte oss.

Hon ska kremeras och spridas i en minneslund vår lilla Edda. Och med sig fick hon den änglapingla som Leona burit under graviditeten och jag hade gjort en vägvisare till henne. Och på baksidan bindrunor av mitt och Leonas namn så kan se var hon kommer ifrån.

Den här historien är slut. Tanken var att nästa kapitel i vårt liv skulle vara fullt av blöjbyten, skrik i natten, första leendet och kräk på kragen och massor av lycka. Livet tog en surprise plot twist på något sätt. Men vi är starka. Vi har gott om kärlek. Både mellan varandra och ett oerhört stöd och massor av kärlek från folk i vår omgivning. Tack alla ni. Tack så oerhört mycket. Livet går vidare. Det finns mirakel och fantastiska äventyr i framtiden. Men just nu låter vi tårarna falla välkommet.

eddasvegvisir

 

kent johnsen

2 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *