Det är egentligen en otroligt tröttsam kliché den där. Den kan sticka i ögonen på vem som helst som inte har en bra dag. Men ändå väljer jag att använda den. För den stämmer så bra.

Jag har länge sökt efter något. Något som skulle få livet att kännas lite större och mer innehållsrikt och betydande på något sätt. Det är svårt att sätta ord på. Jag har doppat tårna i olika läror och dogmer men alla har suttit som en lite för liten och dessutom kliande kofta. Tills i somras när bitarna liksom föll på plats. För några år sedan gick jag ur svenska kyrkan. Jag har den åsikten att, tro, det är något oerhört vackert. Religion däremot, är inget jag går igång på. Skillnaden? Den ena är äkta. Den andra är ett regelverk och ett system som går ut på att alla ska tro på samma sätt.

Sedan i somras är jag med i Samfundet för Forn Sed. Jag vill inte kalla mig asatroende, även om det är en del av det hela. Jag hörde ordet sedbärare. Även om det är vackrare så stämmer inte det heller helt och hållet. Det indikerar på en tradition som ska vidarebefordras. Jag kallar mig inte för något egentligen. Jag kanske borde det när någon frågar, men varför egentligen.

Jag tänker inte gå in på mycket mer om detta i det här inlägget. Det jag egentligen skulle skriva var ju om rubriken…

Vi är till mångt och mycket historierna vi berättar om oss själva. Vilka ord vi väljer för att definiera oss. Också vad andra säger om oss om vi väljer att tro på dem. Idag var jag ute vid ett träd jag tycker om att sitta och tänka vid och en av dess stora grenar hade knäckts. En tredjedel av kronan låg i backen. Resten av trädet såg friskt ut. När en del av oss, hur naturlig den än är börjar tynga ner oss så kanske det är dags att den bryts av. Och det kanske är smärtsamt. Men så länge rötterna är intakta och man står med ryggen/stammen rak så överlever man. Det finns vissa aspekter av mig och mitt som jag har börjat se över. Varför jag gör som jag gör i vissa avseenden. Varför jag inte gör saker jag borde. Hur jag ser på mig själv när jag ser mig i en spegel. Och väljer att berätta en annan historia. Samma liv, samma Kent. Samma yttre omständigheter. Men hur jag väljer att ta dem till mig är annorlunda. Det är något jag tar steg för steg. Att göra stora förändringar för snabbt får ofta konsekvensen att man går tillbaka till det trygga man känner till. Men små förändringar lever lättare längre och blir till sist en naturlig del av livet.

Att offentligt gå ut med att säga till alla som orkar läsa så här långt att jag varje morgon hälsar väderstrecken och de fyra elementen, att jag blotar till Freja och Heimdall och gänget. Det är faktiskt ett stort steg. För jag har mot min vilja varit rädd för att folk ska tycka det är fjantigt. Men det är ju den jag är. Det har ju fått mig att må så mycket bättre och tagit mig igenom en tragedi. Är någon nyfiken på allt det här så sätter jag mig gärna och pratar över en kopp kaffe.

Det var nog allt. Det blev lite längre än jag trodde. Och kanske inte så sammanhängande. Jag får jobba på det.