Genom titthålen

Jag fick en kommentar på Facebook på mitt förra vlogginlägg. Jag tog tag i det och flummade mig igenom några minuter i soffan.

Kommentaren från Felix löd: ”Tjabbla om: Problematik som kan uppstå när personer försöker återspegla sin ”grandiosa” självbild på sociala medier.” Jag vet inte riktigt om det var det jag pratade om. Men det är i samma område i alla fall. Håll till godo.

 

Och om det finns något ni gärna vill höra mig prata om så kommentera gärna. Det är rätt så svårt att komma på egna ämnen. Det är lättare att svara på en fråga. Eller frågor. Ju fler desto bättre.

Jag är ute och spelar

Men jag spelar inte Pokemon Go. Jag spelar ett betydligt bättre spel. Ett större spel. Dock av samma skapare. Det spelet heter INGRESS. Och det är så himla kul.

Jag provade på Pokemon Go. Då hade jag redan spelat Ingress i flera månader. Man såg att Pokemon var byggt på Ingress. Många av de portaler jag hackat där jag varit och spelat flockas nu av folk som desperat vill ha en egen Pikachu. Jag tänker dock inte klanka ner på Pokemon Go. Tycker man det är kul så är det väl ett bra spel. Jag blev dock snabbt trött på laggandet. På den plötsliga bristen på serverkontakt. På krascherna. Ock faktiskt. Även på spelet i sig. Ingress är så mycket större. Så mer strategiskt. Och man kommer ut och rör på sig och får sett sig omkring.

Det var den här filmen som delvis fick mig att böra spela.

 

Det kan spelas på så många lager. Visst kan man engagera sig och åka ut och länka ihop stora ytor. Men man kan också hålla sin bakgård i lagets färger. Gatorna man rör sig på. Statyn utanför jobbet.

Ingress_Intel_Map

Här är en bit av världskartan. Det man ser är alla portaler och länkar som är på hög nivå.

Ingress_Intel_Map_skåne

Och zoomar vi hela vägen ner till Skåne så har fler portaler och länkar blivit synliga.

Ingress_Intel_Map_Kristianstad

Och här är en närbild på Kristianstad centrum. Mest grönt. Grönt är bra. Jag spelar för the Enlightened. De blå är the Resistance. Det är så kul att dels gå en tur på stan eller ut på en utflykt och hacka portaler. Men det är också kul att kolla på kartan på hemsidan och planera en mission så man länkar ett stort område. Eller tar över ett område där blå är dominerande.

Jag har redan träffat nytt folk som spelar Ingress och det känns mer som ett riktigt spel. Ett seriöst spel. Mer än ett spel än vad Pokemon Go någonsin skulle kunna göra. För mig, bör tilläggas.

Vill man veta mer och få lite inspiration kan jag rekommendera en serie på youtube som heter ”ingress obsessed” där man följer två systrar i vardera lag som följer med på olika events. Jag skulle kunna skriva mer men jag har sett att min favoritportal har blivit hackad och jag måste ut och göra den grön igen.

Bland sjuor och pitchar

Det är en hel vetenskap det där med golf har jag förstått idag. Jag har sagt att jag skulle ta mig till en driving range för att testa. Se vad det hela gick ut på. Det gjorde jag. Och lite till.

Både Leona och svärmor blev oerhört imponerade av min naturliga talang för en golvsving. Eller så var det ett maskerat värvningsförsök till khakishortsens och polotröjornas gröna rike. Nej. Svärmor dolde inte sina försök att få mig och Leona att börja med golf. Men visst. Bollarna kom inte särskilt långt eller särskilt rakt från utslagsplatsen där på rangen. Men jag missade inte en enda.

Av Leonas gamla fadder i golfklubben i Skepparslöv blev vi bjudna på att få gå korthålsbanan. Det är en miniatyrgolfbana. Fast inte så liten att det blir minigolf. Det fanns inga ramper eller små väderkvarnar i vägen. Där var det svårare. Det var där hela vetenskapen drabbade en. Nu var man så långt från hålet. Då skulle man ha en sådan klubba, för den var vinklad så, och så inte full swing men inte för lite heller. Tänk på hur du står. Handlederna, Kent! Titta inte upp för tidigt.

Men visst var det kul. Jag förstår tjusningen. Och jag kan definitivt tänka mig att göra det igen. Men om jag vill skaffa grönt kort och egna klubbor vet jag inte. Och jag är ingen fan av khakishorts eller chinos heller.

Jag kom in

I vintras fann jag en utbildning jag gärna ville gå. I tisdags kom det otroligt önskade svaret.

Jag satt på jobbet med en kollega och pratade. Jag och Leona hade beslutat oss för att flytta och jag hade inlett ”den stora jobbsökarjakten” och frekventerade arbetsförmedlingen, blocket jobb och Indeed. Jag nämnde kort att plugga visst var ett alternativ men jag hade nått den ålder där det måste vara helt rätt utbildning. Annars får det vara.

”Vad finns det i Kristianstad då?” frågade han. Med hopplöshet gick jag in på Kristianstad Högskolas sajt och ramlade in på ett av deras program och började läsa högt. Det slog mig ganska snart att det programmet var precis vad jag letade efter. Det sade klick. Och det var inte bara vänster musknapp… Jag skulle bli landskapsvetare.

Först fick jag vänta innan det gick att ansöka. Sedan, som jag nämnde i det förra inlägget var det en oerhörd väntan på svar.

I tisdags. Elva minuter över elva såg jag på antagning.se att jag var antagen till utbildningen. Lycka! Den sista knuten som skulle lösas innan allt föll på plats i vår nya livssituation. Nu har jag tre år av studier framför mig. Jag ska bli en skolepåg!

Högskolan ligger 20 minuter bort med buss. En halvtimme på cykel. Det kunde inte bli bättre. Och dessutom har jag fått ta ut lite extra semester så jag har bara tio skiften kvar på jobb innan det är dags. Det går snabbt nu. Det är man inte van vid.

Som genom gröt

Det är den tolfte imorgon. Och den dagen kan inte komma fort nog. Som jag har väntat. Det går trögt i tiden. Som genom gröt.

Antagningsbeskedet till högskolan kommer imorgon. I min enfald har jag loggat in och kollat några gånger de senaste dagarna. För att kolla. De kanske kommer tidigt i år. Man vet ju aldrig. Men obönhörligt får man svart på vitt beskedet: Vänta till den tolfte. Då får du veta…

Jag sade till Leona att jag kommer kolla antagningarna från sekunden jag vaknar och framåt. Det visade sig vara lönlöst det också. Enligt antagning.se kommer beskedet först ”nån gång på eftermiddagen”. Kul. Specifikt ju. Förstår de inte att jag är ängsligt nyfiken?

Tiden går så långsamt. Dagarna går fort och man får en hel del fixat och donat i lägenheten. Men ändå så tickar datumen med ett tempo som en Ent hade känt sig stressad av. Tio – en evighet – Elva – En evighet… Och imorgon. En evighet senare…

Skriver jag om då.

Detaljer för en viking

Idag for vi ner till Fotevikens vikingamarknad. Jag hade planerat att köpa ett par byxor. Jag vill så småningom ha en outfit av vikingakläder för de där speciella tillfällena i livet när sådan krävs. Det blev inga byxor.

Byxor visade sig vara väldigt dyra och enligt vår vän Frida som vi hade med oss, relativt lätta att sy själv. Så jag hängde tillbaka byxorna igen. Jag träffade en gammal vän som för nuvarande bor i Stockholm som tagit sig ner för en helg av vikingaliv. Han påpekade, att enkla kläder är lätta att få tag på. Däremot är det detaljerna som är viktiga och det är det man bör sikta på på en sådan marknad som Foteviken ändå erbjuder. Jag lyssnade och tog till mig informationen.

Istället för de där fina grå byxorna som var allt för dyra köpte jag en hel de smågrejer istället.

Det köptes ett fint armband. Och i samma tält köpte jag en fin pung att hänga i bältet.

armband pung

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På ett annat ställe köpte jag ett litet vattenskinn. Eller mjödskinn, eller ölskinn, eller vinskinn… Så länge det inte var varma vätskor eller starksprit var allt ok enligt försäljaren. Det är inte så stort. Men det är fint och jag tyckte när jag valde det att det liknade ett hjärta lite grann.

 

vattenskinn

På ett tredje ställe köpte jag en liten kniv, ett skärp att hänga vattenskinnet (mjödskinnet) och pungen i och ett spänne till min framtida mantel eller kappa. Till sist nämner jag det finaste. Jag hittade bland tusen och åter tusen torshammare och spjutspetsar en liten gyllene Frej att hänga om halsen. Lätt det bästa köpet!

 

jag och frej

Fotevikens vikingamarknad för andra sommaren i rad. Detta är definitivt en ny tradition hos oss!

Hejdå huset. Tack för allt.

I början av året lade vi ut vårt hus till försäljning. Det blev rätt så kvickt sålt. Sen tickade tiden på. Långsamt, långsamt.

De senaste veckorna har det varit upp och ner i tidsuppfattningen. Dagar har gått jättefort och andra dagar har dragits ut i oändlighet och man har ändå inte fått mycket gjort. Det har inte känts så i alla fall. Packning. Mer packning. En vända på tippen. En till. En tredje. Flytten. Packa upp. En vända till på tippen. Och så vidare…

Denna veckan har mest städning stått i fokus. I måndags trodde vi aldrig att vi skulle få rent hus i tid. Men ändå körde vi ifrån Kvidinge nöjda och trötta i torsdags strax efter lunch.

Idag skrev vi på de sista papperna. Huset är inte vårt längre.

Jag trodde att jag skulle känna mer än vad jag gjorde när vi låste dörren för sista gången. Jag försökte locka fram en liten sorgekänsla men ärligt talat så har vi varit klara med huset de senaste månaderna. Det har varit en naturlig process. Visst köpte vi huset med tanken att vi där skulle bli gamla tillsammans. Att vi där hade hittat hem. Och det var vårt hem. Det är det inte längre.

Livet går. Drömmar byts ut. Omformas. Byter kostym. Växer och krymper.

Inte en tår trillade från min kind som jag trodde det skulle göra. Men nu ikväll när vi sitter i flyttröran vi så smått börjat få ordning på så känner jag som om jag hittat hem. Igen…