Det är idag ett år sedan en av de värsta dagarna i mitt liv. Vi kallar den Eddadagen. 

Det är svårt att förstå, att man för 365 dagar sedan spenderade några tragiska timmar på Helsingborgs Lasarett. Jag skrev om det den dagen. Jag läste det innan och minnena kom tillbaka tydligt. Det har kommit tårar. Det var ju något som aldrig blev. Och jag har funderat på livet. Hur det ser ut. Hur det skulle kunna sett ut.

Men det jag tar tillvara på i det där inlägget jag skrev är slutet. Framtiden. Det förflutna är obönhörligt bakom en. Det är ingen plats man kan återvända till och det nyttjar inget att dröja sig kvar där. Annat än att ta lärdom av det.

Edda kommer för alltid att vara det finaste som aldrig hände.

Men det här året har det hänt så oerhört mycket. Jag och Leona har istället för att sjunka ner i sorg ställt oss frågorna vad vi vill med vårt liv. Leona ville flytta hem till byn där hon växte upp. Jag ville följa med. Så vi sålde huset och hittade en ny lägenhet… (Ja det där vet ni.) Jag ville vidare från mitt jobb och hittade en högskoleutbildning. Fantastiskt.

Visst drabbade den avbrutna graviditeten oss hårdare än vi kanske ville erkänna för oss själva. Det är först den senaste månaden som vi har pratat om barn i framtiden och konversationen inte dött ut i tystnad rätt så snabbt. Det som händer det händer. Vi är nu på en plats där vi mår bra. Alldeles utmärkt till och med. Och när vi kisar och tittar in i framtiden så ser det ljust ut.

Ikväll ska jag och Leona ut på lokal och äta mat och se Gabriel Kelley. Det handlar om att hitta och ta till vara på de där små ögonblicken av något fint och göra det bästa utav dem. Uppskatta dem där och då. Man vet aldrig när mattan rycks bort från under ens fötter. Om det ens sker. Det är nog det jag vill lära mig av Edda…

Uppskatta livet. Ta till vara på tillfällen. Lev gott och väl. Slösa med kärlek.