Jag är stamgäst

Enligt en artikel i LAND så blir människor som spenderar tid i naturen bättre människor än de som inte gör det. Nu vet jag inte exakt vad den vetenskapliga rapporten som artikeln bygger på säger exakt. Och jag vill inte sitta här och hävda att jag är en bättre människa än någon annan på grund av mina besök i skog och mark. Men jag tror ändå det ligger någonting i det. 

Det är så lätt att bli fångad i vardagens virrvarr av stress och måsten. Allt ska hinnas med och då är det ju för jävligt om ens kassakö är långsam för att den där tanten bara håller på och bläddrar med sina kuponger. Att bussen är sen blir lätt en personlig förolämpning. Man hamnar i en väldigt jagcentrerad vardagsorkan där det gäller att armbåga sig fram och springa genom dagen så det susar i öronen.

Det är svårt att hitta tiden att ta sig ut i naturen kan man tro. Men vi är rätt så förunnade här i Sverige och det tar oftast inte lång tid att ta sig från punkt A (soffan) till punkt B (en stubbe i skogen ), eller för den delen punkt C (en parkbänk). Det handlar inte om meditation. Det handlar inte om att hitta sig själv. Det handlar om att komma ut lite och bara höra vinden prassla i lövverken. Fågelsång och ens egna hjärtslag. Se lite grönska som är där för att det slog rot och började växa där. (Visst kan skogar och parker vara minutiöst planerande men ni förstår vad jag menar.)

Att sitta i en skog och fika på medhavda mackor och en kåsa med kaffe kan vara bra mycket sundare än det där zumbapasset du går till men som du egentligen känner inte är din grej. Nu är zumba säkert jättekul det med. Men ibland är det bättre att göra absolut ingenting på rätt plats.

 

leona-konst-skog

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är extra kul att vara ute i skogen nu. Eftersom jag för närvarande läser ekologi så börjar mina ögon öppnas för mer och mer och saker faller på plats. Det man tidigare ”typ visste”, att allt hänger ihop på något sätt… Jag börjar så smått förstå hur. Och när man sitter i skogen, på en bänk, och sörplar kaffe medan Sally tigger de sista bitarna kex så känns det skönt. Och Leona och jag pratar om livet och allt där omkring. Och man ser en liten groda hoppa från en sten. Då är det gott. När naturen runt om en är en del av hela upplevelsen, livet. Precis som tvkvällar och jobb och familjemiddagar och gräsklippningen också är en del av livet. Och man själv är en del i ett allt som vi alla delar. Då blir det inte så jagcentrerat. Det kan kvitta.

Jo. Artikeln har nog en poäng. Man blir en, kanske inte bättre, men i alla fall lite lyckligare människa om man tar sig ut i naturen lite oftare.

kent johnsen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *