Väddälvans dans

I höstas var vi med skolan på exkursion på Ire natur och kulturskola för att lära oss om landskapsekologi. Det är väl värt ett besök för er som inte varit där. Men utöver att lära mig saker om ekotoner och slåttermarker så blev jag inspirerad av det vackra landskapet där.

Jag plockade fram mobilkameran ett flertal tillfällen och fick ett par fina bilder. Tanken är ju att rita in de små väsen som finns där men som vi inte ser. Ett sådant har jag gjort nu. Jag vill presentera Väddälvan. Det är en liten kvick krabat som trivs bäst på ängar och öppna betesmarker. Där springer den omkring och dansar så att ängsvädden blommar om tidig höst. Älvan blir ca tjugo centimeter hög.

Även om den är en glad liten krabat kan den lätt hugga ifrån om den känner att den, eller ängen är hotad. Då utdelar den ett litet, vad som kallas, jävelsbett.

 

Jag brukar ju lägga upp mina alster på society6 men jag tänker att jag gör inte det denna gången. I stället har jag lagt ut en helbild av tavlan i god kvalitet i mitt galleri här som ni gärna får hämta hem och göra vad ni vill med. (Förutom att tjäna pengar på den.) Känner ni att ni tycker den är värd något så har jag en paypal där ni gärna får lägga upp en summa i utbyte. Men det är inget tvång. Ladda gärna ner tavlan och njut av den som skrivbordsbakgrund, eller skriv ut den och häng upp den. Eller gör en tapet av den… Skicka gärna en bild om den hamnar på din vägg. Då blir jag jätteglad.

 

Knäsvag

I ett par år har jag haft problemet att när jag gått ner för knä, för att knyta skorna eller för att plocka upp något från marken, så har mitt högra knä låst sig i en liten sekund. Knakat till och sedan spridit en smärta och värme genom hela benet.

Jag har inte gjort något åt det. Av dumhet egentligen. Det hände ju inte så ofta. Jag fick vara försiktig. När det väl hände så haltade jag i en kvart, sen så var det glömt. Tills en dag då jag skulle upp ur sängen och svängde benen över sängkanten och knäet inte bar längre.

Det blev en natt på akuten istället för jobbet och det blev ett par dagar med kryckor och värktabletter. Sedan blev det ok. Tills några veckor senare då jag skulle lirka av mig en strumpa under stolen jag satt på. Jag kände hur knäet sakta smög sig till en position full av smärta och det fanns inget jag kunde göra. Jag fick sova på soffan den natten för att gå upp för en trappa var det inte att tala om. Att gå, helt enkelt, var det inte att tala om.

Jag började gå till sjukgymnast och det blev bättre. Och så stod jag i kö till att få göra en MR på knäet. Vi hann flytta till Kristianstad och jag hann gå en termin på högskolan innan jag fick den där tiden. MR visade att jag mycket riktigt har en meniskskada. Och den visade också att det går att fixa med en operation.

Imorgon far jag och Leona till Ängelholm för att läkare där ska öppna upp och fixa mitt knä. Sen är det tillbaka till sjukgymnastiken. Det ska bli en sådan befrielse att inte konstant ha en liten vrå av ens medvetenhet på sitt knä. Hur går jag? Hur sitter jag? Hur ska jag ta mig över den här muren? Nu svänger trappan moturs. Då får jag gå på det här sättet… och så vidare. Det ska bli skönt att slippa. Och vem vet… En dag kanske jag kan sitta med benen i kors igen.