Knäsvag

I ett par år har jag haft problemet att när jag gått ner för knä, för att knyta skorna eller för att plocka upp något från marken, så har mitt högra knä låst sig i en liten sekund. Knakat till och sedan spridit en smärta och värme genom hela benet.

Jag har inte gjort något åt det. Av dumhet egentligen. Det hände ju inte så ofta. Jag fick vara försiktig. När det väl hände så haltade jag i en kvart, sen så var det glömt. Tills en dag då jag skulle upp ur sängen och svängde benen över sängkanten och knäet inte bar längre.

Det blev en natt på akuten istället för jobbet och det blev ett par dagar med kryckor och värktabletter. Sedan blev det ok. Tills några veckor senare då jag skulle lirka av mig en strumpa under stolen jag satt på. Jag kände hur knäet sakta smög sig till en position full av smärta och det fanns inget jag kunde göra. Jag fick sova på soffan den natten för att gå upp för en trappa var det inte att tala om. Att gå, helt enkelt, var det inte att tala om.

Jag började gå till sjukgymnast och det blev bättre. Och så stod jag i kö till att få göra en MR på knäet. Vi hann flytta till Kristianstad och jag hann gå en termin på högskolan innan jag fick den där tiden. MR visade att jag mycket riktigt har en meniskskada. Och den visade också att det går att fixa med en operation.

Imorgon far jag och Leona till Ängelholm för att läkare där ska öppna upp och fixa mitt knä. Sen är det tillbaka till sjukgymnastiken. Det ska bli en sådan befrielse att inte konstant ha en liten vrå av ens medvetenhet på sitt knä. Hur går jag? Hur sitter jag? Hur ska jag ta mig över den här muren? Nu svänger trappan moturs. Då får jag gå på det här sättet… och så vidare. Det ska bli skönt att slippa. Och vem vet… En dag kanske jag kan sitta med benen i kors igen.

 

kent johnsen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *