En fredag flanderande i Flaggstaff

kaffe, ledig, ledighet, Livet, pengar, resa, studier

Med ett fullspäckat schema med långa dagar och mycket vandring är det viktigt att ta en paus. Vi har en ledig dag på kursen för att slappna av och vila våra fötter. Så vi gjorde inte det och gick runt i Flaggstaff en hel dag. Det är en riktigt vacker stad. Men dagen började med frukost såklart.

Såhär nöjd är Kent när han på en klassisk American Diner stoppat i sig en trave pannkakor med lönnsirap och en stor toast med bacon. Och gott kaffe till det. En bra (men kanske inte så sund) start på dagen.

Efter att ha gått till de gamla delarna av Flaggstaff, som också är centrum så var det kaffepaus. Då hade vi redan hunnit med ett par eller tre hikingbutiker. Vandring och vildmarksliv är jättestort i trakterna och hikingbutikerna ligger lika tätt som pizzerior i en medelstor svensk stad.

Mina två kompanjoner, Max och Jack och jag har spenderat en hel del pengar idag. Mycket, men inte allt är billigare här än hemma i Sverige. Jag gjorde ett riktigt fynd som jag är sjukt nöjd med.

Tadaa. En hatt. Såklart man måste ha. Tshirten är också ny. Jag var tvungen. Jag hade lämnat in all min smutstvätt till en laundryservice så det enda rena jag hade var en flanellskjorta. Det är inte ett optimalt plagg i varmt klimat. Givetvis blev det lunch på stan också. Jag åt idag den godaste burgaren i USA hittills. (Men pommesarna var inte så goda tyvärr.) Vi hittade en trevlig grillbar som spelade bra musik. Så vi åt lunchen på en front porch. Här är en närbild av maten istället för utsikten.

Och så besökte vi ett ställe som är lite av ett fantastiskt ställe. Ett ställe där jag inte heller kunde låta bli att fiska upp plånkan.

Det ligger alldeles intill hotellet. Att jag inte varit därinne tidigare… Är nog tur annars hade nog budgeten sprängts för länge sen. Jag hittade en Collectors edition av Frank Herberts Dune som jag med gråten i halsen lade tillbaka på hyllan. Jag har boken hemma redan som en snygg sliten pocket. Orden är desamma.

Detta var sista stoppet för dagen (om man inte räknar med restaurangen på kvällen och införskaffning av mat till imorgon) innan vi återvände till hotellet och vilade några timmar. På kvällen återvände vi till en restaurang som blev imponerade av för några dagar sen. Ikväll var det lite av en besvikelse. Tyvärr. Så istället för en bild på maten eller på restaurangen så visar jag en bild på en fet bil på parkeringen utanför.

Jag kan säga att den här bilen inte är ett undantag i dessa trakter. Det är stort, brett, högt och mullrande överallt.

Efter restaurangbesöket insåg vi att vi ska klättra upp cirka tusen höjdmeter imorgon. Upp på 3800 meters höjd. (Om jag klarar att ta mig till toppen.) Så det fick bli en timmes jacuzzi innan läggdags.

Wupatki och vulkaner

geologi, resa, växter, verkligheten

De senaste 6 miljoner åren har det varit omfattande vulkanisk aktivitet i sydvästra USA. Det senaste utbrottet i området skedde 1064 e. Kr. Men vulkanerna här är till största del så kallade Cinderconevulkaner.

De stora bergen som Vesuvius eller Etna är stratovulkaner. Ena toppen av San Fransisco Peaks här i Arizona är också det. Men de flesta är mindre vulkaner som ser ut som mjuka kullar. Det är vulkaner utan en solid stomme, vilket gör att utbrotten, även om de kan täcka en stor yta, inte blir så våldsamma. Vulkanen byggs upp av porösa små lavaklumpar som heter lapilli. De ser ut ungefär som svarta, grå eller röda missformade lecakulor. Det kan dock hända att ordentliga lavaströmmar läcker ut från vulkanens botten och lägger sig som tjocka långa limpor genom landskapet.

Men denna typen av underlag håller vätska rätt så bra, vilket har lett till att ursprungsbefolkning har bosatt sig här.

Ovanpå en vulkan ligger det en pueblo, en indianbosättning som övergavs på 1200-talet. Det ligger flera intill uppe på höjder.

Här är en bild från toppen av bosättningen som kallas för The Citadel. Indiankulturen som byggde den heter Anasazi. I horisonten ser man en rad av cinderconevulkaner.

En annan bosättning vi besökte var en större pueblo som heter Wupatki. Den ligger på brytpunkten mellan flera olika indiankulturer och har därför kulturella spår från flera håll. De som levde där kallas också Sinagua, dvs. ’utan vatten’. Men eftersom marken där håller vätskan så har det gått ändå.

Man misstänker att platsen har varit en samlingsplats eller handelsplats för de olika indiankulturerna i four corners-området.

Tillbaka till lavan. Det finns ju större lavaformationer som skjuter ut från under cinderconen. Detta kallas Aa-lava. Det är otroligt häftiga neongröna lavar som växer på lavan och bryter ner den till jord. Det ser utomjordiskt ut. Samma sak med den svarta lapillin. Det ser ut som grå grov sand. Små buskar står spridda överallt och ser ut att vara ditsatta av någon som gillar att ha ordentligt avstånd i rabatten. Den mest kända cinderconevulkanen i området heter Sunset Crater.

Tydligen ska färgerna uppe på toppen likna en solnedgång. Det är bara ena halvan av vulkanen som har vegetation. Den andra halvan blir allt för torr. Så det är en tydlig gräns mellan där gräset kan växa och där det bara är grått.

Det var denna vulkan som hade sitt utbrott år 1064. Den är ungefär 305 meter hög och 1,6 km i diameter. Men dess utbrott täckte cirka 2100 kvadratkilometer med aska och lava.

Det börjar bli skillnader i temperaturen nu. Idag har vi gått i t-shirt och haft det gött, men i morse hade jag denna sysselsättningen:

Öknarna här räknas som kalla öknar och upplever frost om vintrarna. Därför finns det inga stora kaktusar i detta området.

Imorgon har vi ledig dag. Detta innebär att vi ikväll ska gå ut och festa lite och ta en välbehövlig sovmorgon imorgon. Jag har vaknat ca klockan 04:00 varje morgon. En timme innan väckarklockan. Och imorgon ska jag upptäcka Flaggstaff och kanske shoppa lite. Dagen efter ska vi upp på San Fransisco Peaks, som ligger 3800 meter över havet. Så jag funderar på att införskaffa vandringsstavar. Jag vill till toppen!

Grand Canyon

foto, geologi, Livet, resa, studier, vänskap, verkligheten

Alltså… Wow. Bara wow. Ord kan inte beskriva upplevelsen av ett besök vid Grand Canyon. Naturen är… ja. Och utsikten… Vidderna… Alltså… Wow.

Detta inlägg kommer till största del bestå av en bildkavalkad av dagens besök. Dock bör jag tillägga att foto av Grand Canyon gör det inte rättvisa på något sätt överhuvudtaget. Men jag måste skriva lite grann. Kanten på Grand Canyon ligger 2212 meter över havet. Det är cirka hundra meter högre än Kebnekaise. Vi traskade ner längs en stig genom de olika stenlagren. Och där vissa fortsatte en bit efter 350 meter ner, stannade jag och spanade efter kondorer. Jag såg inga. Däremot såg jag en kalkongam och två korpar. Och en hel del ekorrar…

Att gå 350 meter ner är en lätt match. Men på grund av det lägre trycket och den tunnare luften kan jag berätta att vägen upp igen var betydligt jobbigare. Men jag gjorde det. Och jag svor inte särskilt mycket.

Detta mötte oss ett par tre meter från parkeringen. Vi har alltså precis hängt på oss ryggsäckarna när vi tappar hakan första gången.

Man kan tydligt se att Grand Canyons berg är sedimentära. Det vill säga sammanpressade mindre partiklar som bildat en solid bergart. Men det är rätt så poröst, därför har det vittrat så lätt. Men på grund av att världen har förändrats har också avlagringarna förändrats. De mer vertikala partierna är av hårdare berg än de mer sluttande branterna.

Det är helt otroligt ljus där. Skuggorna är hårda och spiror och branter ger en otrolig karaktär till canyonen. Alla lagerföljder har sina namn. Det översta vita lagret heter Kaibab. Det grönare innan det blir ljust igen heter Toroweap och det bredare ljusa partiet heter Coconino. Sedan fortsätter det ner med fler formationer. Alla dessa namn och tidsåldrar de skapades är skitsvåra att komma ihåg. (Jag har fuskpapper när jag skriver.)

Alla tidigare bilder är tagna från kanten. Här har vi påbörjat nedstigning. Om ni tycker att det ser ut som att det är stup rakt ner till vänster, så är det för att det är ett stup rakt ner till vänster. Räcken? Nej. Inte nånstans.

Nu är vi en bra bit nere. Men än är det långt kvar.

Både nedstigning och uppgång blir lättare och roligare om man har bra vänner med sig.

Jag gick inte längre ner än såhär. Vi kunde gå längre, men jag ville hellre spana efter kondorer.

Det är väldigt långt ner till Coloradoflodens ringlande fåra.

Och det är väldigt långt upp tillbaka till kanten igen.

Men sen kommer man upp och då möts man återigen av dessa scener. Alltså… Wow.

I och med detta besöket har jag kryssat av en av sakerna på min Bucket List.

Ett stort hål och stenstubbar

forskning, geologi, studier, trä, verkligheten

Dagens exkursion ledde åt öster längs bitar av den gamla klassiska Route 66. Första stoppet var på Berringer Meteor Crater. Andra och de många efterföljande stoppen var i Petrified Forest National Park.

För 50 000 år sedan störtade det en meteor rakt ner i Amerika. Det hette ju inte Amerika då, men ni vet… Kraften på nedslaget resulterade i en krater som är 1,3 km i diameter och 180 meter djup. Det är väl inget, tänker ni svenskar. Nej, våra kratrar är större. Siljanringen är som jag tidigare skrivit ett resultat av ett meteornedslag. Och i Småland ligger sjön Mien, som också är en meteorkrater. Men Berringers krater är den bäst bevarade, och den krater som löste många frågor vetenskapen hade om meteorkratrar.

Förr trodde man att det var resultat av vulkanisk aktivitet. Jordlagrena i toppen är helt omkullkastade och det var först när man jämförde med kratrar från atombombsprovsprängningar som pusselbitarna föll på plats.

Vi tog oss vidare till Petrified Forest National Park. Området kallas också Painted Desert. Den målade öknen. Och det är lätt att förstå att det namnet tillkommit.

Hela parken är helt fantastisk. Hade jag åkt själv hade jag förmodligen stannat vid varenda utsiktspunkt. Varför heter det då Petrified Forest. Där finns ju ingen skog. Men det har funnits i närheten. Hela öknen har legat under vatten i en träskliknande miljö under trias (250 miljoner år sen). Då har träd förts nedströms och fastnat i dyn och därefter i ett syrefattigt klimat, tillsammans med vulkanisk aktivitet, sugit upp kisel ur grundvattnet genom askan. Så trädstockarna har blivit helt förstenade. Man hittar både småbitar och stora stammar som ligger strödda i öknen.

De olika lagrenas färg kommer från olika mineral som dominerar de olika lagrena under tiden de sedimenterat. De röda lagrena beror på järn. Det rödaste mineralet heter hematit. Det svarta kan bero på järn som inte kommit i kontakt med syre. Det vill säga inte rostat. Eller så beror det på kol eller mangan. De vita lagrena är rika på kvarts. Den största orsaken till de formationer som syns på bilderna är kraftiga åskstormar som gör att vatten forsar fram genom ett torrt landskap och vittrar och eroderar den mjuka berggrunden.

Vi besökte även en indianbosättning som anlades på 1200-talet. Alltså efter de flesta bosättningarna övergivits redan. Det jag fastnade för där var deras hällristningar i en svart fernissa som stenarna har i det området.

Det har varit en lång dag. Vägen hem tog lååååång tid att köra. Vi tre studentchaufförer gick och hittade en bbq-restaurang och åt och tog en öl. Vi handlade efteråt. Imorgon ska vi spendera hela dagen i Grand Canyon. Då är det viktigt med vatten. Jag tror aldrig jag har druckit så här mycket vatten. Det är inte jättevarmt här i Flagstaff. Speciellt inte efter solen gått ner. Men under de stunder på dagen när man står still ett litet tag uppsöker man skugga och dricker vatten.

Från Phoenix till Flagstaff

allmänt, geologi, resa, vänskap, växter, verkligheten

I morse for vi norrut, upp på Coloradoplatån (Men vi är fortfarande i Arizona.) och hade ett antal stopp på vägen. Det var rätt så stressigt i Phoenix morgontrafik när alla vägar verkar ha fem filer och alla bilar är jättestora. Men det ordnade upp sig utanför stan.

Vägarna verkar vara designade för att framkalla en frihetskänsla. Det öppna basin and range-landskapet med små buskar och kaktusar ligger framför en. I horisonten tornar berg upp sig och när Dylans ’Lay lady lay’ spelades på radion skruvade jag upp volymen och hade gåshud och ett brett leende en liten stund.

Vårt första stopp var en utsiktsplats intill Black Mesa som kallas Sunset Point. Det var den första av dagens riktiga wowkänslor.

Detta är ett exempel på Basin and range-landskap. bergsryggar och dalar som liknar sträckmärken i landskapet. Berget har eroderat och grus, sand och lera har med floder för länge länge sen bildat ett platt torrt landskap söderut. Black Mesa är inte med på bilden. Det området är betydligt mörkare.

Efteråt besökte vi Montezuma Well (som inte har något med personen Montezuma att göra) som är en gammal indianboplats som är beläget i en karstbildning. Berggrunden är av kalk och vatten underifrån har urholkat tills det har bildats en gryta mitt i öknen med en källa i botten. Området odlades med kanalsystem från källan på 600-talet. Av anledningar man inte vet så avfolkades stället helt på 1200-talet. På bilden ser man en bosättning som byggts inne i klippväggen.

Därefter for vi till Coconino National forest och Sedona och tappade hakan ytterligare en gång.

Området är av sandsten som vittrar lätt. Men uppe på toppen ligger en hårdare bergart som hindrar berget från att vittra helt och hållet. (Eller ja… Det är ju en tidsfråga…) Vind och vatten har format landskapet till dessa Mesas, buttes och spiror som man kan se. Jag var lite avundsjuk på de som inte körde idag för de kunde sitta och glo och stirra och hänföras hela tiden. Jag är lite överraskad att området är så grönt. Jag trodde att det skulle stå lite kaktusar här och där bara. Men det växer faktiskt en hel del, även om det är väldigt torrt.

Sista stoppet för idag var Oak Creek Canyon. Området är en förkastningszon där östra sidan sakta glider ner under den västra sidan. Den östra sidan är därför lite lägre och dessutom är cirka hälften av klippan gjord av basalt på grund av stor vulkanisk aktivitet för ungefär 8 miljoner år sedan. Annars är bergen flera hundra miljoner år gamla.

Vi körde sedan mot Flaggstaff där vi nu checkat in på ett nytt Super 8. Jag, Max och Jack har ätit burgare på ett hak som heter Bun Huggers och tagit kvällskaffet på Dunkin’ Donuts.

Imorgon ska vi kolla på en meteorkrater och en förstenad skog.

Saker vi såg i Sonora

geologi, resa, studier, växter, verkligheten

I morse rullade vi ut från Super 8 mot Sonoraöknen och Superstition Mountain för att dels göra en inventering av en ruta på 10 x 10 meter. Dels för att lära os om djur, växtlighet och geologi i området.

Det var premiären för mig i amerikansk trafik. Jag är en av tre studentchaufförer som är med och var lite nervös innan. Det är stora vägar här. Men vid första stoppet på vägen såg mina medresenärer så här nöjda ut…

Så jag tror jag gjorde ett bra jobb. När väl countryn började spela och vi kom ut på landsvägen kändes det jävligt gött att köra.

Vi anlände till nationalparken Superstition Wilderness och satte av i våra grupper efter en geologisk introduktion. Bergen är höga och spetsiga eftersom området aldrig haft en istid. De är resultatet av vulkanisk aktivitet, så mycket av stenen som är där, är sintrad och sammanpressad aska från när gammalt berg pulvriserats i kraftiga utbrott för sisådär en 30 miljoner år sen.

Det är varmt, men inte jobbigt varmt. Så länge man kommer ihåg vatten och solcreme är man safe. Om man inte snbblar in i kaktusar. Alla växter i stort sett vill skada dig. Vi såg lite ödlor och fåglar på vår exkursion. Och till och med insekterna är fantastiska här.

Efteråt for vi till Casa Grande. En byruin efter en civilisation av urbefolkning i Sonoraområdet som övergavs på 1400-talet. Tidigare kallades civilisationen för Hohokam, men det håller på att tvättas bort eftersom deras ättlingar finner det stötande. Det var häftigt att se den rika kulturen som varit där. Jag köpte mig en liten kruka. Det som står kvar är ruinen av ett gigantiskt hus (casa grande) som är helt byggt i lera.

Nu ska vi ut och äta. Jag ska se om jag kan äta något annat än hamburgare. Och så ska jag köpa en bredbrättad hatt. Solskyddet i nacken har jobbat på övertid idag.

Dagen innan vi sätter igång

allmänt, kaffe, Livet, resa

Det här inlägget kommer handla en del om mat. Och lite grann om vad vi hittade på idag. Vad gör man första dagen man vaknar i USA?

Frukosten på hotellet är ätbar. Den består av svagt kaffe med eftersmak av klor, våfflor med sirap, yoghurt med sockrade flingor, rostbröd med sylt, wienerbröd och äpplen. Man blir mätt och man piggnar till. Kaffet gör saker med ens mage.

Efter frukost for vi och fixade alla hyrbilar vi kommer att ha under resan, och passade då också på att stanna på Starbucks. Det blev en snabb vända på hotellet innan vi for vidare till REI. (Tänk naturkompaniet på steroider och lite billigare i vissa avseenden.) Jag köpte ett par skor, en skjorta och två par strumpor. Det blev även ett nyfiket stopp på Halloweenbutiken som låg vägg i vägg.

Jack är dock mer nöjd än vad han verkar på bilden. Sedan… Starbucks.

Vi stannade och införskaffade matsäck och vatten till morgondagen. Vatten är viktigt. Lunchen imorgon kommer bestå av vitt bröd, jordnötssmör & sylt och banan.

Efter vi hade mötts upp i klassen vid sjutiden så gick vi och åt på Four Peaks Brewery. Ett populärt ställe här i Tempe (Phoenix) som är ett mikrobryggeri och restaurang. Det var god stämning. Det visades college football och hemmalaget Arizona State Sun Devils ledde. (Jag han inte se slutet på matchen.) Det blev dock ingen middag tänkte jag, så jag beställde bara en appetizer. 2 st pretzels. Det var en middag. Men jag drack ikväll den godaste IPA jag druckit i mitt liv. Så det är ju något speciellt.

Vi har fått kompendier och uppgifter att lösa under resan så jag ligger nu och kollar på dem i sängen. Jag har fått ett enkelrum så jag stör ingen. Klockan är ställd på kvart över fem. Godnatt.

Jag är på andra sidan världen

Livet, resa, studier

I torsdags kväll lämnade jag Kristianstad. Och nu, lördag morgon (…för er. För mig är det fredag kväll.) är vi äntligen framme i Phoenix, Arizona. Hur är det då att resa till USA?

För det första hade vi bokat flyg med American Airlines. Att detta innebar att AA hade köpt platser på British Airways flyg var något man fick gissa sig till. Men men… Det löste sig ju och det var bara att fråga trevlig dansk flygplatspersonal.

På Heathrow fick vi vänta länge. Från tiotiden till två var tanken. Flygplatsen är enorm. (Den största jag har varit på i alla fall.) Man fick åka buss i tio minuter mellan terminalerna. Det var som sin egen stad. Sin egen stad full av taxfreesprit, parfymer och dyr mat. Hur tjusig flygplatser än är kan jag inte rekommendera någon att spendera mer tid där än att man kan äta i lugn och ro vid behov innan nästa flyg går.

Det stora planet till USA var två timmar försenat. Det var en grej till en radio som inte funkade och var tvungen att bytas ut innan vi kunde lyfta. Kaptenen pratade på högtalaren och beklagade att han inte kunde få så bra tryck i ACn innan take-off och att det kunde bli lite varmt längst bak i planet. Vilka satt där tro?

Jo vi. Allra längst bak, i mitten. Det var inte bastuvarmt. Men luften de två timmarna innan vi lyfte… Man somnade lätt. Men man glömde snabbt att man befann sig i ett plåtrör 10000 meter över Atlanten. Visst, det var trångt och lite bullrigt. Men med hörlurar, två filmer, en god bok, tupplurar då och då samt helt okej flygplansmat så gick tiden. Lägg märke till att jag utelämnade ordet ”snabbt”. Tiden går fort när man har kul och långsamt när man har tråkigt. På något sätt kändes elvatimmarsflight precis som elva timmar.

Säkerhetskontrollen till att släppas in i USA var inte så hemsk som jag väntat mig. Visst har jag fotograferats, lämnat fingeravtryck och lovat att jag inte klappat några kor på det senaste och inte heller har sniglar i min väska… Men annars var det inte värre än något annat lands säkerhetskontroll.

Det sista flyget var samma plan som våra lärares, så väl i Phoenix slog vi följe med dem till biluthyrningen och fick skjuts hela vägen till hotellet. Där är vi nu. Efter att ha varit ute på en promenad för införskaffning av dricka. Klockan är här runt tiotiden på kvällen (runt åtta på morgonen hos er där hemma) och det är cirka 25 – 30 grader varmt.

Nu ska vi ta och duscha av oss resdammet och slappna av med en god öl och sedan gå till sängs.

Godnatt. Imorgon kommer resten av klassen. Vad vi ska hitta på fram tills dess att vi ska ha samling klockan sju på kvällen får tiden utvisa.

Rätt trött men än så länge rullar det på

allmänt, Livet, resa, verkligheten

Igår kväll tog vi sena tåget till Kastrup för att vara i tid till ett tidigt flyg. Först Heathrow, sen Phoenix, Arizona.

Man kunde ha sovit på golvet. Eller hittat en bänk där en dedperat stackare slitit bort armstöden som effektivt förhindrar all horisontell bekvämlighet. Men de var upptagna. Vi spenderade natten med att snacka, prata och konversera. Natten gick.

Lagom på morgonkvisten, när det troligen var soluppgång utanför fick vi i oss kaffe och surdegsbaguette. Givetvis till överpris. Vart hade vi annars att vända oss. Dock fick frukosten resultatet att vi kände oss mer levande än döda igen.

Flyget till London var lite försenat. Men allt har gått smidigt och lätt. Vi flyter genom säkerhetskontrollerna. (Det kan bero på att man får ta av sig kängorna och resultatet är… ja… blött…) Nu står vi i en bar och intar second breakfast. I mitt fall en Guinness.

Tanklösa meningar

allmänt, hobby, skrivande., studier, svenska

När jag skriver och inte tänker mig för så råkar mina meningar oftast bli jättelånga vilket leder till att de i värsta fall blir svårlästa och tröttsamma för en potentiell läsare att ta till sig. Det är ett problem.

Flödesskrivande är oftast en bra sak som kan göra att kreativa idéer kommer ut på ett ocensurerat och överraskande sätt och är ett fantastiskt sätt att arbeta när man ska sätta igång med ett arbete. Problemet i slutändan är överskådligheten och städjobbet man står inför när man ska städa i sitt gytter av ord som man hällt ur sig under gud vet hur lång tid. Det finns säkert en myriad av fantastiska idéer och otroliga berättelser som jag helt enkelt inte tagit tag i på grund av att de är gömda i ett långt långt dokument av tanklöst producerad brödtext helt utan punkter eller komma. Jag har börjat tänka mer och mer på hur jag skriver och insett att långa meningar är något jag måste jobba med om jag inte vill hamna i ett slags limbo mellan talspråk och skriftspråk.

Puh. Vi lärde oss om läslighetsindex på en föreläsning idag. Även känt som LIX. Det utvecklades på 1960-talet av pedagogikforskaren Carl-Hugo Björnsson. Det är ett mått på hur lättläst en text är. Mellan 40 och 50 hamnar populärkultur, såsom tidningsartiklar och skönlitteratur. Under 30 är barnböcker och över 60 hamnar svår byråkratisvenska. Textblocket ovan får enligt lix.se värdet 50. Precis på gränsen till svår svenska. Jag vill ju att mina texter ska vara lättbegripliga och trevliga. Så jag ger ovanstående text en omstrukturering…

Flödesskrivande är oftast en bra sak. Det kan göra att kreativa idéer kommer ut ocensurerade. Överraskande, till och med. Det är ett fantastiskt sätt att arbeta i början av ett arbete. Problemet är överskådligheten. Redigeringen av flödesskrivning är inte heller lätt. Det finns säkert massor av fantastiska idéer och otroliga berättelser som jag inte tagit tag i. Detta på grund av att de är gömda inne i ett svårtytt dokument. Jag har börjat tänka mer på hur jag skriver. Jag vill inte hamna i ett mellanting mellan tal- och skrivspråk. Därför måste jag arbeta med min meningsbyggnad.

Nu är mitt LIX-värde nere på 27. Barnboksnivå… Hmm… Okej. Det är inte ett perfekt system. Men det visar ändå på att den undre texten är betydligt mer lättläst än den övre. Jag måste vara medveten hela tiden. Annars blir mina meningar ofta långa och snirkliga.

Kent Helt Enkelt

Vem vet, det kanske kommer någon form av insikt så småningom.

Månad: september 2017